jagvågar.blogg.se

Helt från ingenstans så kom den. Smärta och värk i båda vaderna. Har varit skadefri hela året och så börjar det göra ont i vaderna en vecka innan dagen D. Jisses, som jag har vänt och vridit på det här då. Vad var det egentligen som orsakade det här? Var det att jag gick två dagar i mina converse? Eller var det att jag inte stretchade efter det in-stressade (är det därför?) gympasset eller för att jag direkt därefter drog på mig högklackat? Är ju en natur som trivs bättre i höga klackar än i platta skor. Men fick för mig att jag skulle gå i "bekväma" skor och kanske blev det valet avgörande? Eller var det efterdyningar efter måndagskvällens långrunda med 2,5 mil på asfalt som talar till mig? Hur som helst. Ont gör det i alla fall. Och det var bara att glömma den milsrunda jag hade planerat att dra i helgen och jag får nog vara väldigt glad om jag kommer ut på en lätt joggingtur alls i veckan för att mjuka upp lite inför helgen. Har inhandlat stark voltaren, knådar och försöker stretcha...och framför allt gör jag ingenting. Ingenting alls. Har av en nära vän fått låna en TNS-apparat och kommer att behandla mig med den.

 

Har fått förstå från min omgivning att jag börjar bli odrägligt stingslig och nervös. Känns som livet före och livet efter 1 juni. Kan det här inte bara bli gjort någon gång? Och är det så jäkla smart att hålla alla informerade om mina mål och att jag ska göra ett försök? Så många som gör sånt här i det tysta, utan att göra något väsen av sig alls. Varför kan inte jag vara sån? Men, måste erkänna här och nu att jag blir peppad, laddad, pressad och inspirerad av att vara så öppen med min träning och mina mål. Uppskattar hejaropen jag får, behöver dem väl, och tycker det är kul att prata träning med all och en var. För mig funkar pressen att jag får påtalat för mig om jag inte har tränat på ett tag. Bäst under press var det...

 

Förra veckan var en vecka att minnas. Det hände mycket på alla plan. Prestationsmässigt, känslomässigt intensiv och jag fick stor input av ny kunskap, inspiration och väldigt många spännande möten.  Är fylld med en massa intryck och ska nu plocka ner en del av dem och göra något konkret av dem här på hemmaplan. 

 

Funderar över om det är positivt att tycka mycket eller om det är bättre att vara mer bakåtlutad och inte göra så stor affär av saker och ting. Engagerad eller "för mycket"? Är inte det samma egenskap som uppfattas på olika sätt? Det finns alltid två sidor på varje mynt. Det som ena stunden är attraktivt och coolt i mångas ögon ses i nästa som överdrivet och korkat.

 

Funderar också på den frustration jag kan känna när jag inte riktigt får spelrum att åstadkomma det jag vill och ser ett behov av. Att tala för döva öron eller för de som inte vill höra sliter och suger energi och är kanske t o m meningslöst. Ändå håller man i.

 

Går det egentligen att lära om? Att anta en annan attityd och möta sin omgivning mer "laid back"? Jag är tveksam till det. Beteenden är djupt förankrade, i vart fall i den verklighet som man befinner sig i. Därför är inte förändringar av ondo. T o m näsbrännor kan fylla sin funktion. Och visst vore det en tråkigt debatt om ingen vågade säga vad de tycker? Många tycker säkert att "hon bara tycker och tycker.." Den sista veckan har jag fått påtalat för mig att jag är gnällig. Och, javisst, så kan det ju uppfattas inser jag. När jag t ex reagerar på arbetsbördan som läggs på oss föräldrar av fotbollsföreningen så innebär det inte att jag låter bli att göra min andel av jobbet. Men, jag vågar skrika ut en protest om att det är något som inte stämmer. För de som uppfattar mig som gnällig ber jag om ursäkt. De som hör av sig till mig med medhåll och hejarop ger mig ändå en vink om att jag inte är fel ute och att det finns en opinion. När jag tycker till om ledarskap eller brist på sådan så kan det ses som dömande, jag vill i stället se det som ett påtalande och ett uppmärksammande. Försöker tänka självkritiskt och bestämmer mig för att försöka bryta mönstret där jag känner att det behövs. Det är nämligen lätt att hamna i ett invant mönster. Att tycka bara för tyckandets skull. Då en åsikt saknar grund saknar den också verkan. Floskler och enkla poäng kan vem som helst plocka. Att försöka bidra till bruset är mycket svårare. Är överväldigad över de röster som hör av sig och tackar för inspiration som min blogg ger dem. Helt ärligt kan jag tröttna på mig själv. Att jag bara orkar ha åsikter om och tycka till om så mycket, att orka bry sig och engagera sig i allt. Knip käft, ligg lågt och bry dig inte så jäkla mycket!

 

Nyttigt med kritik, även om den oftast svider i början. Men genom att ta till sig kritik växer man har jag hört.

Nej. Ofta så tycker man att man har planerat för allt, stakat ut vägen och sitter tryggt bakom ratten. Men så händer det någonting som får en att tappa riktning och styrfart. Ett farthinder, en rondell eller t o m rött ljus. Med tiden så lär man sig att hantera mot- och medgångar som dyker upp från ingenstans. Och det är väl tur. Tur att det faktiskt verkar som om människan kan hantera nästan vad som helst. I bland slås jag av just det. Människor som mister någon i sin närhet, råkar ut för olyckshändelser eller sjukdomar. Ändå står dessa människor upp, på ett sätt ännu starkare än innan. Fascinerande. Inte bara människokroppen är ett underverk, utan hjärnans kapacitet, vilja, mod, ork, lust och tankar är i allra högsta grad ett mirakel.

 

I helgen som varit har jag gråtit flera gånger. Både av lycka och av sorg. Blivit berörd av just såna växlingar och effekterna av hur det inte blir som man tänkt sig. Jag har bevittnat stor kärlek och uppoffringar. För störst av allt är kärleken. I nöd och lust. Livet känns. Och det är ju det som på ett sätt är tjusningen med livet. Att det faktiskt skiftar och blir både nedförslut och uppförsbackar och inte bara långa raksträckor och motorvägar.Och även om det känns otroligt så är det faktiskt bara att... köra på. Hade en gång en chef som hade ett uttryck hon använde sig av "Våga vägra backspegel!" Det ligger lite i det. Det som ligger i nuet och framför oss kan vi påverka. Det som har hänt har hänt och det kan vi inte göra så mycket åt. Mer än att konstatera, reflektera, göra bot och gå vidare klokare.

 

Just att göra fel är ju aktuellt i dagens press och sociala media. Ja, att göra fel är väldigt lätt. Och vi gör alla fel. Som mamma brukar jag försöka förmedla till mina barn att man alltid bör be om ursäkt när man gjort något fel, även om det känns jobbigt. För att inte be om ursäkt, trots att man vet att man är fel ute mår man inte bra av. I stället blir det en oro och en klump i magen som växer. En annan sak jag brukar säga till mina barn är att humor är jätteviktigt. Det är en krydda i livet och jag är riktigt glad att mina barn, enligt mig, har en härlig humor. I bland behöver de dock vägledning. Gränsen är skör mellan elakheter, sarkasm och fyndighet. Brukar säga att det är ok att ha kul med någon, men att det aldrig någonsin är ok att ha kul på någon annans bekostnad.

 

Inledde en härlig helg med att spela golf för första gången på tolv år. På tal om att det inte blir som man tänkt sig. Att jag alltid har tyckt att golf är roligt och när jag för tolv år sedan lade bort klubborna när jag blev mamma var jag övertygad om att jag kommer att komma tillbaka till golfen någon gång. Men, inför varje slag, efter uppställning och tanke för hur slaget skulle slås och riktningen var klar...så blev det ganska ofta inte alls som jag tänkt mig. Men det är väl som livet i övrigt, att man får öva och öva och inte ge upp.

 

Inte heller blev det som jag tänkt mig med löpningen i helgen. När åskan dånade och blixtarna ven utanför fönstret så kändes det helt rätt att i stället ta en lång och god lunch med ett glas vin till maten. Har fått prioritera om i helgen och låtit livet komma före. Föräldrar, umgänge, trädgårdsbestyr och födelsedagsfirande kom i vägen. Då träningen sköts upp från helgen till i kväll var det förstås förkastligt och helt galet att jag i natt inte sovit mycket alls, gick upp i ottan och är på plats på jobbet i gryningen. Men, i bland kan vi inte styra över verkligheten. På jobbet tidigt alltså. Och i eftermiddag ska jag springa den där löprundan.

 

En intensiv vecka framför mig. På resande fot hela barnfria veckan. Ska förkovra mig i det jag tycker är det i särklass viktigaste för den här regionen, Place Management. Här brinner jag och vill. Avrundar veckan med Innovationsriksdagen tillsammans med kollegor från hela landet. Minns tillbaka till för ett par år sedan, då vi arrangerade den första Innovationsriksdagen. Enormt mycket jobb- men vilka härliga minnen! Så, veckan kommer att gå fort. Det gör den alltid. Jobbet engagerar, och är en stor del av livet. Brinner och engagerar mig och vill. Oftast på gott, men i bland kostar det på. I bland funderar jag på varför man försöker så mycket. Är det bättre att sätta sig i passagerarstolen och bara åka med? Vore det ens möjligt för någon som mig?

 

En sak har jag i alla fall klart för mig. Störst av allt är kärleken. For better or for worse...

 

Allt handlar om tid. Det blir allt tydligare. Vi snurrar på och timglasets sand rinner ut. Alla har för lite tid och alla är så bokade, så bokade. Frågan är vem som vinner i slutänden?

 

Kalendrarna styr vad som händer på dagarna. Har ett jobb som ständigt fyllls på med spännande, intressanta, viktiga och utvecklande möten. Det i sig är ju ett gott tecken. Aktivitet och energi flödar! Utveckling, utveckling! Men... det här med att vara så bokad att man inte får någon tid över till ställtid, övrig tid, återhämtning eller att göra det där som också ligger inom ens ansvar. Det är inte lätt. Tvärtom om. Men, på sikt tror jag nödvändigt. För visst är det väl galet att kalendrarna redan nu är fullbokade fram till sommaren och inte lämnar något utrymme för eventualiteter? Förr hade vi industrisemester. Då "dog" Sverige under fyra veckor. Sen kom en våg som ifrågasatte det som sa att "inte kan vi väl stänga ner Sverige under flera veckor". Nu börjar jag känna en tendens till att tjänstesamhället är så pressat att i realiteten är tjänstesamhället stängt fram till i augusti från och med maj. (Klart jag inser att det är en sanning med modifikation...)

 

 

För jag tror inte någonstans att det är den som är mest bokad som är mest eftertraktad på sikt. Kanske t o m tvärtom. Återkommer till det där svåra fenomenet att kunna säga nej. FInns det en skillnad här mellan manligt och kvinnligt? I bland ställs jag i situationer där jag kan fråga mig själv: "hade en man ställt upp på det här?"... jag är långt i från en feminist, men tyvärr är frågan befogad i bland. Så jag skickar härmed ut en utmaning för alla- Våga vägra boka! Våga i stället att stanna upp. Kanske kan det ge resultat på ett annat sätt?

 

Tiden för mitt livs största utmaning närmar sig. 2,5 vecka kvar till Stockholm Marathon. Fick det påtalat för mig, och javisst, så är det nog, jag börjar bli lagom spattig, nervös och jäkligt pressad. Även här handlar det om tid. För lite tid att förbereda mig. (Jag vet... har haft tid på mig, men nu är tiden väldigt långt gången...) Och alltför lång tid som jag inser att det här kommer att behöva pågå. Och min största utmaning av alla- att strunta i tiden och fokusera på genomförandet i stället. Det är väl hög tid att få det här gjort, va?

 

Tiden med barnen går alltför fort. Veckorna rusar förbi och jag hinner inte med allt jag borde. Mycket som ska hinnas mellan jobb/skola och sänggång... och då är det väldigt. Ja, jag förtydligar, väldigt frustrerande när barnen anser att det är ok att lägga oändligt mycket tid framför datorn och spelande. Och hur mycket tid är egentligen ok? Det här med att sätta gränser är ju skitsvårt ju! När vi växte upp fanns inget som ens liknar dagens utbud på onlinespel. Herre Gud, vi är uppvuxna med Manne, Vilse i Pannkakan, TV-tablå på två kanaler som hade barnprogram högst en halvtimme vid 18-tiden. Om man någon gång var hemma på dagen fanns det ett utbud på UR (Utbildningsradion). Det var program på engelska och teckenspråksprogram. Dagens barn och ungdomar hade inte varit imponerade. De är uppkopplade ständigt med Skype, chat via Kik och annat och spelar med personer från hela världen. De delar Spotifylistor och lär sig saker på Youtube. Inget är naturligare än att sitta med ett par hörlurar på sig, chatta med kompisarna, spela strategispel och lyssna på musik samtidigt. Föräldrar göre sig icke besvär med att påtala hur länge de suttit och allt de borde göra... Mottar gärna tips här! På tal om tid, så påstår min son att jag är född på stenåldern. Dementerar det stenhårt.

 

Timing är och har alltid varit viktigt för mig. I bland kommer man in i ett flow och allt bara flyter på. I bland, som nu, så får man jobba lite hårdare för att få det att snurra runt. Vad det är som påverkar det här är jag inte säker på. Säkert betyder balans och inställning en hel del. Jobbar ständigt på det här med balansen, och att hitta den både inom mig själv och i min vardag. Herre Gud, vem gör inte det?

 

Läste en bra blogg i dag som bl a handlade om det eviga tugget om universitetets placering. Fräscht och kritiskt! Diggar när man vågar säga vad man tycker och stå för det man tycker. Alltför få gör det. För om man säger vad man tycker så kan det ju vara så att mottagaren är av en annan mening. Och då blir det jobbigt. Eller? Även här tror jag att mycket handlar om att våga säga nej. Att våga sätta ner foten. Och likaså hos motparten, att våga visa det mod som krävs att ge upp sin ståndpunkt. Att lägga sig ner och erkänna sig besegrad. Att även känna sig nöjd att "jag gjorde vad jag kunde i alla fall". För motsatsen, att kämpa på in absurdum blir närmast löjeväckande och ger faktiskt raka motsatta effekten...

 

Nä, nu är det dags att våga säga nej. Att våga släppa efter och ge upp. Att lyssna in och sen gå vidare. Kanske är klockan för en förändring slagen nu?

 

No pain- no gain!

Då jag gett mig in i en lek som innebär ansträngningar å det yttersta och som tänjer lite på gränserna så blir det uppenbart att vissa handlingar ger...hur ska jag säga...konsekvenser. Den så fantastiskt konstruerade kroppen skriker lite, eller i alla fall gnisslar lite när man gör något som tydligen inte är helt "normalt". Det skaver här och där. Har ju hållt en lekmannamässig nivå på mitt motionerande och min löpträning. Inser nu att jag kanske måste växla upp och lägga in ett strategiskt moment och förbereda mig lite mer seriöst för att klara av mitt mål att ta mig igenom Stockholm Marathon. (Jobbigt bara att skriva det..)

 

Googla på skav ska ni se. Verkar som om det är ett känt faktum att man ska tejpa lite här och där inför längre lopp. Vet hur personer i min omgivning lade ner ett antal minuter på att tejpa sina fötter innan han gav sig ut och löptränade. Har ju hört att alla killar och män klagar på skav på bröstvårtorna och att de flesta tejpar över sina bröstvårtor för att överleva längre pass. Låter ganska löjligt, men jag kan absolut förstå den smärta som uppstår efter ett antal timmars friktion. Eftersom jag är kvinna och utrustad med två bröst av lite större karaktär än (de flesta) män, så funderar jag på vad som gäller för kvinnor? Har så klart provat att googla (Vad gjorde vi innan Google???) i ämnet och hittar 99,5% info om hur män gör. Men tjejer och kvinnor- hur gör ni? Tänkte här bidra och blotta mina erfarenheter i ämnet. Efter längre rundor så blir det skavsår mellan tuttarna och under sport-bh:n. Och då har jag ändå bara sprungit hälften av den sträcka som jag har som mål att göra om tre veckor. Funderar och funderar på hur tipsen med att tejpa med kirurgtejp eller liknande, smörja in med vaselin eller om jag kan hitta en bättre sport-bh? Det är sådana tankar som far genom huvudet på mig nu, om ni tycker att jag verkar frånvarande. Jag har gått in i material-stadiet.

Sen är det det här med fötterna. Sen många år tillbaka så knyter jag mina skor med "löparknuten". Den är klockren och jag får aldrig skavsår tack vare det. Undrar i mitt stilla sinne om det räcker för att undvika smärta under fyra mil? Har beslutat mig för att köpa ett par grymma löparstrumpor då flera av mina är utslitna eller "mindre bra". Jag läser om olika tips om hur man bör klippa sina tånaglar, smörja in fötterna kvällen innan eller på morgonen innan. Har då och då lite problem med liktornar och hoppas att dem inte bråkar med mig 1 juni.

 

Kläderna verkar också vara av betydelse, och visst har jag känt hur det känns när en top skaver under armarna vid längre sträckor. Inte skönt. Får bli ett inköp av "den perfekta topen" alltså. Och springer man i långbyxor, som jag trivs bäst i, eller ska man välja kortare tights? Man vill ju inte svettas i hjäl av värmeslag och absolut inte frysa vid dåligt väder. Keps bör också införskaffas, för att undvika solsting.

 

Inser och har senaste veckan förstått vad det är jag har gett mig in på. Eller- har jag det egentligen? Har genom livet blivit anklagad för att vara naiv. Och kanske är jag det? Att sätta sig ner den 2 maj och lägga upp ett träningsprogram för ett marathon en månad senare. Är det galenskap? Eller är det bara "my way"? Minns när jag pluggade och skrev en tiopoängsuppsats på en långhelg. Inte heller så som man ska göra det. Men, det gick alldeles utmärkt visade det sig. Givetvis hade jag gjort förberedelser och i huvudet visste jag vad jag skulle skriva om. Sen handlade det bara om att plocka ner det. Och egentligen handlar det om samma sak här. Jag har sprungit och tränat under flera år. Att jag sen har haft det längsta tränings-dippet någonsin och tyvärr lagt på mig några extrakilon mycket just på grund av minskad träning är en annan sak. Men, som jag brukar säga, och är övertygad om så sitter loppet och förmågan till 90% i huvudet. Om jag bestämmer mig för att klara det och lägger upp en fungerande strategi så är det klart att jag kommer att ta mig runt. Utmaningen för mig är helt klart att hålla fast vid en smart strategi och inte rusa i väg. Det var som en uppenbarelse för mig när jag diskuterade loppet med en vän som har både rutin och erfarenhet av marathon och som peppar mig och det blev klart för mig att jag måste tänka om. På mina halvmarathon har jag jagat tid, inte stannat utan hela tiden pressat mig själv. Har greppat en mugg vatten i farten och slängt i mig den i steget. Har aldrig provat på sportdrycker eller något annat, utan har kört au naturel. Att jag nu har vänt tankebanorna och planerar för hur jag skulle kunna lägga upp loppet med längre drickapauser på stående fot, att det är ok att gå en halvmil då och då och att jag måste måste måste se till att hålla ett lågt tempo och absolut inte (!!) springa i backarna utan bestiga Västerbron gåendes, båda gångerna. Ja, det blir ett helt annat scenario liksom. Fokus och mål för mig är helt klart att ta mig igenom och klara loppet. Och, börjar t o m landa i att det är ok om jag inte klarar det. Men, jäklar anåda att jag inte ska ställa mig på startlinjen i alla fall. Gör jag det inte den här gången så gör jag det nog aldrig.

 

 

Så, en intensiv löpträning pågår. Jag tillryggalägger, till slut, de där milen som jag behöver. Visst skulle de varit fler och visst skulle jag gjort träningsprogrammet i januari. Men, gillar läget och jobbar på att inte rusa i väg. Provar sportdryck och tuggat på energikakor och överlevde även det. Ska bege mig till sportaffär och inhandla det av nöd tvunget. Brukar anse mig själv ha god strategisk förmåga. Nu gäller det att applicera det på mig själv.

 

Och efter ansträngning kommer belöning! Är sjukt sugen på ett par gröna högklackade sandaletter från Ecco och googlar och letar ständigt efter dem. Är inte svårare än att beställa dem på nätet, men det är en klar extravagans... Men jag lovar mig själv här och nu att om jag tar mig igenom det här- då ska jag jäklar i den belöna mig med ett par grymma högklackade! Om jag nu kan gå i dem efter det här...

Tror vi alla vill väl. Men man räcker inte till. Det är säkert fler än jag som går omkring med dåliga samveten. Man skulle vilja ha en tätare och bätre kontakt med många, många. Men vad gör man när man är socialt utmattad? När man inte ens orkar lyfta luren eller skicka det där meddelandet? Känner ett allt starkare behov av att stänga av. Att fly undan. Och tillåter mig det. Men förstår på omgivningen då och då att de rynkar på ögonbrynen och tycker att jag borde ditt och borde datt. Vet att min mamma brukade säga till mig när jag bodde i USA ett år att "no news is good news". Och det är sant. Men- är det ok? Det är frågan. Är det ok att "försvinna lite" när allt är under kontroll? För visst, när man tänker efter så är man betydlgt mer kontaktbenägen när man är lite i kris... och då känns det lättare (t o m ofrånkomligt) att lyfta luren eller ta den där kontakten.

 

Allas våra förutsättningar förändras. Det är kanske det som gör det än svårare? Om åtminstone något vore konstant så visste man lättare vad man har att förhålla sig till. Men, så klart fungerar det inte så. Vi drabbas alla av sjukdomar, ålderdom, problem på jobbet, kärleksbekymmer, tonårskrisproblem på hemmaplan, uppsägning, pluggberg, övertid eller varför inte lyckorus, fritid och trevliga sociala träffar. Och det är faktiskt omöjligt att hålla alla puckar i gång samtidigt. Är man på det ena stället så borde man vara både på det andra eller det tredje. Jag känner att jag börjat få distans nog att acceptera det och försöker att inte bli stressad av det. Men det är ändå stressande när man märker att man inte längre är en del av, ingår i eller driver i vissa sammanhang. Då är det tur att de personer som verkligen betyder något finns där. Oavsett.

 

Så, en kollektiv ursäkt till alla som tycker att jag är osynlig kommer här! En gör så gott en kan!

 

Efter flera veckors surfande på nätet och letande efter semesterboende i Barcelonatrakten har vi nu hittat vår pärla! (...tror vi...) Vi tar med oss kidsen, tar flyget från Kalmar med det där omdiskuterade flygbolaget och flyr undan verkligheten på riktigt. Så om någon vill mig något i slutet av september så får ni åka till Barcelona. Jag tänker paraplydrinkar, cava, tapas och sol, sol och återigen sol. Av alla härliga bilder på huset så är det här min målbild. Här ska jag ligga och glo ut och bara vara. Efter utomlandssemestertorka på 3,5 år så har jag förtjänat det här. Även fast jag vet att det inte är en självklarhet att kunna åka på utomlandssemester eller att det kan tyckas förnäpet av mig att se det som en självklarhet att guldkant i vardagen är var och ens rättighet. Så det så!