Att aldrig räcka till…
Till att börja med. Jag är inte unik. Inte alls. Jag vet att vi är många som känner igen oss i att aldrig, eller sällan, känna att vi räcker till. Men..i bland känns det mer påtagligt än andra dagar. Då är det viktigt med humor. Att kunna sätta sig själv lite på avstånd och faktiskt skratta åt sig själv.
Gårdagskvällen präglades av just den känslan. Hur jag än vände och vred på mig så var jag inte…tillräcklig. Hämtade dottern s e n t (!) på Fritids. Hon uttrycker klart och tydligt hur hungrig hon är. När önskemålet om att köpa mat till middag kommer så ger jag med mig direkt. Skönt. Då slipper jag komma på vad sjutton jag ska laga till middag.
Efter en fantastisk näringsrik och välkomponerad måltid är det så dags för läxläsning. Jag är humanist och biter gärna tag i läs- och skrivläxor, engelska och spanska. Nu hade sonen hade läxa i NO. Förklara och förstå bakterier, organismer, arter, familjer och släkter…fotosyntes och förbränning. Eftersom det är en så där 30 år sedan jag själv läste om det här bad jag att få ”läsa in mig lite” innan jag skulle förhöra. Under tiden som jag försöker orka att ta in en massa (för mig så gott som ny??) fakta så sitter dottern bredvid och ställer frågor om bråktal och 6:ans multiplikationstabell. När jag kände mig ”redo” kallade jag på sonen och förstod…ännu mindre. Efter ett tag kallade jag in mitt äss i rockärmen- lillasyster som är NO-lärare på högstadiet. Oj, så bra! Det gäller att kunna be om hjälp när det behövs…
Rundade av läxläsningen med att sätta upp de sista tapetvåderna i hallen med den extrarulle som jag köpte på vägen hem från jobbet. När jag hänger (!) uppe i ett jäkligt krångligt hörnparti och svär för mig själv så passar sonen på att ta tag i onsdagens logistikfråga. Eftersom han har kompisen på telefon och frågan om jag kan skjutsa dem på skoltid i samband med Elevens val kommer upp, får jag slänga mig ner från stolen, ta fram kalendern…och visst vill man vara en bra förälder och ställa upp..så…ja, jo, kanske att jag kan skjutsa? Hur dags?? (Har redan utlovat både hämtning av dotterns kompis och skjuts till tisdagens fotbollsträning. ) Saker och ting tar alltid längre tid än man tror… Tapetserade till långt in på kvällen. Sonen klagade att jag störde honom eftersom jag tapetserade utanför hans rum. Med andra ord var det mitt fel att han inte kom i säng. Inga jätteapplåder från barnen för mamma som gör fint hemma, alltså.
Dagen började med att jag fick mig en skopa av sonen för att jag väckte honom i morse. Han tycker om att vakna själv. Dottern surade när jag krävde svar på tilltal och stegade i väg mot bilen i förväg. När vi efter en tyst färd mot skolan parkerar frågar hon mig ”Packade du min frukt, mamma?” Alltså åkte jag till skolan två gånger..igen. För det är klart att jag inte klarar av att dottern är utan frukt p g a mig. Hon kan ju hungra ihjäl, ju. Och…hur skulle det se ut?? Förberedelsen inför morgonens ledningsmöte blev en mental variant i kombination med fruktleverans.
Inget av det här är några stora bekymmer, utan kan verkligen sorteras under ”i-landsproblem”. I min närhet finns det många som har det så mycket värre. Livet är inte alltid lätt. Det vet jag själv, av egen erfarenhet. Därför vill jag också räcka till för de som behöver lite stöd eller en extrahand, eftersom jag vet vad det kan betyda. Därför tar det också på krafterna att känna att man inte riktigt räcker till..här heller.
I bilen på väg in till jobbet kommer jag ihåg. Sjutton, det var i dag vi skulle ta nya porträttbilder till hemsidan. Då borde man vara lite snygg också. Vilken jäkla press- överallt och hela tiden! Jag ger upp. Tittar på mitt favorithalsband med inskriptionen ”Good enough”. I bland får det räcka.
