Det här med prestige...
De senaste åren har det blivit allt tydligare för mig. Att vara prestigelös är för mig en självklarhet. Det är sån jag är. En av mina starkaste drivkrafter är att få hjälpa andra. Det går jag i gång på.
I mitt jobb har förmånen att träffa många intressanta och spännande människor, ledare och entreprenörer så har jag också möjlighet att reflektera över vad det är som gör att en del lyckas bättre än andra. Jag är ganska övertygad om att de ledare i samhället som vågar släppa på sin prestige lyckas bättre än andra.
Det kan handla om att våga anställa personer som besitter högre och djupare kunskap än jag själv som chef gör. Våga släppa loss de krafter som genereras när man delegerar ett ansvar. Eller att våga överväga att tänka nytt, släppa in nya idéer, gränsdragningar och dela med sig av makt och beslut. Ingen av oss är bäst på allt. För att utvecklas krävs det insikt och mod att ta hjälp. De ledare som vågar göra det här blir, enligt mig, framgångsrika i sitt ledarskap, når högre mål och bidrar på ett bättre sätt till utveckling.
I en tid där många företag nu står inför tuffa tider, när alla kommuner kämpar om nya invånare och etableringar är det ännu viktigare att hjälpas åt och att jobba tillsammans. Kanske ta in ny och oväntad kunskap i din affärsidé? Kanske slå i hop flera kommuner? Kanske ruska om i organisationen? Jag har den naiva inställningen att de flesta faktiskt vill vara med och hjälpa till och bidra. Utmaningen för ledare är mer att mobilisera, bjuda in till och våga använda alla resurser. Att tänka utanför den berömda boxen. Släpp in det nya och förvänta dig resultat!
Så oavsett om du är företagsledare, näringslivshöjdare eller entreprenör- våga erkänna att hjälp och nya idéer behövs.
Översatt till det privata planet är det egentligen samma sak. Där har jag, och jag tror inte jag är ensam, en stor utmaning i att våga be om hjälp. Det är något jag jobbar med ständigt. Att förstå att ensam inte är stark och att jag inte behöver skämmas för att be om hjälp. Jag börjar så smått förstå att jag inte behöver vara någon superwoman med ett kliniskt rent hem, tom tvättkorg, ekologisk mat på bordet och nöjda barn som går på fjorton aktiviteter i veckan. I stället behöver jag ta hjälp i bland, för att få i hop pusslet. Det är ok att inte alltid räcka till. (Oj... Sa jag det??)
Som alltid är det skönt med fredag. Går en helt oplanerad helg till mötes. Med ett väldigt inrutat och aktivt liv är det i bland ett måste att bara vara. Så, det är mitt mål med den här helgen.
Trevlig helg!
