Också ett utanförskap
Då och då läser vi, hör vi och reagerar på hur barn och ungdomar inom idrotten hamnar utanför. De platsar inte i laget, är inte tillräckligt duktiga, ambitiösa eller blir helt enkelt utkonkurrerade av "bättre" lagkamrater. Vi upprörs och tycker till. Men hur är det när det beteendet smyger sig upp i åldrarna. När vi, oftast utan att vara medvetna om det, gör val och prioriteringar som ger samma effekt? När du ska forma ett lag, t ex en arbetsgrupp så väljer du så klart de projektdeltagare, medarbetare som är bäst för laget och som bidrar till förmågan att nå målet. Men om vi för en stund lägger bort det där målinriktade, även om det är svårt för någon som jag som drivs av målsättningar... Men om vi tittar närmare på tesen som vi då och då förmedlar i alla fall till våra barn: "Det viktiga är inte att vinna, det är att vara med och att ha roligt!" När jag tänker efter så är det alltför sällan som vi kommunicerar det vuxna emellan. Om vi inte längre behöver tänka på att toppa laget utan helt enkelt ska vara med, delta och ha roligt. Då finns det ju plötsligt utrymme för att bygga in ännu mer empati, medmänsklighet och snällhet. Jag talar inte om något meseri eller något ömkande. Utan helt enkelt förnuft och känsla. För varför är det så att i vårt samhälle så finns det så många som känner sig utanför, så många som inte känner någon tillhörighet och så många som saknar sammanhang? Integrationsfrågan står högt på mångas agenda och är en svår nöt att knäcka. Viktigt att hela tiden ha med sig är att det vi säger, och framför allt gör, visar vi vår kommande generation. Vi sätter standarden och normen.
På ett mindre, mycket mindre, perspektiv så är det många som har allt, befinner sig i en trygg tillvaro, men ändå upplever ett slags utanförskap. På en föreläsning med Kjell A Nordström jag var på för lite sen så fick vi höra om hur otroligt många människor som lever ensamma. Sverige leder den ligan faktiskt. Har du någon gång levt själv/ensam? Kommer du i håg hur det var? Det finns ju faktiskt de som aldrig har provat på att leva själv. De som går direkt från barndomshemmet in i studentkorridorer eller flyttar i hop med sin partner. Men de flesta av oss har vid något skede i livet levt ensamma. Om inte annat så i glappen emellan. Lite senare i livet så lever många i ett annat tillstånd med barn, liv och rörelse "på deltid" och ett tyst hem mellan varven. För att återkomma till den där föreläsningen med Kjell A Nordström, så räknas barn under 18 inte in i statistiken. "De finns alltså inte." Låt mig bara säga att i min värld så finns de i allra högsta grad. Ett tydligt exempel som visar att statistik och verklighet inte alltid stämmer överens. För alla oss som befinner sig i den här minst sagt varierande livsstilen blir skillnaderna väldigt påtagliga. När det är tyst. Då är det tyst.
Utanförskapet var det ja. Min röda tråd luddade av sig och ledde mig in på villospår. Nystar mig tillbaka till dagens essens. Jo, även om många av oss har vad vi behöver materiellt och har mycket att vara glada och tacksamma för så är vi alla precis så små inombords som de barn som alltid blev valda sist då det var dags för brännboll i skolan eller då man inte fick vara med i skolkören för att man inte var tillräckligt bra. När vi hamnar utanför den där osynliga, men tydliga, sociala strukturen som bygger på tvåsamhet eller barnfamilj. Tänk efter en liten stund. Har du inte sett den där "ensamma mamman" som är på cup med sitt barn mitt i husvagns- och grillningsmaffian som intagit campingplatsen som ligger så trevligt intill cupområdet. Den där mamman kanske varken har tillgång till husvagn, har hon råd att hyra den så kanske hon inte kan köra den och tänk dig själv in i situationen att ta på dig hela det ansvaret själv? Eller se framför dig pappan som besöker Valborgselden med sina barn. Inte tillsammans med det där stora gänget med par och familjer, nej för dit blev han och barnen inte bjudna då det konceptet byggde på "jämna par". Jag skriver inte det här av bitterhet, men vill ändå påkalla uppmärksamhet till faktumet att det runtomkring oss alla finns de som sliter "lite mer" för att kunna delta i etablissemanget. Jag är en social jävel och kan ta för mig. Jag har löst både en och annan cup, bokat alternativa boenden och hängt på föräldragäng även som ensamstående. I bland kostar det på lite extra. Då kan jag tänka på dem som inte är lika sociala eller som inte orkar. Jag har många vänner och behöver inte någonsin vara ensam. Ändå sårar det när inbjudan uteblir p g a relationsstatus. Jag är övertygad om att det är många som far illa just på grund av sådana här situationer. Jag är helt övertygad om (Människan är god i grunden) att sånt här inte sker för att någon vill göra någon något illa. Men genom att skriva om det här hoppas jag att kanske väcka någon tanke hos någon. Det är så lätt att glömma bort, t o m när man själv har varit med om det i "ett tidigare liv", och så lätt att faktiskt göra annorlunda. Det är faktiskt inte alla som längtar efter helgerna, högtiderna eller sommarsemestern. Precis som alltför många barn bävar för helger och lov så ställer ledigheter större krav och känslan av att vara utanför ligger närmare tillhands.
Jag träffade en kvinna häromdagen som berättade att hon när hon separerade gjorde något så ovanligt som att köpa sig ett hus till sig och sina varannan-veckas-boende-barn mitt i ett villaområde bland kärnfamiljer. Hon vittnade om hur det i bland kunde kännas "konstigt". I vårt samhälle där ensamstående är en växande målgrupp borde det väl inte vara så? Bara en reflektion. Jag vill be dig att tänka på det här. Se dig omkring i din omgivning. Är det någon i din omgivning som du "glömmer bort" i bland? Finns det någon granne, vän eller i barnens omgivning som du skulle kunna "släppa in" eller helt enkelt inte "räkna bort"? För om vi nu hade lagt bort det där tävlingsmomentet och vi inte ska nå något mål utan det viktiga var att alla fick vara med och att vi skulle ha roligt så kanske det vore det rätta att göra?
Och precis som i allt annat så vilar ansvaret hos oss alla att göra det bästa vi kan. Vi gör alla våra egna val. Jag vill inte på något sätt lägga över ansvaret på någon annan. Den där pappan hade säkert blivit medbjuden på Valborgsfirandet om han ställt frågan om de fick komma. Och den där mamman hade säkert fått plats i något yttertält tillsammans med föräldragruppen på den där campingplatsen om hon bett om det. Vi kan alla bjuda till. Ta med dig den tanken i tider som stundar av cykelfester, skolavslutningar, cuper, Valborg, Midsommar och semesterfirande. Det vi alla kan bidra med är att vara lyhörda, uppmärksamma och tillmötesgående. Det är väl så som vi skulle vilja att våra barn är med sina vänner? Och du- vad är det värsta som kan hända?
PS. Jag är väldigt medveten om att det finns betydligt allvarligare utanförskap både i vårt och i många andra samhällen. Jag hoppas att du kan ha överseende för min kanske till synes "ytliga" reflektion.
