jagvågar.blogg.se

Simultan i kubik

Publicerad 2012-11-27 19:58:16 i Allmänt,

Är en sån där som byter toarullen under tiden jag "ändå sitter på toalettstolen". När jag sen ska tvätta händerna tvättar jag av handfatet lite. På vägen förbi hallbänken hänger jag upp en jacka, tömmer en väska med gymnastikkläder när jag passerar på väg in i sovrummet...där jag upptäcker att jag visst påbörjade att byta lakan i morse...

Tror vi är många som hela tiden gör saker parallellt. Och det är klart att det funkar. När det inte går överstyr och blir för mycket. Som just nu. Sitter och gör en presentation för jobbet, läser mail, lagar mat och vet att jag behöver betala räkningarna...innan jag om en liten stund behöver slänga mig i bilen för att hämta dottern från fotbollsträning inne i stan. Då, ja just då känns det som helt rätt ögonblick för att blogga lite. Hm.

I morgon bitti ska jag till Stockholm på ett seminarium. För att kunna åka till Stockholm får jag göra ett undantag från min ambition att i möjligaste mån inte resa under de veckor jag har barnen. I bland krävs omprioriteringar. För att kunna göra det har jag fått ta emot hjälp. Är överväldigad över att för omväxlings skull befinna mig på en plats i livet där hjälpen kommer utan att jag behöver be om den, naturligt och självmant. Då känns det också så mycket bättre att ta emot den... *glad*

Morgondagens seminarium, Stora Attraktionsdagen, genomförs av Kalmarföretaget Tendensor (och också ett företag inom Kalmar Science Park) som bjuder in beslutsfattare från hela landet att lyssna på hur man kan jobba med talangjakt. Konkurrensen om kompetens är stenhård och helt avgörande för vår regions utveckling och tillväxt. Ska bli riktigt spännande! Att arbeta med en regions attraktivitet och utveckling är ett område jag verkligen brinner för och vill bidra inom.

I gårdagens mailskörd trillade ett nyhetsbrev från Stockholm Marathon ner. Tydligen är det 26 veckor kvar till start nu...och träningsprogrammen kör i gång. Förstod på det jag läste att jag bör ligga på en tre pass i veckan och gärna komma upp dryga 3 mil i veckan... här är det största hindret känner jag. Att få in träningen mitt i all annan vardag. Det är min största utmaning. Större än själva träningen tror jag. När jag väl tränar så är jag rätt disciplinerad. Ställde mig på löpbandet i går kväll, bestämde mig för att springa 50 minuter och gjorde det. Och det är inte jättekul att springa på ett band under så lång tid... Men, som med så mycket annat så får man passa på när tillfälle ges.

Nu har jag hunnit hämta dottern. Dags att laga färdigt maten på spisen. Och ja, det är morgondagens middag. Bara en sån sak.

Kommentarer (1)

Prioriteringar

Publicerad 2012-11-23 06:04:35 i Allmänt,

Att sätta sig själv först. Är det egoistiskt, eller är det att "vara snäll mot sig själv"?

Befinner mig i ett spinn där mycket händer på alla plan. Hur jag än vänder och vrider på mig så räcker varken jag eller tiden till för att vara överallt. Då gäller det att prioritera. Häromkvällen fick jag höra av en vän att "jag borde sätta mig själv först". Jag blev väldigt förvånad över uppmaningen, eftersom jag mer känner att jag i bland går på den sköra linjen mellan att prioritera och vara egoistisk.

Hör till dem som lever varannan-veckas-liv och faktiskt oftast känner det som om jag får de bästa av två världar. Nära mina älskade barn med allt vad det innebär varannan vecka och frihet att göra vad jag beslutar mig för den andra veckan.

Om vi stannar upp där en stund. Träffade en klok kollega i Stockholm i veckan som belyste just det. Att inte känna mycket som måsten. I stället för att känna t ex stress över att inte hinna träna så tänkte han: "om jag beslutar mig för att inte träna så innebär det... om jag beslutar mig för att ligga på soffan i kväll så innebär det..." Han har ju rätt. Som allt annat så handlar det om val vi gör. Jämt och hela tiden. Och då är vi tillbaka vid hur vi prioriterar. Kalendern är fulltecknad. Det händer spännande saker. Tempot är högt och intrycken många. Då och då blir det "overload" i huvudet. Och har man då "glömt att prioritera" pauser i planeringen så blir det kännbart då, om inte förr. För hur kul och trevligt allt är så behöver ändå vi som människor ställtid.

Omvänd behovstrappa?

Gå tillbaka till Maslows behovstrappa. I bland känns det nästan som om man vänt upp och ner på den?

Mindre bra middagar i ett "övergivet hem". Du hinner inte (eller visst ja...du väljer att inte träna...) Av olika anledningar får du inte möjlighet att vara med de du tycker om. Barnfri vecka, fulltecknade kalendrar hos dig och dina nära. Pusslar med kalendrarna för att få till tid för att träffas, fylla på med närhet och vänskap.

Men...i tider då dessa basala behov ställs lite åt sidan, så är utrymmet ofta extra stort för egot. Du är med i en massa spännande sammanhang och känner att du utvecklas och får uppskattning.

Hur var det nu med att vara egoistisk? Eller att sätta sig själv och sina egna behov först? Ok, jag kan köpa att jag kunde vara bättre på det i bland. "Varannan-vecka-livet" är ju ändå en konsekvens av ett val, och inte ett val i sig. Att välja sina egna intressen framför barnens någon gång kan ju inte heller vara fel när jag tänker efter. Det är ju en lektion i livet i sig att dela med sig av till barnen. Att man inte alltid får som man vill. Säger jag...som den senaste veckan verkligen har sett mig själv som ett barn som står och hoppar och skriker "jag vill, jag vill, jag vill..." Men, vuxen som jag är så har jag bitit i hop...

Jag är övertygad om att vi som vuxna och som föräldrar ändå har ett ansvar att visa våra barn att jag som förälder också är viktig. Precis som alla människor i deras omgivning är viktiga. Den där puppan som de länge befinner sig i där de är världens centrum måste ändå spricka. Finns många viljor att tillfredsställa, och alla kommer inte att få vad de vill.

Jag summerar den här veckan som en händelserik, spännande och intressant vecka. Har haft förmånen att vara i Stockholm tillsammans med branschkollegor där vi diskuterar och utvecklar, för Sverige, viktiga innovationssystem, verktyg för att vara en del i att utveckla företag och regioners utveckling och tillväxt. Inser att jag är otroligt lyckligt lottad att få vara med och bidra i dessa sammanhang. Årets Marknadsföringens Dag på GFA med BlondinBella och the Brand Man. Två högklassiga föreläsningar på en eftermiddag. Och då har vi dagens stora möte på Varvsholmen kvar. Vi ska prata Innovationsstrategi med runt 100 personer. Det ligger mycket jobb bakom allt det här. Men, det är en enorm tillfredsställelse att få vara med och se frukten av det jobb vi lägger ner. Där är det hög grad av "självförverkligande".

Säger ändå... Thank God it's Friday! Mina hjärtan kommer till mig och aktivitetskalendrarna är fullbokade, mer än vanligt. Men, hoppas ändå, och kommer att välja att den här helgen innehåller det jag mest av allt behöver och längtar efter. Närhet, kärlek...och jäklar om det inte ska bli lite "riktig" mat och träning också!

Kommentarer (2)

Tid...

Publicerad 2012-11-19 17:25:52 i Allmänt,

Är det något vi konsumerar hur mycket som helst av så är det tid. Vår tids största bristvara är nog tid. De som jobbar har för mycket att göra på alldeles för lite tid. För de som befinner sig utanför arbetsmarknaden springer tiden i från dem, av andra anledningar. För att inte tala om hur fort åren går... var på återträff med gamla jobbarkompisar från 90-talet häromdagen. Det är drygt 20 år sedan jag började jobba.

I ett galet tempo stressar vi runt som yra höns. Kalendrarna fylls med möten och aktiviteter. Så här på senhösten- innan decemberhysterin- dragit i gång ska allt ske verkar det som. För i december brakar det loss med Luciatåg, julavslutningar och julfester. I december ska alla umgås och ha trevligt. (Varför inte prova en Januari-fest i stället?) I min familj har vi kryddat det där lite extra, eller ganska mycket extra faktiskt. Båda barnen fyller år i december, så det blir både kompiskalas och släktkalas innan jul. Inköp av både presenter och julklappar, i olika inslagspapper, på en gång.

Det är tur att det mesta av det man gör är roligt! Lyckligt lottad på så sätt. I mitt arbete träffar jag otroligt mycket intressanta människor och har möjligheten att vara med och vara delaktig i mycket utveckling. Det är väldigt sällan som jag sitter på ett möte och tänker att mötet är onödigt eller inte ger något. Faktiskt.

Det gäller att ändå, mitt i alltihopa, stanna upp och reflektera över vad som händer och vad man gör.. och inte minst över vad som egentligen är viktigt. Sen många år tillbaka så har jag satt ett motto att leva efter. Det är "att vara närvarande". Inte så komplicerat eller konstigt, utan egentligen precis tvärtom. Men, när jag känner att jag är här och nu och inte "fladdrar i väg" i tankarna. Då mår jag bra, presterar bra och det mesta fungerar.

En del runtomkring mig reagerar på att jag alltid har så mycket att göra. Ja, jag tycker om när det händer saker. Har slutat att säga att "ja, just nu är det lite mycket...", för jag har insett att jag är en sån människa som ser till att ha mycket omkring mig och trivs med det. Jag har väldigt sällan tråkigt.

Kan lugna alla i min omgivning som på något sätt var involverade i förra årets julkalenderhysteri att årets julkalender, allt enligt önskemål från dottern, redan är inköpt. I tid. Det räknas väl nästan som "i förtid"? Annars är jag väldigt mycket "just-in-time". Lite jobbigt att erkänna, men precis som min mamma alltid på på minuten till möten i skolan så vi alltid kom in bland de sista, så är jag precis likadan. Ok då, i bland är jag någon minut sen. Men... att vara tidsoptimist, det kan väl ändå inte vara negativt?

I morgon drar jag till Stockholm. Då håller jag tummarna för att SAS både finns...och är i tid.

Kommentarer (0)

Längtan. Och att höra till.

Publicerad 2012-11-15 07:36:45 i Allmänt,

Jag är en sån där tråkig mamma som predikar för mina barn: "I bland måste man ha tråkigt, annars kan man aldrig ha riktigt roligt!" Sant. Javisst. Men, hur lever jag själv? Ser hela tiden till att roa mig, njuta av livet, få ut mer och letar ständigt efter kickar.

Varför är det så att så många av oss ständigt jagar vidare. Mycket vill ha mer. Vi vill högre, djupare, snabbare och längre. En vanlig diagnos i dag är nog "onöjdhet". Det har förstås mycket att göra med att en av våra drivkrafter som är starkast är självuppfyllelse. Sverige ligger faktiskt i topp jämfört med andra länder enligt studier. För oss är det tydligen viktigt att få egentid och att göra det vi själva vill. Det är säkert en följd av frånvaro av kriser och krig i vår historia sedan en lång tid tillbaka. Bortskämda och ovetande skulle kanske en elak tunga säga.

När man byggt den där perfekta familjen, byggt en otroligt vackert hus och fyllt det med designprylar. Köper rätt kläder och hänger i rätt umgänge. Vad finns då kvar?

Den inre tillfredsställelsen är värd så mycket mer. Att känna sann lycka. Och jag säger inte att den inte finns i de där perfekta hemmen, inte alls. Men jag är rädd för att hos väldigt många är det mycket fasad och yta. Det är när murar rämnar, när olyckor sker och vi ställs inför svårigheter som gör att vi måste tulla på allt vi har, anpassa oss efter en mindre matsäck eller göra avkall som vi ger oss tid, eller tvingas, att bygga oss själva inifrån.

Många lever i någon form av utanförskap. Det kan vara att man inte har kompisar, inte får inbjudningar till saker, inte tillhör någon klubb eller står utan jobb. I vårt samhälle, i den här tiden är det lätt att "försvinna". Funderar över hur människor blir behandlade på olika sätt beroende på var de befinner sig i livet. Det kan vara när någon blir utan jobb, eller när någon separerar. När man faller "ur sitt sammanhang" vet i bland inte omgivningen hur de ska hantera situationen. En parmiddag med en singel mitt i alltihopa. Han jobbar ju inte längre där- ska han få inbjudan ändå? Otäckt tycker jag, hur snabbt spelplanen kan förändras.

Att inte ha allt och att få längta. Det tror jag är bra. Men, oj så jobbigt det är! Barn längtar efter födelsedagar och julafton. Många av oss längtar efter någon, en känsla eller en tillhörighet. Och visst är det ganska gott att längta efter någon...särskilt om den personen också längtar.

Kommentarer (3)

Att aldrig räcka till…

Publicerad 2012-11-13 16:04:54 i Allmänt,

Till att börja med. Jag är inte unik. Inte alls. Jag vet att vi är många som känner igen oss i att aldrig, eller sällan, känna att vi räcker till. Men..i bland känns det mer påtagligt än andra dagar. Då är det viktigt med humor. Att kunna sätta sig själv lite på avstånd och faktiskt skratta åt sig själv.

Gårdagskvällen präglades av just den känslan. Hur jag än vände och vred på mig så var jag inte…tillräcklig. Hämtade dottern s e n t (!) på Fritids. Hon uttrycker klart och tydligt hur hungrig hon är. När önskemålet om att köpa mat till middag kommer så ger jag med mig direkt. Skönt. Då slipper jag komma på vad sjutton jag ska laga till middag.
Efter en fantastisk näringsrik och välkomponerad måltid är det så dags för läxläsning. Jag är humanist och biter gärna tag i läs- och skrivläxor, engelska och spanska. Nu hade sonen hade läxa i NO. Förklara och förstå bakterier, organismer, arter, familjer och släkter…fotosyntes och förbränning. Eftersom det är en så där 30 år sedan jag själv läste om det här bad jag att få ”läsa in mig lite” innan jag skulle förhöra. Under tiden som jag försöker orka att ta in en massa (för mig så gott som ny??) fakta så sitter dottern bredvid och ställer frågor om bråktal och 6:ans multiplikationstabell. När jag kände mig ”redo” kallade jag på sonen och förstod…ännu mindre. Efter ett tag kallade jag in mitt äss i rockärmen- lillasyster som är NO-lärare på högstadiet. Oj, så bra! Det gäller att kunna be om hjälp när det behövs…

Rundade av läxläsningen med att sätta upp de sista tapetvåderna i hallen med den extrarulle som jag köpte på vägen hem från jobbet. När jag hänger (!) uppe i ett jäkligt krångligt hörnparti och svär för mig själv så passar sonen på att ta tag i onsdagens logistikfråga. Eftersom han har kompisen på telefon och frågan om jag kan skjutsa dem på skoltid i samband med Elevens val kommer upp, får jag slänga mig ner från stolen, ta fram kalendern…och visst vill man vara en bra förälder och ställa upp..så…ja, jo, kanske att jag kan skjutsa? Hur dags?? (Har redan utlovat både hämtning av dotterns kompis och skjuts till tisdagens fotbollsträning. ) Saker och ting tar alltid längre tid än man tror… Tapetserade till långt in på kvällen. Sonen klagade att jag störde honom eftersom jag tapetserade utanför hans rum. Med andra ord var det mitt fel att han inte kom i säng. Inga jätteapplåder från barnen för mamma som gör fint hemma, alltså.

Dagen började med att jag fick mig en skopa av sonen för att jag väckte honom i morse. Han tycker om att vakna själv. Dottern surade när jag krävde svar på tilltal och stegade i väg mot bilen i förväg. När vi efter en tyst färd mot skolan parkerar frågar hon mig ”Packade du min frukt, mamma?” Alltså åkte jag till skolan två gånger..igen. För det är klart att jag inte klarar av att dottern är utan frukt p g a mig. Hon kan ju hungra ihjäl, ju. Och…hur skulle det se ut?? Förberedelsen inför morgonens ledningsmöte blev en mental variant i kombination med fruktleverans.

Inget av det här är några stora bekymmer, utan kan verkligen sorteras under ”i-landsproblem”. I min närhet finns det många som har det så mycket värre. Livet är inte alltid lätt. Det vet jag själv, av egen erfarenhet. Därför vill jag också räcka till för de som behöver lite stöd eller en extrahand, eftersom jag vet vad det kan betyda. Därför tar det också på krafterna att känna att man inte riktigt räcker till..här heller.

I bilen på väg in till jobbet kommer jag ihåg. Sjutton, det var i dag vi skulle ta nya porträttbilder till hemsidan. Då borde man vara lite snygg också. Vilken jäkla press- överallt och hela tiden! Jag ger upp. Tittar på mitt favorithalsband med inskriptionen ”Good enough”. I bland får det räcka.

Kommentarer (0)

Andra chansen...

Publicerad 2012-11-11 18:19:00 i Allmänt,

Jag tror på andra chansen. Att ge alla en andra chans. Och att ta den.

Häromdagen vid fikat på jobbet pratade vi om par som varit gifta länge. Det är fantastiskt tycker jag när man möter par som bevarat kärleken och går genom livet sida vid sida. Nu är det inte alla förunnt att träffa rätt "första gången". I dag firar min mamma och hennes man 24 årig bröllopsdag. Min mamma träffade, vad jag skulle kalla hennes livs kärlek, mitt i livet i fyrtioårsåldern. I den ålder jag är i nu. I dag reflekterade jag över att de "hunnit" vara gifta i hela 24 år, trots att de träffades "mitt i livet". Det är sånt som ger mig, och säkert fler med mig, hopp. Det är inte för sent.

Vi ges alla förutsättningar i livet. Sen är det upp till var och en att förvalta dem. Göra vägval, även om de inte alltid är lätta. För vem har sagt att livet ska vara lätt? Så brukar jag tänka när jag, på min väg och i jakt på min lycka, stöter på hinder, uppförsbackar och idioter som utgör hinder. Andra chansen, here we go!

Något som fick andra chansen i helgen är min hall. Har under en längre tid renoverat min lägenhet. En känsla, en idé har grott i i mig. Hela hallen har varit neutralt vit. Och, visst bor jag i en ganska mörk lägenhet. Men... jag är en person som mår bra av färg. En vilja att ta in färg i hallen blev till ett spontant ryck. Tio i två i lördags svängde jag in på Colorama, bläddrade igenom några kataloger. Fann vad jag sökte och när expediten berättade att hon hade tapten hemma var saken biff. Lördagskvällen var räddad! Och som jag myser i min numera varma, röda hall. Om det inte blir perfekt första gången...gör om, gör rätt.

Det är ju fars dag i dag också. Min pappa finns inte längre. Men jag sänder en extra tanke till honom i dag.Det slår mig att han nog hade tyckt om min röda hall. Han är nog ihågkommen som "mannen som körde den röda vespan med den röda hjälmen."

Nu söndagsmys med kidsen. Välförtjänt middag efter en härlig, lång löparrunda. Weekend completed. Go kväll!

Kommentarer (0)

Det här med prestige...

Publicerad 2012-11-09 09:59:02 i Allmänt,

De senaste åren har det blivit allt tydligare för mig. Att vara prestigelös är för mig en självklarhet. Det är sån jag är. En av mina starkaste drivkrafter är att få hjälpa andra. Det går jag i gång på.

I mitt jobb har förmånen att träffa många intressanta och spännande människor, ledare och entreprenörer så har jag också möjlighet att reflektera över vad det är som gör att en del lyckas bättre än andra. Jag är ganska övertygad om att de ledare i samhället som vågar släppa på sin prestige lyckas bättre än andra.

Det kan handla om att våga anställa personer som besitter högre och djupare kunskap än jag själv som chef gör. Våga släppa loss de krafter som genereras när man delegerar ett ansvar. Eller att våga överväga att tänka nytt, släppa in nya idéer, gränsdragningar och dela med sig av makt och beslut. Ingen av oss är bäst på allt. För att utvecklas krävs det insikt och mod att ta hjälp. De ledare som vågar göra det här blir, enligt mig, framgångsrika i sitt ledarskap, når högre mål och bidrar på ett bättre sätt till utveckling.

I en tid där många företag nu står inför tuffa tider, när alla kommuner kämpar om nya invånare och etableringar är det ännu viktigare att hjälpas åt och att jobba tillsammans. Kanske ta in ny och oväntad kunskap i din affärsidé? Kanske slå i hop flera kommuner? Kanske ruska om i organisationen? Jag har den naiva inställningen att de flesta faktiskt vill vara med och hjälpa till och bidra. Utmaningen för ledare är mer att mobilisera, bjuda in till och våga använda alla resurser. Att tänka utanför den berömda boxen. Släpp in det nya och förvänta dig resultat!

Så oavsett om du är företagsledare, näringslivshöjdare eller entreprenör- våga erkänna att hjälp och nya idéer behövs.

Översatt till det privata planet är det egentligen samma sak. Där har jag, och jag tror inte jag är ensam, en stor utmaning i att våga be om hjälp. Det är något jag jobbar med ständigt. Att förstå att ensam inte är stark och att jag inte behöver skämmas för att be om hjälp. Jag börjar så smått förstå att jag inte behöver vara någon superwoman med ett kliniskt rent hem, tom tvättkorg, ekologisk mat på bordet och nöjda barn som går på fjorton aktiviteter i veckan. I stället behöver jag ta hjälp i bland, för att få i hop pusslet. Det är ok att inte alltid räcka till. (Oj... Sa jag det??)

Som alltid är det skönt med fredag. Går en helt oplanerad helg till mötes. Med ett väldigt inrutat och aktivt liv är det i bland ett måste att bara vara. Så, det är mitt mål med den här helgen.

Trevlig helg!

Kommentarer (1)

Vågar jag? Så klart jag gör. Eller???

Publicerad 2012-11-08 08:50:52 i Allmänt,

Ända sedan jag var liten har jag alltid fått höra: "Du som ändå inte bryr dig om vad folk säger...du kan väl säga.." OK då. Har länge funderat på det här att blogga. Har mycket att säga. Kanske är det här ett ställe för mig att ösa ur mig? Får se. En må pröve i alla fall...

Att våga är viktigt för mig. Att våga ge sig in i nya saker, ut på nya marker och att utmana mig själv har alltid triggat mig. Är en igångsättare och ingen förvaltare. Jag tror stenhårt på att göra val i livet. De flesta av oss har fått förmågan och förmånen att själva välja vilken väg vi vill gå på. Det är inte alltid lätt. Men det är väl det som är livet. Att få ta konsekvenserna av mindre bra val och att få njuta av framgångarna då vägvalet varit rätt.

Jag är nyfiken av min natur. Är ständigt på jakt efter ny kunskap, nya trender. Vad är det som händer i samhället? Kopplat till historia och våra förutsättningar- vad kan vi göra av det här då? Min positiva läggning gör nog att jag ser det mesta som en utmaning. Allt är möjligt tills dess jag blivit bevisad om motsatsen!

Att utmana...

Jag utmanar ständigt mig själv. Inte sällan sticker jag ut hakan i mitt jobb. Pushar för det jag tror på. Envist predikar jag och lobbar för idéer jag tror på. Vill så gärna vara med och påverka och bidra till mer, bättre, större och attraktivare...

Påfrestande? Too much? Jovisst. Jag är övertygad om att min omgivning ser på mig så då och då. Men, det är priset man får ta av att sticka ut hakan och ...våga.

Mål...

Utan mål är jag en vilsen själ. Det gäller på alla plan. Jobb, privat och träning. Sedan några år tillbaka löptränar jag kontinuerligt. Har genomfört fyra Stockholm Halvmarathon sedan 2008. Första gången var målet att ta mig runt. Den känslan när jag passerade mållinjen var grym. (Bild nedan) Följande lopp har jag satt upp tidsmål och strävat efter att förbättra mina resultat. I september i år fick jag en mental kollaps under loppet. Kände därför att det är dags att ta tag i den dröm jag så länge har pratat om... om det är någon som kan förverkliga den drömmen så är det jag. Därför har jag nu anmält mig till Stockholm Marathon 2013. Så den 1 juni står jag på startlinjen. Förhoppningsvis laddad till tänderna och mer fit än någonsin. Någon gång framåt kvällen så står jag förhoppningsvis nöjd och lycklig på mållinjen. För det är sån jag blir när jag uppnår mina mål. Hög av lycka.

Nu är jag nöjd med morgonens mål. Att starta en blogg. Nu är det väl upp till mig att förvalta den och uppnå mina mål med den. Here we go!