Längtan. Och att höra till.
Jag är en sån där tråkig mamma som predikar för mina barn: "I bland måste man ha tråkigt, annars kan man aldrig ha riktigt roligt!" Sant. Javisst. Men, hur lever jag själv? Ser hela tiden till att roa mig, njuta av livet, få ut mer och letar ständigt efter kickar.
Varför är det så att så många av oss ständigt jagar vidare. Mycket vill ha mer. Vi vill högre, djupare, snabbare och längre. En vanlig diagnos i dag är nog "onöjdhet". Det har förstås mycket att göra med att en av våra drivkrafter som är starkast är självuppfyllelse. Sverige ligger faktiskt i topp jämfört med andra länder enligt studier. För oss är det tydligen viktigt att få egentid och att göra det vi själva vill. Det är säkert en följd av frånvaro av kriser och krig i vår historia sedan en lång tid tillbaka. Bortskämda och ovetande skulle kanske en elak tunga säga.
När man byggt den där perfekta familjen, byggt en otroligt vackert hus och fyllt det med designprylar. Köper rätt kläder och hänger i rätt umgänge. Vad finns då kvar?
Den inre tillfredsställelsen är värd så mycket mer. Att känna sann lycka. Och jag säger inte att den inte finns i de där perfekta hemmen, inte alls. Men jag är rädd för att hos väldigt många är det mycket fasad och yta. Det är när murar rämnar, när olyckor sker och vi ställs inför svårigheter som gör att vi måste tulla på allt vi har, anpassa oss efter en mindre matsäck eller göra avkall som vi ger oss tid, eller tvingas, att bygga oss själva inifrån.
Många lever i någon form av utanförskap. Det kan vara att man inte har kompisar, inte får inbjudningar till saker, inte tillhör någon klubb eller står utan jobb. I vårt samhälle, i den här tiden är det lätt att "försvinna". Funderar över hur människor blir behandlade på olika sätt beroende på var de befinner sig i livet. Det kan vara när någon blir utan jobb, eller när någon separerar. När man faller "ur sitt sammanhang" vet i bland inte omgivningen hur de ska hantera situationen. En parmiddag med en singel mitt i alltihopa. Han jobbar ju inte längre där- ska han få inbjudan ändå? Otäckt tycker jag, hur snabbt spelplanen kan förändras.
Att inte ha allt och att få längta. Det tror jag är bra. Men, oj så jobbigt det är! Barn längtar efter födelsedagar och julafton. Många av oss längtar efter någon, en känsla eller en tillhörighet. Och visst är det ganska gott att längta efter någon...särskilt om den personen också längtar.
