jagvågar.blogg.se

Åh- alla dessa starka och fantastiska människor!!!

 

Runtomkring mig finns det gott om modiga och duktiga personer. I mitt umgänge handlar det mest om kvinnor, men för den skull vill jag inte påstå att det är något kvinnligt att våga gå sin egen väg eller att stå på sig när det blåser. Tvärtom faktiskt. Är ganska så övertygad om att i det fallet är vi kvinnor betydligt svagare än männen. Varför det är så? Svårt att säga. Men kanske är kvinnor snabbare med att anpassa sig efter givna förutsättningar och håller en lite lägre profil? Nu lyfter nog många som känner mig på ett ögonbryn... "här kan hon inte mena sig själv. Hon brukar väl hålla allt annat än en låg profil?"  Men att inte hålla en låg profil och att våga ta plats är inte alltid liktydigt med att ha en hög självkänsla och ett gott självförtroende. För visst är det i bland så att vi vågar oss ut på okänt vatten mark och vågar prova om våra vingar bär över nya marker?

 

Vi människor är komplexa. Det bör man inte glömma bort. Jag kan vara stark och övertygande i många fall. Framför allt i sammanhang där jag är övertygad och där jag verkligen brinner för att få hjälp att få igenom mina drömmar och åstadkomma förändring. Men, jag kan också vara svag och ta illa vid mig, tappa fotfästet och backa tillbaka. I beslut och val där jag försöker att verkligen stå upp för mig själv och där det egentligen betyder som mest... där gör det också som mest ont, och där är man som mest sårbar. Och det är ofta betydligt svårare att vara tydlig och klar när det handlar om sig själv och ens egna välbefinnande. Kanske finns det en enkeldefinierad gräns här? Att privata situationer gör ondare än de i yrkessammanhang? Någonstans är det nog så, även om man givetvis också kan bli sårad, sågad och utnyttjad i jobbsituationer. Men det gör på något sätt ondare när det finns osämja, en olustkänsla eller t o m konflikt inom vänkretsen, familjen eller inom en relation. Det är där som det verkligen spelar roll. Och det är väl här som vi alla allra mest vill vara omtyckta och accepterade för den vi är? Som jag skrivit om förut så är det också svårt för ens närmaste omgivning när man helt plötsligt byter roll och inte gör som de förväntar sig. Jag försöker att stå upp för mig själv, att verkligen lyssna till mig och mina behov mer än omgivningens krav. Men, det är ack så svårt och långt i från smärtfritt, varken för omgivningen eller mig själv. Och det gör ont.

 

Men, tillbaka till alla dessa modiga i min omgivning! Jag har förmånen att i mitt umgänge få träffa kvinnor som alla på sitt sätt har gått på minor och fått börja om. Många har gått igenom separationer och skilsmässor, har ett "schemalagt föräldraskap" och sliter för att räcka till både privat och även på jobbet. Vissa har åkt på käftsmällar som gör ondare än andra genom att släppa in fel personer i sina liv, bli av med sin anställning eller mått riktigt dåligt. Men gemensamt för alla dessa är att de reser sig upp. Upp från dikeskörningen och upp på vägen igen. Mot nya mål. Har inte träffat en enda som gett upp, även om det många gånger kan kännas hopplöst. De vågar börja om. När en kärlek gått åt skogen så slickar man såren och söker vidare. När karriären tar stopp så söker man nya utmaningar, i bland på helt nya marker och t o m på nya platser. Att våga bryta upp är också en styrka. Med målmedvetenhet och styrka åstadkommer dessa kvinnor storverk i sina liv. Vi kan alla hamna där. Jag är så imponerad av flera av dem och är lyckligt lottad som får följa dem på ett hörn. Det är med stor respekt, men också med stor saknad som en av mina följslagare sen många, många år nu har lämnat stan för att gå vidare. Hon är en av de modigaste kvinnor jag vet och jag vet att hennes val är rätt och därför kan jag bara säga Heja, heja!  Den här bloggen skriver jag för er fantastiska kvinnor och Babes!

En av mina favoritgrupper, Adolphson & Falk uttrycker det så bra:

 

Jag är min främste fiende och motståndare. Ingen annan. Skriver det direkt, så det blir sagt.

Sen jag anmälde mig till Stockholm Marathon har min träningsvilja, motivation och ork sipprat ur mig. Vart tog du vägen? Kom tillbaka illa kvickt! Börjar faktiskt bli lite bråttom nu... Vad är det som gör att man trots att man har konditionen, de fysiska förutsättningarna, lagt pengarna på anmälan och offentliggjort sitt träningsmål har så jäääääkla svårt att få ändan ur vagnen? Lathet, slöhet, lättja, olust, slapphet och likgiltighet hittar förbi alla de där faktumen. Har aldrig varit med om dess like.

Ändå har jag mängder med människor i min omgivning som peppar mig, pushar mig och uppmuntrar till träning och ger mig goda tips och råd.

Men, jag vet. Funkar bäst under press. Och den börjar komma nu. Jag vill INTE komma till Stockholm oladdad och otillräckligt tränad. Ska jag ge mig på det där sen så länge uppsatta målet så ska det f-n ske med hyfsade förutsättningar. Det ska helst vara en rolig upplevelse och ingen lång mardröm man ställer sig på startlinjen för. Tiden närmar sig med stormsteg. Det är faktiskt bara 135 dagar kvar

Gör vad jag kan för att inspirera mig själv. Tittade på Stockholm Marathons hemsida. Där finns massor av träningsprogram, tips, bilder och annat. Tydligen är det nytt rekord på antal anmälda deltagare i år. Och vad säger ni? 21 518 löpare från 81 nationer kan väl inte ha fel???? Det måste väl ändå borga för att det här är åtråvärt och något man bara längtar och trängtar efter. Tittar man på efterfrågan så är väl svaret ett solklart JA! Arrangören ber till och med dem som anmält sig och som tvekar att avboka sin plats till förmån för andra. Jisses, det är ju en omvänd affärsidé?! Pengarna är cachade, och ett visst svinn underlättar ju faktiskt själva genomförandet i sig... Det är nog bara i idrottsvärlden sånt händer?

Andra sätt att lura sig själv är att gå via träningskläder! Alltid kul att ha fräscha träningskläder och lite extra motiverande är det allt. Har en vän som springer en del. När det är dags för D-dagens lopp så är hon alltid snyggast och trendigast. Fokus ger resultat, som alltid. En förebild för oss andra! Dags för mig med nya löparskor i alla fall. I sedvanlig ordning har det kommit fjorton nya funktioner som gör att man springer mycket bättre sen sist man köpte skor. Det som inte hade ändrat sig var prisskillnad mellan butik och nätet. Faktiskt förvånande att försäljningen av vissa varor i butik sker. Halva priset och då skeppas det från ett annat europeiskt land...så får det bli. För att springträna i dåliga skor, det är som att cykla med lite luft i däcken eller att segla utan vind. Onödigt alltså.

Hör till de där odrägliga personerna som lägger ut träningsresultat på facebook. Ber om ursäkt för det. Men, det funkar faktiskt för mig. Jag känner en press när jag inte tränar. När jag får uppehåll i min träning så är det till slut alltid någon som frågar "det var ett tag sedan du tränade, inte sant?". Och det är exakt den boosten som jag behöver. Bli lite irriterad, skämmas lite och få lite jävlar anamma i mig. DÅ tar jag tag i mig själv igen. Häromdagen språkade jag med en person som också har anmält sig till Marathon för första gången. Han frågade hur det gick (så där så att man nästan kan känna att man är "en av de där seriösa elitlöparna" ni vet...) Nåväl, han berättade om sina långpass och träningar och vi var ändå eniga om att det var lite motigt på träningsbiten just nu. Han satte lite griller i huvudet på mig och i går så tog jag då tag i hela min kropp, släpade min in på gymmet och tvingade mig att köra ett löppass på band under en timme. (Här måste jag stanna upp med ett par reflektioner och förtydliganden som jag tycker är värda att nämnas... Först och främst- ställ er på ett löpband och spring en timme så ser ni hur kul det är. Sen skrev jag hela min kropp. Jag har inte samma förutsättningar som alla små gasellöpare vi ser överallt, de är flugvikt och jag är...och jag bär min kropp varenda meter jag springer. Bara så att alla fakta ligger på bordet.) Det gick bättre än jag trodde. Är ju en envis en. Och jäklar vad skönt det är med träningsvärk i dag. Och till alla som hela tiden säger till mig att jag tränar jämt och ständigt..nej, det stämmer inte riktigt. Jag har i år sprungit 2,5 mil. Så det så.

Så i mitt fall handlar det om att få med huvudet. Det tillsammans med den tidspress jag börjar hamna i. Kanske det här går ändå?

 

Åh, vad den killar och sticks, som Lotta på Bråkmakargatan skulle sagt. Den är dessutom varm, kvävande och har dålig passform. Dags att kasta den. Och inte i återvinningen, utan direkt på tippen. Sortering: Brännbart.

 

Vi är många som iklär oss rollen av martyrer. Vi verkställer och utför, och tar sedan på oss martyrrollen. Eller- är det så? Eller är sanningen den att vi faktiskt borde få mer cred för det vi gör? Att känslan av att inte få tillräcklig uppskattning för det vi gör faktiskt är befogad? Eller- ligger sanningen någonstans mittemellan?

Har vuxit upp i en stor familj. Tror jag kan räkna måltiderna på mina händer som inte inletts med scenariot att mamma innan, eller under första tuggan, utbrister i "Åh, vad det här var gott." Klart vi har "retat" henne för det och klart att vi har retat oss på det många gånger. Att inte ens låta omgivningen få en chans till att bilda sig en egen uppfattning. Att mer eller mindre ta på sig även jobbet att vara tacksam och ge uppskattning till sig själv. Nu med vuxna ögon så förstår jag bättre. Kan komma på mig själv att göra likadant i bland. Men, varför är det så svårt att ge lite uppskattning kan man undra? Varför var vi så dåliga på att ge mamma uppskattning och beröm för att hon 1) lagat maten och 2) serverat oss maten? Jag misstänker att det var att vi var dåliga på det som gjorde att hon utvecklade en egen "boost-rutin"? En annan teori är att vi av ren vana eller av uppfostran tar på oss offerkoftan redan under barndomen? För om jag tänker efter så gjorde nog mormor likadant...

 

Har alltid velat vara alla till lags. Alltid redo, som en (ursäkta uttrycket) jävla scout. Varför då? Vem är det som säger att jag alltid ska finnas där för alla? Jämt? (Och att skriva om det här kan ju också ses som ett behov av att lyfta fram hur duktig jag är som alltid är hjälpsam???) Nej, men jag vet att jag är långt i från ensam. Vågar mig på en vild gissning (inte alls förankrad eller vetenskaplig, jag vet...) på att många kvinnor faller in i rollen som "Fröken duktig". Perfekt utseende, hänga med i mode, träna, hänga med i trender, ha ett perfekt hem, vara den perfekte föräldern, sammanhållande och projektledande i familjen, attraktiv för befintlig eller obefintlig partner, vara fantastisk i sängen och ha massor av vänner, hobbies och egentid.

 

 

Det är viktigt att inte tappa bort sig själv i allt. Att det är jag själv som vill allt det där och att det inte bara handlar om att leva upp till krav från omgivningen. (Eller upplevda krav. De kanske inte ens ställs...) Det är lite som när flygvärdinnorna instruerar oss när de går igenom säkerhetsrutinerna. Man ska ta på sin egen syrgasmask innan man hjälper andra. I vissa relationer så hamnar vi i en, eller rättare sagt så tar vi på oss rollen, av att vara den som "tar omhand" och som fixar. Det är av ett eget val och inget annat. Men, såna vanor (ovanor?) är svåra att bryta. Omgivningen vänjer sig vid att kunna nyttja eller dra fördel av din insats. Då är det viktigt att den är lagom stor. Ingen mår bra av att du utplånar dig själv. De sista åren har jag laborerat lite och försökt bryta mönster och ta mig ur roller jag iklätt mig och känt att jag inte riktigt varit bekväm i. Det kan vara omvälvande för omgivningen och förvirring kan uppstå. Men inte sällan så blir resultatet så mycket bättre för alla. Min hjälp har visst tagits för given och jag har saknat uppskattning för mina insatser. Men i efterhand så har andra klivit fram, eller så finns inte ens behovet av en insats. Med facit i hand så kan det kännas lite snöpligt. Att gå omkring och uppleva krav som inte ens finns, att vara bitter för brist på uppskattning och att sen upptäcka att allt varit i onödan. Att lära av...

 

Så det finns martyrer. Sen finns det också de som utnyttjar martyrerna. De som tar på sig den hjälplösa rollen och som alltid tar för sig. De finns runtomkring oss. De känns ofta igen av att de tar mer energi än vad de ger. Inte sällan så är det "synd om dem". Och jag vet. Det är synd om många människor. Många har det otroligt svårt, jobbigt och tufft av många olika anledningar. Men, som Kay Pollack brukar säga: "Det beror inte på hur man har det, utan hur man tar det..." Att hjälpa dessa personer är egentligen inte att hjälpa dem. Det är faktiskt att stjälpa dem. De behöver ta ansvar för sitt egna liv och stå på egna ben. Men, även om det är svårt att upptäcka dessa personer eller deras utnyttjande så är det ändå det lättaste. Det är ännu svårare att inte hjälpa dem när de ber om hjälp. Det kan kännas onaturligt och jobbigt för en hjälpare. Men är en överlevnadsstrategi. Ger du lillfingret så tar de hela handen. Utan att tveka. De är beroende av dig och så länge som du tillåter det är du medberoende.

 

Är allas våra rop på tacksamhet (läs: uppmärksamhet) sunt? Eller är det ett symtom av att vi utvecklat så starka egon att vi tror att vi hjälper andra för andras skull fast vi egentligen lika mycket hjälper oss själva genom att hjälpa andra? Och om det är så? Är det så farligt då? Mitt svar är nej. Men att vara medveten om sina motiv tror jag är bra. För sitt eget välbefinnande. Egentligen tror jag det handlar om en kombination. Vi är många som mår bra av att hjälpa andra, finnas där, erbjuda en axel, skjutsa eller vad det kan handla om. Det är väl inget fel med det? Att må bra och få andra att må bra? Men när offerkoftan kommer på och vi blir martyrer så kommer det smolk i bägaren. Vi bör inte kräva av mottagaren att alltid visa tacksamhet. Det förtar lite av glädjen liksom. Men det är lätt att följa upptrampade stigar och falla in i gamla roller.

 

Jag och några riktigt goda vänner brukar hjälpa varandra när vi är "ute på glid". Vi brukar uppmana varandra när det behövs att slänga av oss offerkoftan. Den hjälpen både behöver jag och tar jag gärna emot. För jag hatar plagg som killar och sticks!

 

Ok, här kommer mina bekännelser. Tar risken och hänger ut mig själv. Medveten om att listan kommer att bidra till att jag blir uppfattad som konstig och kan få en och annan att höja på ögonbrynen. Men tror också att vi alla bär på rädslor för olika saker. Riktiga saker, eller saker vi bävar för skulle kunna finnas?

 

Har en dotter som är inne i någon fas. (Tänk, när det gäller barnen så kan man skylla på olika faser...) Hon är konstant orolig. Om man lyssnar till henne kunde man tro att vi har för vana att överge henne, glömma bort henne, gå vilse och inte ha koll på något. "Mamma-du hittar väl?" undrar hon försynt 28 gånger när vi ska åka till systern, farmor eller hem... Bara att använda det stora tålamodet och vänta på att det går över. Måste här tillägga att jag ännu inte gått vilse, glömt mina barn eller har för vana att låta dem vänta ensamma någonstans. Tar förstås tacksamt emot tips om någon har sådana.

 

På tal om faser...så har jag själv utvecklat och förstärkt ett antal fobier. Kärringvarning eller så blir jag galnare helt enkelt. Har i hela mitt liv varit maniskt rädd för ormar. Ända sen barn har jag drömt mardrömmar efter att bara ha sett bilder på ormar. När jag är ute i naturen så stirrar jag i backen, missar mycket upplevelser på grund av de där ringlande kräken. Har aldrig råkat ut för något, bara sett asen. På mina löpturer trotsar jag min rädsla. Men bara för att jag måste. För inte alltför många år sen så hoppade jag upp på min stackars mammas rygg då en liten liten kopparödla (hallå- de ser faktiskt ut som ormar och är lika farliga!) ringlade mellan henne och mig. Jag skrek och gick till anfall. Hm. Say no more.

 

Min höjdrädsla blir faktiskt värre och värre. På Varvsholmen på jobbet är det döjobbigt att gå över bron på översta våningen. Jag stålsätter mig och bara ..går. Hissar med glasade golv göre sig icke besvär. Värst var nog ändå när jag var i Mexico med min man. På en utflykt åkte vi till Chichen Itza, senare utsett till ett av världens sju underverk. Lite coolt att faktiskt ha varit där. Men, det känns inte fullt lika roligt att erkänna att jag klarade att kliva upp fyra trappsteg innan jag fick backa hem och nerifrån backen vinka upp till mitt sällskap som tillsammans med de flesta tog sig till toppen. Vid såna tillfällen känner jag en klar begränsning, och sådana hatar jag.

 

Tillsammans med höjdrädslan har min klaustrofobi blivit värre. Får kämpa med mig själv att ta mig in i trånga utrymmen, eller utrymmen som jag upplever trånga. I somras var det Stadshustornet i Stockholm, för ett par somrar sen fyren på Gotska Sandön och i höstas hade jag en potentiellt katastrofal upplevelse då jag fick panik ombord på ett av Kalmarflygs plan på Bromma. I det sista fallet var jag tvungen att sätta en gräns. Djupandades och läste allt som fanns i stolsfickan framför mig. I'll be damned i fall jag inte ska kunna flyga heller...

 

Den fobi som de flesta av mina vänner känner till och retar mig för är nog ändå min motvilja mot trä i munnen. Klarar inte att äta en glass ända in på pinnen. Vid behov av tandpetare blir det jobbigt. Det är väl att likna med den vanliga fobin mot gnissel på griffeltavlor som så många delar. (Den klarar jag rätt bra, faktiskt.) Så jag kan inte skratta åt sonen som inte kan skrapa av smörknivar i trä mot smörpaket i plast... Han har väl att brås på stackaren...

 

Men seriöst hörrni..visst har ni också några fobier?

Visst är man nyfiken på vad som kommer runt hörnet? Jag är ivrig och vill gärna veta. Samtidigt inte. För det är väl just det som är tjusningen med livet? Alla nycker, gropar och toppar.

 

Varför är det så att vi ändå behöver bli påminda om hur skört livet är, hur små vi är i den stora världen, hur viktiga våra val är? När någon blir sjuk, går bort, blir av med sitt jobb, råkar ut för olyckor eller på något sätt blir drabbade av något som försämrar (eller i varje fall förändrar?) livet radikalt. Vi rusar på i full fart framåt. Tar vardag och saker för givna. Ända tills den dagen då vi inte längre kan räkna med det som var självklart förut. Inte katten vill vi veta när det inträffar? Men det är bra att vara förberedd på att det kan hända.

 

Hade någon frågat mig för 20 år sedan så hade jag aldrig kunnat gissa att jag är där jag är i dag. Och inte räknade jag som liten med att få handskas med min sjuka pappa som tonåring? Kunde väl aldrig tro att jag skulle bo i Kalmar? Och att jag inte skulle läsa på högskola? Jag trodde att jag skulle bli lärare och då var högskolestudier ett självklart val. Inte trodde jag heller att jag skulle jobba med regional utveckling och att hjälpa företag? Tänk om... tänk om jag hade haft en väg utstakad. "Johanna, du kommer att jobba med företag och du kommer att..." Vilken väg skulle jag då tagit? Vilka val hade jag då gjort? Inte ens så här i efterhand hade jag kunnat svara på de frågorna. Finns det någon "adekvat" utbildning för det här jobbet egentligen? Tror mer att det är livets erfarenheter som spelar roll.

 

Nej, jag är övertygad om att det är tur att vi inte vet. Tror faktiskt att slutresultatet hade blivit sämre då.

 

Varför tankar om det här nu då? Är det den olust, eller närapå maniska rädsla som jag utvecklat i dessa influensatider? "Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte bli sjuk..." Eller är det det faktum att jag i min omgivning just nu har flera personer som står utanför arbetsmarknaden av olika anledningar? Kanske beror det på att jag själv gjort en resa med mig själv, där jag i vissa stunder inte mått bra, trots att jag egentligen är en väldigt välmående och positiv person? Hur hamnade jag där? Fanns det någon mening med det?

Och jag vet flera som befinner sig i de där jobbiga och krävande faserna där allt känns tungt och motigt och som kämpar för att hålla i hop allt. Och det är svårt att stå vid sidan och inte kunna hjälpa. Vissa tillstånd och händelser kan man undvika till en viss del. Men det mesta här i livet smyger sig på när vi minst anar det. I bland befinner vi oss faktiskt bara på rätt eller fel ställe i livet. Finns det en mening med allt som händer? Har vi alla ett öde? Och var finns Gud kring allt det onda som händer? Jag säger som en klok vän till mig brukar säga i bland: "Jamen det vet väl inte jag? Hur skulle jag kunna veta det?" 

 

Jag tillhör de lyckligt lottade i dag. Mår bra, har en familj och släkt där de flesta är friska. (Det i sig är egentligen fantastiskt... vi är fyra syskon och har åtta barnbarn i familjen.) Barnen klarar sig bra, har vänner och utvecklas på ett bra sätt. Har gott om kärlek och vänner runtomkring mig. Har ett fantastiskt jobb där jag får utrymme att utvecklas. Men jag har också gått igenom mina törnar, blivit uppsagd, omorganiserad, blivit övergiven, förrådd, mått dåligt och drabbats av sjukdom i familjen.

 

Det är klart att jag inte vill måla fan på väggen. Men, det är väl just nu när allt faktiskt är bra, som det är viktigt och stanna upp. Tänka efter och inte ta allt för givet. Kanske kan det spela roll i hur du tacklar tuffa tider? För, även om det är jobbigt att tänka tanken fullt ut, så har säkert de som drabbas av en eller flera olyckor i livet också varit lyckligt lottade vid något tillfälle. Även dem tänkte säkert... "det händer aldrig mig..."

 

Nytt år. Nya möjligheter. Men, brukar ju predika om det här med reflektion. Ett bra sätt att sätta punkt. Och gå vidare och sätta nya mål.

 

Året 2012 har för mig på många sätt varit ett riktigt skitår. Nådde botten, slog i...och reste mig igen. Det är väl det jag tar med mig som årets största lärdom. När jag förlorade mig själv och allt jag stod för så fanns det till slut bara en väg att ta. Upp från diket. Från ondska till godhet. Till ett liv som fylldes av mycket skratt och värme. 

 

Mina vänner som stod med öppen famn. Vänner gör verkligen livet så mycket rikare. Ensam är inte stark. Och så mycket roligare det är att göra saker tillsammans... Och oj, så roligt vi har haft i år Babes... lördagsfika på Holmgrens, otaliga fester, nedslag på de öländska stränderna- lever ännu på lata eftermidagar i Köpingsvik, hårt arbete under IronMan och inte minst en osannolikt rolig resa till Köpenhamn i april... "Nu kommer di smukke damerne" (läs: testosteronchock) och en galen helg i Borgholm med och utan konsert...och en privat champagneprovning. Som väl är har allt balanserats mot träningar och några roliga lopp tillsammans. Fantastiskt roligt! Skulle inte vilja vara utan ett enda ögonblick! Det är kärlek. Tacksam för alla upplevelser och galna upptåg.

 

Förutom tid tillsammans med fantastiska och härliga vänner så har året också innehållit mycket upplevelser och goa stunder med barnen och resten av familjen. Härligt att få följa barnen och otäckt att se hur fort de växer upp till självständiga människor med starka viljor, integritet och unika personligheter. Under året har jag blivit bättre på att vara närvarande med barnen och försökt ta igen förlorad och bortslösad tid. Som tur är är det inte helt lätt. De har ingen större lust att hänga med sin mamma när kompisar, fotboll och annat hägrar... men har har många ljusa minnen från sommarens tripper till Västkusten och Stockholm. Härligt att resa bort tillsammans och få rå om dem utan vardagens "konkurrens". Det är alltid härligt att umgås i vår stora familj. Summerar året med övernattningar i syrrans hus i Rockneby, korvgrillningar till lunch, badutflykter, utflykt till Fotografiska, barnupptäcktsfärd i Stockholm som inkluderade klaustrofobiskt besök i Stadshustornet, firande av födelsedagar och små utflykter tillsammans med syskonbarn. Det som ändrar sig är att det blir allt längre drasutar som vi drar runt på, med längre hår, mer modemedvetna tjejer... småspringande barnsteg och små barnahänder som klamrar sig fast känns allt mer avlägset. Barnen växer. Och jäklar om det inte känns som om jag har vuxit i år också. Ler när jag tänker på att jag då och då känner mig som en av tonåringarna i släkten med den livssituation jag är i.

 

 

Ja. Livet går vidare. Ett år som började i kaos har faktiskt ordnat till sig riktigt bra. Puh. Med en god magkänsla och tillförsikt möter jag 2013 och tänker att det kan bara bli bättre! Så mycket bättre.