Dröm och verklighet
S e m e s t e r!
Tog årets klokaste beslut och stämplade ut för en ledig vecka, trots att det är "arbetsgivarens jul". Kände ett starkt behov av att koppla av, ur och i från. Har nu, som alla andra, julen bakom mig, men ska i dag- äntligen- få träffa min familj för "julfirande". Skönt att höra att mina barn börjar resonera som så att det viktigaste med julen är att träffa familjen. Och det är ju det som det handlar om. Så klart att de inte hade uppskattat en jul utan klappar... men att ändå inse och uppskatta värdet av att träffa sin familj är en god egenskap.
Vi såg på "Tomten är far till alla barnen" på julafton. Tycker den filmen har så mycket i sig. Förhoppningar om en perfekt jul och många (!) exempel på moderna familjekonstellationer. Jag har en dröm om att en dag ha ett hem som jag kan öppna upp för alla i min familj, deras "nya" familjer och vänner. Jag saknar att vara den som andra kommer till. När vi diskuterade saken i julas så konstaterade jag att jag varit runt på rätt många olika julfiranden. Innan någon gör fler associationer till urmodern som bjuder in alla buksvågrar till ett gemensamt julfirande så vill jag sudda bort den bilden.
Och ja ja, jag vet och förstår att det bara är ett datum och hela året är fullt av andra datum. Och det är klart att det inte behöver vara julen egentligen. Men jag längtar till en dag då jag kan vara den som har en öppen dörr och möjlighet att vara värd för sammankomster. I februari. I augusti. Och i oktober. För mig är det viktigt att ha egna traditioner. Jag citerar mig själv från en annan konversation i helgen som gick: "Man måste väl få drömma??"
Som förälder till tonåringar så blir det många diskussioner. Man får verkligen vända ut och in på sig själv. Rannsaka sig själv rätt ofta. Ta ett kliv tillbaka, fundera och sen ta upp dialogen. Vad tycker jag egentligen om det här? Är det här vad jag vill kommunicera till mina barn? Kan jag stå för det här? Det här är en tid full av prövningar och jag hoppas att jag kommer att ta mig igenom den här perioden med i alla fall "godkänt". Mycket av dialogerna landar kring respekt. Respekt för mig som förälder, andra föräldrar, vuxna, lärare, tränare, men också vänner. Vad är ok att göra och vad är inte ok? Det handlar också rätt mycket om att inte ta allt för givet. Jag är själv uppvuxen med förutsättningar som inte tillät mig att få alt jag pekade på. Så många gånger som jag stod vid sidan av när andra fick. Jag är själv i samma situation och behöver rätt ofta säga nej till mina barn, men tröstar mig att jag blev rätt ok trots allt. Trots att jag aldrig fick någon Salomonryggsäck trots att jag drömde om att få en. Ni som är jämngamla med mig minns nog hur alla, ja nästan alla då, hade den här ryggsäcken som skolväska. Det är egentligen helt obegripligt hur saker och ting kan slå. Ungefär lika otroligt som när "Crocs" slog igenom någon gång på 2000-talet. Fula, klumpiga, helt förkastliga både ur hänseende till skönhet och bekvämlighet. Och ändå så fick ungarna mig att handla dem med krokodil på, för de var "the real thing". I alla tider har det funnits saker som helt plötsligt är da shit. Jag skulle, for the record, aldrig köpa mig en Salomonryggsäck i dag. Tycker de är rätt fula.
Blir bedrövad när jag tjatar och tjatar om att visa respekt för sin och andras egendom. Man ska vara rädd om sina saker. Motsatsen gör mig heligt förbannad. Och tyvärr verkar den inställningen vara ganska utbredd i kommande generationer. Peka på något och du får det. Går det sönder så är det en självklarhet att det lagas eller ersätts. Inte sjutton var det så när vi var unga? Försöker beskriva och införa ordet "att skämmas" utan att överdriva det. Jag tycker att en gnutta skam är på sin plats då man råkar ut för en olyckshändelse som ger konsekvenser, om inte för en själv så för någon annan. Jag menar absolut inte skam som ska bestå eller att man ska bli bestraffad. Har själv både gjort många fel och orsakat olyckor och haft sönder saker. Men tror att den där molande känslan i magen och olusten faktiskt är en sund reaktion. Sen lär man sig att stå för sitt agerande eller det som har hänt och går vidare, ännu starkare.
Som så många andra så ligger jag i startblocken för att "komma i gång igen". Har varit hyfsat flitig på gymmet under december månad och ska försöka hitta tillbaka till löpningen igen. Jag både saknar den och behöver den. Motivationen har inte infunnit sig ännu, och som vi alla vet så är motivation a och o. Men, den kommer. Jag känner hur den är på gång. Ser en bild i mitt huvud över hur jag springer med starka och spänstiga steg på min slinga. Som med allt annat så behöver jag målbilder. Funderar på en rimlig nivå på "the new me". (Här hjälper det inte att drömma. Det handlar mer om att göra...) Har alltid haft en förkärlek för tv-program som handlar om "före och efter". Så många som genom hårt arbete uppnår sina mål och drömmar.
Ni vet hur minnen dyker upp i sitt facebookflöde. Tycker att det är en rätt tänkvärd funktion. Tycker att man ska minnas tillbaka både på gott och ont som man har varit med om. I dag för tre år sedan så var vi på sjukhuset och jag fick mina sista cellgifter. Det var en dag som jag längtat efter och kämpat mot. Jag hade förstås ingen aning om resan som kvarstod efter sista cellgiftsdoserna Men mindes också i dag att jag några dagar senare fick en infektion och fick lägga in mig på sjukhus för behandling och uppsikt. Det hände några gånger under resan. Men just den här gången så var det förknippat med en total övergivenhet då jag blev lämnad i en sal mitt i natten. En känsla som jag alltid kommer att ha med mig och minnas. Ni vet, i bland känner man att ett ögonblick är helt avgörande för framtiden. Det var ett sådant.
Ytterligare några dagars ledighet innan traditionellt nyårsfirande tillsammans med bästa vänner och familj! Passar på att göra så lite som möjligt och ladda för ett år som jag gissar kan bli både spännande och intensivt. Njuter av att ha barnen hos mig dessa dagar och fyller på med deras närvaro också. Jag tror faktiskt att 2017 kan bli ett bra år. Ett riktigt bra år. Och kanske, kanske någon av mina drömmar slår in?
"You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will be as one"
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will be as one"
(John Lennon)
