Tid...
Är det något vi konsumerar hur mycket som helst av så är det tid. Vår tids största bristvara är nog tid. De som jobbar har för mycket att göra på alldeles för lite tid. För de som befinner sig utanför arbetsmarknaden springer tiden i från dem, av andra anledningar. För att inte tala om hur fort åren går... var på återträff med gamla jobbarkompisar från 90-talet häromdagen. Det är drygt 20 år sedan jag började jobba.
I ett galet tempo stressar vi runt som yra höns. Kalendrarna fylls med möten och aktiviteter. Så här på senhösten- innan decemberhysterin- dragit i gång ska allt ske verkar det som. För i december brakar det loss med Luciatåg, julavslutningar och julfester. I december ska alla umgås och ha trevligt. (Varför inte prova en Januari-fest i stället?) I min familj har vi kryddat det där lite extra, eller ganska mycket extra faktiskt. Båda barnen fyller år i december, så det blir både kompiskalas och släktkalas innan jul. Inköp av både presenter och julklappar, i olika inslagspapper, på en gång.
Det är tur att det mesta av det man gör är roligt! Lyckligt lottad på så sätt. I mitt arbete träffar jag otroligt mycket intressanta människor och har möjligheten att vara med och vara delaktig i mycket utveckling. Det är väldigt sällan som jag sitter på ett möte och tänker att mötet är onödigt eller inte ger något. Faktiskt.
Det gäller att ändå, mitt i alltihopa, stanna upp och reflektera över vad som händer och vad man gör.. och inte minst över vad som egentligen är viktigt. Sen många år tillbaka så har jag satt ett motto att leva efter. Det är "att vara närvarande". Inte så komplicerat eller konstigt, utan egentligen precis tvärtom. Men, när jag känner att jag är här och nu och inte "fladdrar i väg" i tankarna. Då mår jag bra, presterar bra och det mesta fungerar.
En del runtomkring mig reagerar på att jag alltid har så mycket att göra. Ja, jag tycker om när det händer saker. Har slutat att säga att "ja, just nu är det lite mycket...", för jag har insett att jag är en sån människa som ser till att ha mycket omkring mig och trivs med det. Jag har väldigt sällan tråkigt.
Kan lugna alla i min omgivning som på något sätt var involverade i förra årets julkalenderhysteri att årets julkalender, allt enligt önskemål från dottern, redan är inköpt. I tid. Det räknas väl nästan som "i förtid"? Annars är jag väldigt mycket "just-in-time". Lite jobbigt att erkänna, men precis som min mamma alltid på på minuten till möten i skolan så vi alltid kom in bland de sista, så är jag precis likadan. Ok då, i bland är jag någon minut sen. Men... att vara tidsoptimist, det kan väl ändå inte vara negativt?
I morgon drar jag till Stockholm. Då håller jag tummarna för att SAS både finns...och är i tid.
