jagvågar.blogg.se

It's that time of the month. Går igenom räkningshögen, betalar och sväljer. Någon som känner igen sig? På håret, eller back?

 

Att vara ensamstående förälder är synnerligen ingen lätt match när det kommer till ekonomin. Att vara barnfamilj innebär stora kostnader. Kostnaden för att ha ett barn upp tills dess det är 18 år är 1,4 miljoner kronor. Jag har två barn. Självklart är vi två föräldrar som delar på kostnaderna, trots att vi inte lever tillsammans. Men... I'm just saying. Det är inte barnen man blir rik av på bankkontot. De berikar bara alla andra delar av ens liv!

 

 

Har många gånger funderat över hur alla ensamstående föräldrar med en lägre lön än jag klarar sig? Eller går så många på socialbidrag? Jag lever inte i överflöd. Bor i en bostadsrätt i förorten, kör en ok bil, handlar förnuftigt och ger inte barnen mycket extra, tvärtom. Har inte varit på en utomlandssemester sedan jag blev ensamstående. Hur katten klarar sig alla??? Vill inte alls väcka någon slags empati eller tycka synd om. Nej, men det är faktiskt att ha i beaktning när vi alla träffar människor i vardagen. Att väldigt väldigt många får kämpa för att få i hop det. Jag går runt på kronan. Sparar inget. Inkomster och utgifter går jämt upp. Hur var det där med att ha en sparad årslön för oförutsedda händelser? Hm.

 

På fikarasten häromdagen hade vi en diskussion som tangerar ämnet. En mamma hade reagerat på att barnen i en klass skulle spara en peng varje månad för en gemensam skolresa. Insåg i diskussionen att vi har olika åsikter här. Jag står lätt upp för min. Jag tycker INTE att det är ok med initiativ som innebär att både barn och föräldrar får ont i magen, får en utanförkänsla eller en press att inte kunna vara med. För många är varenda hundralapp den som gör att man kan göra något extra på semestern. Då kanske man inte har lust att lägga den på en skolresa, utan den enda gemensamma aktiviten man har i familjen? Valet måste i alla fall få finnas. Sen inser jag också att det är en prioriteringsfråga. Och jag är absolut för klassresor och gemensamma aktiviteter för barnen. De är både roliga, spännande och lärorika! Det handlar inte om det. Men, vill slå ett slag för att ge alla chansen oavsett förutsättningar. Klart att alla ska med! Eller- vad tycker du??

 

Skuldfri, sparfri och berikad med fantastiska barn går jag en ny månad till mötes. Äntligen, äntligen April!! Längtar efter våren som aldrig förr! Nu är den snart här!

Mars månad. Lika snuvad som vanligt, eller nej förresten värre, på våren. Just när vi såg att ljuset kom och det började sticka upp vårtecken i rabatterna och gräset började jobba sig upp under snön. Då slog den till igen. Snö, snö, snö och mera snö. Och värre kyla än när det är -20 grader. Det är en isande kyla som kommer inifrån. Tillsammans med vindar från sundet kyler den ner varje upptinad kropp igen. Det är lätt, väldigt lätt, att tappa sugen. Och jag tycker mig se många runtomkring mig om tappat sugen just nu. Motivationen tryter både på det ena och andra hållet.

 

Och ändå är det precis just nu som jag själv påbörjar att plocka upp mig själv igen. Inser krasst att om jag ska ha en miljondels chans att ställa upp i Stockholm Marathon den 1 juni så har det börjat bli bråttom. Riktigt bråttom. Så, ett sista försök. Med ännu lite värk i axlar och nacke och med en lite större mage att bära runt på...så har jag i alla fall tagit fram löparskorna igen och påbörjat en lång och jäkligt tung (även fysiskt...) resa. Att förfalla går fort. Att bygga upp tar betydligt längre tid och en större ansats.

 

Det är inte bara tempo i löparspåret. Det är ett jäkla tempo på många håll och kanter nu. Står inför en välbehövlig paus i helgen. För första helgen på länge har jag inga krav, inga måsten, inga barn att köra på utan bara mig själv att lyssna till. Och då passar jag på att lämna stan. Min retreat i livet finns i Oskarshamn. (Vem hade kunnat ana det???) Där får jag kärlek, blir bortskämd och bara är. Det är att ladda batterierna. I bland känner jag ett stort behov av att dra mig undan. Undrar om det är ett ålderstecken? Så var det aldrig förut? Men i takt med att måsten och krav och alla som rycker i en så drar jag i bland täcket över huvudet. Jag är den första att erkänna att jag har mig själv att skylla. Jag vill vara med där det händer. Och jag vill hinna träffa alla. Det är en ekvation som inte alltid går i hop. Så även om jag i bland känner att jag inte räcker till på alla fronter, så gör jag i alla fall så gott jag kan. Good enough var det.

 

Gårdagskvällen tillbringade jag i tv-soffan. Barnen var utflugna och jag var ensam hemma för första gången på länge. Passade på att träna och att göra ingenting. (Dubbla träningspass med andra ord..) Såg bl a ett tårdrypande avsnitt av "Sofias änglar" som handlade om en familj som tragiskt hade råkat ut för att en av sönerna hade blivit sjuk och fått en stor hjärntumör. Livet ställdes på ända och allt blev kaos. Läste i tidningen i dag om en mamma som för ett år sedan förlorat sin dotter på grund av en hjärntumör som inte upptäcktes i tid. I går var det en fruktansvärd trafikolycka i Ålem där två barn förlorade sin pappa. Det är svårt att ta in och förstå den sorg som slår ner och raserar familjer helt skoningslöst. Det händer. Känslan av hopplöshet och misstro infinner sig lätt. Varför? Carpe diem!

 

 

Det är så jäkla lätt att tala om för andra hur de ska göra och ge råd hur jag skulle ha gjort. Och i teorin är det också lätt attveta vad som är rätt och fel. Men när det kommer till att g ö r a det rätta, vuxna och förnuftiga tar det lätt emot. Har blivit kallad naiv och är benägen att hålla med. När det kommer till väldigt personliga situationer så är jag naiv. Men, funderar över om vi inte alla är det lite till mans? 

 

Vi ser ju alla verkligheten med våra ögon. Alla förutsättningar och miljöer blir ju såsom vi ser dem och speglar egentligen inte någon gemensam bild! Även om vi ibland glömmer det. Vi är alla sändare och mottagare av information och vi uppfattas ofta på ett helt annat sätt än vi tror.

 

Det är svårt att vara vuxen och göra rätt saker. Men det är nödvändigt. Det är livets skola vi alla går i. Vi blir belönade, inte med betyg, men med bekräftelser på att vi gjorde rätt. Och likt betyget IG så får vi även bekräftelse när vi gör fel. Och de här betygen betyder väsentligt mycket mer än de betyg som vi kämpade  så för att erhålla i skolan. Att få kämpa och anstränga sig för erkännande i moralfrågor är därför inte heller oväntat. Ingenting är gratis?

 

Eller kan det rent av vara en tillgång? Lever efter devisen att "allt är möjligt, tills dess jag blir bevisad motsatsen". Ju äldre jag blir inser jag att vad som är möjligt har flera dimensioner. Vad som är görbart och vad som är hållbart är inte alltid överensstämmande. Det mesta har flera lager och är oftast mer komplext än det vi ser vid första anblicken. Men tror inte att motsatsen, att vara kritisk tills dess att det går, heller är svaret. 

 

Mycket av vardagens och livets prövningar bottnar i att ha tålamod,visa hänsyn och vara prestigelös. Och, som jag försöker! För det är lätt att få  tunnelseende när det egna intresset får stryka på foten, för att "det är det rätta och långsiktigt det enda alternativet" vinner. Men som en kvinna-mitt-i-livet som tycker att tiden går alldeles för for och att åldern kryper sig på så kan det vara rätt ok att konstatera att man fortfarande kan vara en barnrumpa i bland... Men, säg inget till mina barn! 

Det är inte klokt vad mycket klokskap det finns hos barnen. Jag förundras gång på gång över hur de samlar på sig kunskap, bearbetar den och sedan uttrycker den på ett ofta underfundigt och välformulerat sätt. När jag häromdagen väntade på min nioåriga dotter fick jag en stund över och läste de recept på lycka som de fått till uppgift att skriva på Alla Hjärtans Dag i klassen. Det jag läste gjorde mig så glad. Alla hade fått skriva upp sitt egna recept för lycka. Fascinerande och tänkvärt är att de alla skiljde sig åt. Lycka är inte något lättformulerat, utan ser olika ut för olika personer. Det glömmer vi i bland bort. 

 

 

Jag lär mig om kärlek varje dag med mina barn. Det är både härligt och skrämmande att följa dem och försöka att leda dem. Det lätta är när någon kryper upp i ens knä och är gosesugen. Att ge av sig själv och sin famn när någon vill ha närhet och värme är en självklarhet. Då är det mycket mycket svårare att ge kärlek när man, för vilken gång i ordningen?, får kritik för att man lagat fel mat och att den är äcklig, eller anklagas för att bara vara ute för att jäklas när man påtalar att vi har grannar, när man uppgivet tjatar på dem att de ska sluta spela och komma tillbaka in i vår värld... Häromdagen fick jag en flashback från min tonårstid. Ni vet när man var så där trött och le på mycket. Jag minns hur jag inte orkade bråka med mamma, men ändå inte kunde låta bli att mucka. Känslorna tog överhand och styrde över den egna viljan. Jag fick en förnimmelse från just ett sådant ögonblick när sonen häromdagen visade på riktiga tonårstakter. Jag är tacksam att jag gjorde kopplingen. För det är så mycket lättare att stå ut med ett ovälkommet beteende eller en oförklarlig reaktion om man minns att den faktiskt inte har någon riktig grund. I bland när jag ser på sonen så ser jag i vilken konflikt han befinner sig i. Och det är då som kärleken betyder som mest. Det är då som föräldraskapet sätts på prov och utmanar. Att finnas där, inte överreagera och i stället visa att "jag älskar dig" när barnen troligen förväntar sig precis motsatta reaktionen. Jag hoppas att jag kan växa i min föräldraroll och kan praktisera just det.

 

Familjerelationer är ett svårt kapitel. Tror vi alla har både goda och dåliga erfarenheter och historier med oss från vår uppväxt. Lätt för att någonstans så är blod alltid tjockare än vatten och att allt går att förlåta. Men också svårt för att de relationerna också betyder så mycket. Och i bland suddas gränserna för vad som är familj ut. I bland har man tur och berikas med vänner som tar plats som om de vore familj. När barnen har svårt för att hålla reda på vad som är kusiner och inte så förstår man vad som spelar roll för barnen. De känner av kärlek och närhet, oavsett om den kommer från nära vänner eller "riktiga" familjemedlemmar. Jag är lyckligt lottad och har både en stor familj och nära vänner som jag räknar som familj. Vi finns där för varandra i både med- och motvind. Utan krav på måsten. Utan rätt och slätt finns där. Det är kärlek och lycka. Hoppas att mina barn kommer att vara lika lyckligt lottade när de blir vuxna en dag.

 

I bland växer familjen. Min familj är i tillväxt nu. Håller på att baka en egen kärlekskaka och tillsätter nya ingridienser. Jag släpper in i min familj och delar med mig av både barn, familj, släkt och vänner till min kärlek. Och jag släpps också in i en ny familj med barn, släkt och nya vänner. Visst är det alltid säkrast att hålla sig till beprövade recept som man vet går hem. Men, i bland måste man våga prova nya också. Likt en konditor blandar jag en smet med massor av saker som jag tycker om. Tror det blir med både topping och strössel också. Om du har tur, så kan du få smaka en bit!

 

 

 

 

Kunskap är makt! Hear hear! Då och då har jag en diskussion med mina barn om just det. Jag vidhåller att man lär sig något nytt varje dag. Min son håller inte med mig och tycker nog att jag är gammelmodig. Men att få lära sig saker och att växa genom kunskap är något som vi tar för givet, men för många många runtom i världen, både historiskt, och tyvärr än i dag är det ingen självklarhet.

 

Senaste veckorna har jag hamnat i diskussioner med rätt många om just det här med lärare. Vilken makt de besitter! Och alla verkar ha minst en lärare som man kan berätta skräckhistorier om. Skrattade gott förra helgen när systersonen, som går på högstadiet, berättade om sin mattelärare som visat lösningen på ett problem. Systersonen hade ställt frågan till läraren om han var säker på att lösningen/svaret var korrekt. Inte en gång. Utan två gånger. Läraren hade stått på sig och undrade varför frågan kom. Då hade systersonen pekat på svaret och svarat: "jo, för facit visar ett annat svar". Jag ler för mig själv när jag ser situationen framför mig. Kan ju lätt se hur retfull en tonårings uppsyn kan uppfattas. Och när det dessutom visar sig att eleven har rätt... Nä, systersonen var inte imponerad varken av lärarens pedagogik eller kunskap, inte bara baserat på den här historien så klart. Skrämmande många lärare verkade han missnöjd med. Vi har haft tur med våra barn. Flertalet har varit och är fantastiska. Men, har råkat ut för några som både varit usla i sin profession och som man undrar över varför de överhuvud taget valt yrket, eftersom de inte varken tycker om eller kan hantera barn. Men, på det hela taget, fantastiska människor!

 

Jo, jag är uppvuxen i en lärarfamilj. Min pappa var adjunkt i franska och engelska och min mamma i engelska och svenska. Av oss fyra syskon har minsta systern följt i fotspåren och är Ma/NO-lärare på högstadiet. Så jag vet. Har hört allt och är så glad att jag inte följde min ursprungliga plan att bli lärare. Jag är förundrad över hur många som orkar, så många som är fantatsiska och orkar entusiasmera elever och lära ut. De fyller en av samhällets viktigaste funktioner. Ingen tvivel där.

 

Och ändå... vilka är det vi kommer i håg? Alla de dåliga så klart. Jag vet hur mamma i bland suckar när vi pratar om just gamla "skräcklärare"... och brukar säga. Oj, undrar vad säger de om mig? Jag minns att min pappa var en sån lärare som man antingen hatade eller älskade. Han gjorde avtryck, kan man säga.

 

Mina värstingar är alla mattelärare genom tiderna. Jag om någon hade behövt en bra mattelärare, med de förutsättningar jag har i ämnet. På högstadiet i Nyköping hade jag en tant på matten som när man bad om hjälp, bryskt fysiskt flyttade på en och satte sig ner på stolen och skrev ner lösningen. Sen gick hon därifrån. Inte så lärorikt. I min nya klass i Kalmar upptäckte jag hur långt efter jag låg och valde att gå ner på "allmän matte" för att ta mig igenom det. Valde den linje som innehöll mest språk och minst matte- humanistisk linje. Där träffade jag på han som nog ändå tar priset... som lektion ett förklarade följande för vår klass: "Jag vet att ni hatar matte. Och jag hatar elever som ni. Vi får helt enkelt försöka att stå ut med varandra." Där dog den eventuella gnistan som kanske någon i klassen hade kan jag säga. Det dråpliga var att vi sedan mer eller mindre alla sågs på Komvux där vi fick läsa upp ämnena och få behörighet. För egen del fick jag läsa ett år extra, för att ta in kunskapen jag borde fått på mitt år på gymnasiet. Men där träffade jag för första gången på en lärare som hade förmågan att förklara matte på flera sätt. Han hjälpte mig knäcka koden (om än tillfälligt, ska erkännas) och jag tog mig igenom matten. I efterhand är det nog det jag är mest stolt över som som kostat mig mest jobb. Den läraren jobbade då, och än i dag i det privata näringslivet (spelar det in?) och då som extra som mattelärare. Jag träffar på honom ute på Varvsholmen i lunchrestaurangen nästan dagligen. Jag är så tacksam.

Det är klart att vi alla måste ha haft förmånen att ha haft bra lärare också! Jag har själv väldigt goda minnen från t ex historielärare och samhällskunskaplärare från gymnasiet (den senare var jag rätt ensam om att tycka om minns jag...) som alla var väldigt kunniga i sitt ämne och hade förmågan att lära ut.

 

Som förälder till barn i skolan så inser jag hur annorlunda allt är nu från när vi gick i skolan. Det känns ändå rätt ok. Konstigt vore det annars. Men, en skräck jag har är hur jag tycker att skolan är helt fokuserad på och inställd mot att klara de nationella proven. Det är klart att de mäts på detta. Inser vikten av dem. Men, tycker att det är (nästan) löjligt hur uppjagade lärarkåren kan vara över både nationella prov och betygssystem. Någon stans är jag rädd att man tappar huvudsyftet med all undervisninng- lärandet för lärandets och kunskapens skull. Insåg i veckan att sonen har missat att verkligen ta in kunskapen i spanska. Han har lärt sig för att klara läxan, inte för att förstå. När vi pratade om det insåg jag att skillnaden för honom från att lära sig engelska är enorm. Det här är det första nya språket. Engelskan är han omgiven av hela tiden via tv, filmer och inte minst datorn. Men, spanskan lyser med sin frånvaro. Lite gammal hederlig nötateknik krävs här. Kändes rätt skönt att kunna bidra med något... matten lämnar jag gärna över till pappan i familjen. Det vinner vi alla på. Vi föräldrar bär ett stort ansvar att hjälpa våra barn med skolan. De själva har ett stort ansvar att lära sig. Men, lärarnas och skolans ansvar kvarstår. Hoppas jag har fel när jag känner att inlärningen drivs mot att klara proven i främsta hand. I min värld så är en av lärarnas främsta uppgifter också att entusiasmera och motivera till lärande. Att göra inlärandet så roligt och intressant som möjligt. Då krävs det kunskap, resurser, verktyg och självförtroende. Jag tycker lätt att lärarnas status bör höjas, både i anseende och i lön. Då tror jag att ansvaret kommer att axlas ännu bättre.

 

Har ju jobbat med utbildning ett tiotal år. Jobbar i dag tätt med företag där kunskap verkligen är makt, konkurrensverktyg och avgörandet mellan framgång och fall. Har förmånen att få vara med i spännande processer där företag och människor tvingas tänka i nya banor, komma på nya innovationer och lösningar, och inte minst uppmärksamma var behoven finns. Att dra nytta av den kunskap som människor besitter och sen göra smarta lösningar av. Det är roligt. Och det spelar roll. Det är så vi växer. Där tror jag inte vi skiljer oss åt från barnen i skolan. Ge oss utrymme, förutsättningar, stöd och tilltro, så åstadkommer vi storverk!

 

..."when I kissed the teacher..." Njae, kanske inte en kyss. Men, en kram kanske han kunde få den där matteläraren som hjälpte mig att knäcka koden och att förstå att det inte bara hängde på mig. Ja, en kram får det bli. Så förvånad han lär bli.