jagvågar.blogg.se

Oj. En veckan på jobbet. Chockartat. Huvudet snurrar och jag är matt. Men, så roligt att vara i gång igen! TACK för alla hejarop och famnar! Värmer ända in i hjärtat.

 

Drar mig undan för en så vanlig helg som vanligt. Fredag och jobb avklarat. Känsla av nöjdhet. Och..så kommer barnen! Vi har hela ligan hos oss i helgen som kommer. Fem personer- härligt! Enda inbokade aktiviteten är en fotbollsmatch. Tid för återhämtning. Vi börjar med tacos, som sig bör, och en härligt kall Corona.

 

 

Funderat en hel del i veckan över hur barnen växer. Vi  har dem "till låns". Mer och mer handlar det om att serva och sen hålla sig undan. Men, ärligt talat så är det en rätt go känsla. Det tyder på självständiga och trygga individer som klarar av livet. Förundrad tar jag ett kliv tillbaka och försöker njuta av just den känslan. Att barnen är trygga är särskilt viktigt just nu. Det är  inte bara jag som går igenom en kris och en förändring, utan även dem. (Även om jag nog sörjer mitt bröst mer än dem...) Klart att de måste få känna oro och få svar på sina frågor. Men rätt rustade klarar de även det här. Tillsammans. Vet inte, men det känns som om jag har saknat barnen och deras energi mer än vanligt den här veckan? 

 

Jag är inte ensam om att kämpa mot cancern. Den här veckan har jag fått många historier berättade för mig. Tror många av oss fungerar så. Vi vill relatera den sitation som vi möter och därför delar alla med sig av sina möten med cancer... Det gör mig ingenting.

 

En vän lade ut en bild på ett armband hon köpt. Jag kände att "ett sådant måste jag ha!" Sagt och gjort, jag beställde på nätet. Tog 2 minuter och jag stödde därmed "Ung Cancer". Gå gärna in på deras hemsida och shop. Kostar 100 kr. Och jag tycker armbandet är coolt. Och budskapet gillar jag skarpt! www.ungcancer.se

Nej, nu måste jag laga tacos! Och... ölen är slut. Blev en kort blogg den här gången...

 

Ha en fantastisk helg alla! Kram!

 

 

Åter på jobbet. Tillbaka till verkligheten och vardagen. Kändes konstigt att gå in i första mötet, slå sig ner vid konferensbordet och delta i verksamheten. Allt var precis som vanligt. Fastän jag inte varit med. Om vi stannar upp där en sekund så är det i sig något att bära med sig. Ingen är oersättlig. Vi kan leva i tron att vi är det. Men så är inte fallet. Efter den första chocken att någon försvinner så faller omgivningen in i att lösa eventuella problem och att fylla det tomrum som uppstått. För sitt egos skull så hoppas vi nog alla att tomrummet ska vara svårt att fylla och att saknaden ska kännas.Men det är work as usual som gäller. (Självklart!)

 

Jag minns i början av 2000-talet då jag fick lämna min arbetsgivare sen tio år tillbaka på en eftermiddag. Centralt beslut att lägga ner en verksamhet som omfattade ca 100 personer runtom i landet innebar att vi blev visade till dörren med en axelryckning. Samma arbetsgivare som gladeligen hade tagit emot hundratals övertidstimmar, helgarbete utan ersättning. Vi som jobbat länge såg nog mer jobbet som ett kall än ett jobb. Namnet var inpräntat i pannan och när äktenskapet en dag tog slut abrupt förstod jag ingenting. Det jag minns framför allt från den tiden var hur i n g e n lyfte på luren och uttryckte sina känslor eller gjorde något försök att hitta en lösning. Som en av de främsta säljare inom koncernen och Sverige kändes slutet bittert. Det tog mig många år att komma över att bli avpolletterad, men har tagit med mig lärdomen att ingen är oersättlig även om det känns så.

 

Första dagen på jobbet gick åt till att försöka "komma i fatt" och se vad som händer just nu. Efter att ha stängt av jobbet så totalt som jag gjort så var det en rejäl ombootning som gällde. Det kändes skönt att känna att jag varit efterlängtad och jag blev varmt mottagen. Det kändes också skönt att känna hur hjärncellerna fick börja arbeta igen. Hösten är och har alltid varit en hektisk tid och jag känner att jag har att göra från början. Skönt!

 

Är förundrad över den kärlek och omtanke som jag möts av. Fick i går fick ta emot ytterligare hälsningar med post och blomsterbud i går. För att inte tala om ett alldeles fantastiskt erbjudande. Oj, vad det känns i hjärtat! Flera jag mött har spontant och förvånat uttryckt "Men du ser ju ut precis som vanligt ju!" Det känns ju bra! Ni som försökte övertala mig och lugna mig inför operationen- ni hade rätt. Personligheten sitter inte i tuttarna. Har ju det mesta av mitt utseende intakt och jag både ler och skrattar fortfarande.

 

Fortsätter min 5:2-fasta och tror stenhårt på att den kan ge mig positiva hälsoeffekter. Det känns nyttigt och välgörande!   Deltog i ett radioprogram i förra veckan då vi diskuterade fastan med en dietist. Hon bekräftade det jag ändå ser som en viktig lärdom jag erhållit, nämligen att "det inte är farligt att vara hungrig". Jag, precis som så många andra, lever i tron att man behöver äta så fort man är lite sugen eller hungrig. Det behöver man inte. Kroppen behöver en viss mängd näring. Men inte alls i den omfattning som vi stoppar i oss. Som så mycket annat sitter det i våra huvuden...

 

 

Jag vill inte alls sätta mig på några höga hästar här. Älskar godis och framför allt god mat. Kan väldigt lite om det här med näringslära och har dålig karaktär. Dietisten påpekade något som jag faktiskt inte tänkt så mycket på, även om det är pinsamt att erkänna det. Att personer med ätstörningar genom all fokus som den här metoden (och andra!) får vatten på sin kvarn att inte äta. Det är jag den sista att vilja bidra till. Har själv varit nära personer med ätstörningar och det är hemskt, absolut avskyvärt. Men de jag möter som är nyfikna på eller som kör enligt 5:2-metoden så verkar det vara just hälsoeffekterna som de är ute efter framför en viktnedgång. Att den sedan gett ett litet resultat på vågen gör inte ont. Men lugn... ännu så länge så ser jag ut "precis som vanligt". Puh.

 

Det är vad man har rätt till som "kund" till Landstinget. Så här första gången får man faktiskt två. Det var en ytterst udda upplevelse att kliva in i förrådet och välja och prova ut en silikontutte. Gick därifrån med två nya kompisar och en hel "goodie-bag" med skötselanvisningar och underhållsmedel. Inte alls så glamoröst som det verkar på tv. Men det är klart...då är det skönhetsoperationer där båda boobsen fått sig ett önskat lyft. Har funderat en hel del på det här med proteser. För vems skull är det vi har dem? Märker hur jag själv väljer olika alternativ för varje dag, beroende på lust och bekvämlighet. Jag tycker med bestämdhet att det är upp till mig själv hur jag vill göra. Mitt val ska styras av hur jag själv vill ha det. Inte för att tillfredsställa omgivningen. Så klart är det många frågor som poppar upp i huvudet om vardagen och hur det kommer att bli i vissa situationer. En sak som jag stör mig på och funderar ganska mycket över är det faktum att jag ALDRIG har sett någon bröstopererad kvinna i något omklädningsrum, i någon offentlig dusch, bastu eller simhall. Jag kan tycka att simhallen är en plats där man ändå får ha respekt för att man riskerar att bli uttittad och kan t o m tycka att det kan vara onödigt att "utsätta" besökarna för något som kan kännas "obekvämt" för dem. Men, är absolut inte säker på min ställning här. Men så många gånger som jag har duschat efter träningspass på gym eller på liknande platser och aldrig har råkat på någon som visar upp sig med ett eller inget bröst. Hur är det möjligt? Var nionde kvinna drabbas av bröstcancer, och jag vet med bestämdhet om flera som har drabbats. Är det så att dessa kvinnor "gömmer sig" och väljer att åka hem och duscha i stället? Om det är så så är det fruktansvärt. Jag hoppas att jag kommer att vara starkare än så.

 

Min "shoppingtur" i det där förrådet på sjukhuset kom direkt efter mitt möte med min läkare. Det gick inte alls som jag ville. Ytterligare ett bakslag och en käftsmäll. Det var tydligen inte nog. Hon konsulterade mig och förordade att jag ska genomgå cellgiftsbehandling och även ta antikroppar. Jävlar. Satan. Nu blev jag rädd på riktigt. Försökte lyssna och ta in vad hon sa. Och eftersom jag har turen och förmånen att ha en av världens främsta på bröstcancer som läkare så svarade jag henne självklart att jag absolut litar på henne och vill ta emot det hon föreslår. Även om det känns för djävligt. Jag vet att det här egentligen inte har förändrat min sjukdom, utan att det handlar om en behandlingsform och kan t o m sträcka mig till att känna mig glad att de gör allt vad de kan för att jag ska vara bra. Men... jag är skiträdd för behandlingen och de effekter den har. Skiträdd.

 

Jag var så laddad inför mitt sjukhusbesök. Som alla andra gånger jag gått dit. Trodde verkligen att den här mardrömmen skulle vara över. Den bitterhet och ilska som jag känner då och då vet inga gränser. På väg från sjukhuset såg jag en av stans A-lagare. Och även om man inte får tänka så så gjorde jag det... "varför drabbas jag och blir sjuk... det finns personer som super och knarkar och missköter sig och ändå lever vidare..." Jag skäms över min reaktion, men vill ändå stå för den. Jag är den första att känna empati med alla som har det svårt i samhället och brukar försöka hjälpa till där jag kan. Men i en så stark motvind som jag befann mig i då så slant ändå tanken ut... Där ser man hur överlevnadsinstinkten och självbevarelsedriften finns där i ryggmärgen.

 

Så klart att jag kommer att anta den här utmaningen och ta emot behandlingen och kämpa vidare. Och så klart så kommer jag att klara det här. Har inget annat val helt enkelt. Har ju faktiskt ingen aning om hur den här behandlingen kommer att påverka mig. Väntar på kallelse och vet inte när skiten ska börja. Har förstått att reaktionerna ser väldigt annorlunda ut hos olika personer. Kanske jag inte behöver må så illa? Kanske, kanske så slipper jag att tappa håret? Just håret var det som barnen reagerade mest över och ett förbud att hämta i skolan utfärdades på stört. Och jag förstår precis och känner igen min reaktion. För även om håret, precis som jag sa till barnen, växer ut igen så är håravfallet något som är så konkret och påtagligt som visar på sjukdom på riktigt. Det är många nya situationer att möta och tackla i det här. Det är nog tur att vi inte vet vad vi har framför oss.

 

Det är säkert någon som funderar och tänker: "Varför är hon så öppen med allt det här?" Svaret är enkelt. Jag blir rädd när jag tänker på att det runtomkring oss finns många som gömmer sig, lever i förnekelse eller inte vågar möta livet på riktigt. Fan. Kunde det hända mig så kan det hända dig.

 

Jag tänker försöka att flytta fokus till allt det där som fanns innan allt det här hände. Vill engagera mig och vara med och bidra. Tror att vägen tillbaka till mitt gamla jag går genom att återvända till vardagen och livet även om vägen kan vara både gropig och kurvig. Jag saknar mig själv så in i bomben. Inte bara mitt ena bröst, utan min styrka och positiva inställning. Försöker hitta tillbaka. Men på resan får min omgivning ta stryk, och det gör ont att veta. Jag har lite motigt att tycka om mig själv just nu. Men jobbar på det. Och en sak vet jag. Jag vill möta människor runtomkring mig som jag är och inte gå omkring och låtsas. Möt mig som jag är. Med eller utan silikon.

Att göra skillnad. Att betyda något. För någon. Att genom att vara och finnas till bidra till att någon mår bättre. Det är en av livets starkaste drivkrafter för de flesta tror jag. Om vi tänker efter så har vi alla dessa energibärare, inspiratörer och förebilder runt omkring oss. Alla syns inte i så tydligt och står i frontlinjen. Många smyger med vid sidan om och gör inte så mycket väsen av sig, utan bara finns där. Heja alla inspiratörer!

 

I livets berg- och dalbana så kommer människor och går. Våra möten med människor är en del av livet. Vissa möten passerar nästan omärkta. En del sätter djupa spår och lämnar avtryck i vårt inre. Det är precis så som vi själva också påverkar de vi möter. Vi får alla chansen att göra ett bra intryck och sätta avtryck. I bland gör vi det och i bland gör vi det inte. Och sen är det ju så att man omöjligtvis kan tycka om alla människor, det vore konstigt. Men, att ta varje möte på allvar och att möta alla människor med respekt kan vara början på fantastiska möten och upplevelser. Att våga ge av sig själv innebär att man också får så mycket mer tillbaka.

 

Där jag befinner mig nu, mitt i en karusell där livets allvar knackat mig på ryggen, kommer så klart en massa tankar på kring hur jag lever mitt liv. Ungefär som en sån där vanlig 40-årskris där man stannar upp och utvärderar. Är jag nöjd så här? När sjukdom adderas märker jag hur många blir skärrade, och en del blir till och med rädda. En del backar undan och drar sig tillbaka medan de flesta med empati stöttar och drar lärdom. Det har sagts förut, men jag säger det igen. I kriser och motgångar märker man vilka som verkligen finns där. Känner mig verkligen lyckligt lottad över att ha så många runtomkring mig som hejar på. Resten klarar jag mig utan.

 

Det har varit en händelserik (läs: jävla) sommar. Minst sagt. Men trots alla prövningar så är jag lyckligare och starkare än någonsin. Sorg betyder inte att det inte finns någon plats för lycka. Jag tror tvärtom att lyckan känns ännu mer och ännu starkare.

 

I förra veckan tog vår familj avsked av en familjemedlem. Vår älskade Lennart lämnade oss efter en lång tids kamp och sjukdom. Mitt i sorgen är vi tacksamma för alla åren vi fick dela med honom. Han kämpade i över 20 år mot sin sjukdom Parkinson. Hela tiden med min mamma vid sin sida. I nöd och lust (nej- i lust och nöd..) levde de lyckliga tillsammans i ungefär 30 år. Saknaden efter honom är stor, men hans avtryck bär vi alla med oss. Lennart var en sån där person som gärna bidrog och hjälpte andra. Han tvekade aldrig att ställa upp och förväntade sig aldrig något stort erkännande för sina insatser, trots att han förtjänade det. Lennart var en stor kunskapskälla och omvärldsbevakare för mig och jag kommer att sakna honom också som bollplank. Jag rör mig i ditt farvatten Lennart, och jag ska försöka att hålla kursen då jag navigerar mig fram.

 

Min respekt för hur Lennart tacklade och levde med sin sjukdom växer nu när jag själv blivit sjuk. Bröstcancer går ofta att stoppa och bota. Parkinson är en sjukdom som forskare och läkare ännu inte funnit bot mot. Min farfar dog i diabetes i början av 1920-talet, innan insulinet fanns. Det är faktiskt inte så länge sen... Jag inser och uppskattar mer än någonsin vikten av kampen och forskningen kring de sjukdomar som finns. Blev därför varm om hjärtat när en vän häromdagen uppmanade sina vänner på Facebook att skänka en slant till forskning hellre än att följa uppmaningen att sätta ett hjärta på sin status för att visa att man stöttar kampen mot Bröstcancer. Jag säger inte att något av det är fel. Men, så rätt hon hade. Det är inte svårt att bidra. Egentligen är det väl ett svårare beslut att ställa sig vid sidan av och inte stötta? Jag tror. Nej, fel... jag vet att jag har bidragit till att flera personer i min närhet har tänkt efter och uppskattar sin hälsa efter att jag har delat med mig av min historia och verklighet. Jag tror att många blivit omskakade och vet att min blogg gjort direkt nytta då vänner bokat in sig för undersökningar. Jag är överväldigad över den feedback jag har fått från er som läser över hur berörda ni har blivit. Förvånad, och varm om hjärtat stärker både skrivandet och ert stöd mig.

 

Jag hör till dem som alltid gillar när hösten börjar närma sig. Luften blir friskare och en tid för uppstart och nya utmaningar står för dörren. Kan riktigt längta efter att få krypa in med tända ljus och klä på mig stickade tröjor, jeans och boots. Sån har jag alltid varit. Och så även i år. Märker på mig själv hur jag får mer och mer energi tillbaka. Börjar bli lite rastlös av att lösa korsord och sudoko, läsa böcker, plocka hemma och kolla facebook... Orkar allt oftare svara på mail och sms och svarar oftare när telefonen ringer. Från att ha varit "på" 24-7 så var det jäkligt skönt att dra sig undan. Har inte läst ett jobbmail och har inte heller lyssnat av några meddelanden. Har bekvämt lämnat mina arbetsuppgifter åt sidan och har full tillit att det som behövts görs har gjorts av mina kompetenta kollegor. Har aldrig kunna släppa kontrollen så helt och hållet. Det har varit riktigt skönt och välbehövligt.

 

Försöker mig på en nystart och laddar batterierna. Har gett 5:2-dieten ett försök och fastade första dagen i måndags och i morgon är det dags igen. De som känner mig känner till mina blodsockerdippar och undrar nog hur det här ska gå? Men, när forskning visar att det är ett väldigt bra sätt att både gå ner i vikt, men framför allt är gynnsamt och förebyggande mot både cancer och diabetes så är det värt ett försök. Man tror t o m att en cellgiftsbehandling kan få bättre effekt om man period-fastar. Dieter och bantning har aldrig varit något för mig. Är för mycket av en livsnjutare för det. Att få leva "som vanligt" fem dagar i veckan känns därför bra.

 

Ser fram emot en helg med hjältar in action. Ska besöka Mini-Triathlon och Ironman. Att möta dessa hjältar förra året när jag volontärjobbade hjälpte mig att anmäla mig till Stockholm Marathon. Kan de, så borde väl ändå jag kunna? De inspirerade mig och fick mig att pusha mig lite till. Ser fram emot härliga möten och upplevelser dagarna som kommer. Heja alla ni som jag känner som utmanar er själva i veckan! Jag tycker att ni är coola! Inspire me!

 

I morgon är en viktig dag för mig. Återbesök på sjukhuset och besked om jag behöver någon mer behandling. I mitt huvud är jag färdig med det här nu. Men får ont i magen av nervositet inför morgondagen. Har gått till alla sjukhusbesök med gott mod och positivt tänkande och fått några käftsmällar. Men... nu räcker det väl?

Vem är den här bittra, tråkiga och tjuriga kvinnan? Har svårt att förlika mig med henne. Gnällig, tjatig och kort stubin. Ser problem i stället för möjligheter. Skäller på sina närmaste och famlar sig fram med ursäkter för sig själv och sin inställning.

 

Det är lite väl mycket nu. När jag verkligen tänker efter och tillsammans med mina allra närmaste pratar om allt så förstår jag i och för sig att det inte är så konstigt att jag inte är i balans. I dag är det tre veckor sedan jag opererades. Tre oändligt fyllda veckor. Fyllda av rädsla, ångest, oro, glädje, samvaro och sorg. Tillsammans med de som betyder något. Klimax nåddes för en dryg vecka sedan då jag tillbringade veckan i Oskarshamn. Dottern spelade fotbollscup i Vimmerby och sov tillsammans med fotbollsvänner över torsdag-söndag. Som vanligt hade vi beslutat oss för att åka upp över dagarna. Att pendla till Vimmerby från Oskarshamn är dessutom lite närmare än från Kalmar, så det såg jag inte som något bekymmer. Så drabbades vår familj av en stor sorg. Min "plast-pappa" drabbades av stroke och gick sedermera bort vid sin vistelse på Västkusten. Min mamma och mina systrar åkte under några dagar kors och tvärs över landet. Själv var jag fast där jag var. Dödsbudet nådde min dotter som befann sig i Vimmerby. Dottern var förtvivlad. Jag lovade henne att åka upp i ottan till henne för att finnas med henne. En halvtimme efter det samtalet så blev sonen akutsjuk och kräktes tills han svimmade i mina armar. Mina armar som inte fick bära...

Om jag någon gång har velat dela mig i två så var det då. Jag kunde inte dela på mig. Hjälpen kom från exakt det håll som jag förväntade mig. Ränderna går aldrig ur på en zebra.

 

Dagen därpå tillbringade jag med att försöka få liv i en sargad son. Framåt kvällen stegrade min smärta i mitt opererade bröst och det var svullet och rodnade. Vid kontakt med sjukvårdsupplysningen så uppmanade man mig att ta mig till närmsta akutmottagning. När man bor i Oskarshamn innebär det en resa på 8 mil. Jag fick lämna en halvpigg son bakom mig och bad en stilla bön att han skulle fortsätta att må bra. Satte mig bakom ratten mitt i natten och körde mig själv till akuten. Fick sällskap av min evigt stöttande storasyster på en akutmottagning som svällde över av "leftovers" från festivalen i Emmaboda... Det var ingen fara med mig, men jag behövde det lugn som den kirurgläkare gav mig efter en kontroll. Stapplade hem till Lindsdal vid fyratiden på morgonen och slängde mig i sängen några timmar innan jag tog bilen upp mot Oskarshamn och sedan vidare till Vimmerby.

 

Kanske är det inte konstigt att jag är lite utmattad? Kanske är det t o m normalt att reaktionerna på allt smyger sig fram när lugn och ro infinner sig i sällskap av de närmaste på Västkusten i mammans sommarhus? Stor sorg av en familjemedlem med allt vad det innebär. Sorg på grund av min sjukdom. Ledsen kan jag köpa. Men när det tar sig uttryck i ilska blir det så mycket jobbigare. Kämpar vidare och är tacksam för den hjälp och kärlek jag får.

 

Väl hemma igen bestämmer jag mig för att fokusera på mig själv, bygga upp mig både fysiskt och psykiskt igen. Jag behöver sätta mål!? Träning har alltid fungerat som en ventil. Efter att ha sluppit "häfklamrarna" som höll i hop mig har jag blivit så mycket rörligare. Kan numera sträcka på mig på ett annat sätt är mer och mer självständig. Häromdagen var jag (tydligen...) och handlade själv för första gången sen operationen. Insåg det faktumet då jag skulle transportera varorna till bilen och från bilen... ooops.

 

Har satt upp en målsättning att promenera och röra mig allt mer. För första gången på länge slog jag i dag på RunKeeper. Kanske kan det få i gång mig,  tänker jag? Promenerar i en raskare takt, funderar och lyssnar på musik som jag tycker om. När jag gick i kapp och passerade ett par kände jag en känsla av tillfredsställelse. Ok, de hade barnvagn och hund. Men ändå. Halvvägs ute på rundan händer det något. Något av ett "break-through"? Känner hur jag går från offer till att bli förbannad. Riktigt jävla förbannad. Nu jävlar får det vara nog. Funderingar på att snart, snart kanske komma i gång och springa igen? Tänk vilken seger det vore att återigen ställa mig på startlinjen till ett Marathon?!? Funderar även på andra målsättningar. Jag känner då och då en frustration över att inte få använda min kapacitet fullt ut. Att jag inte utnyttjas på bästa sätt. Att jag har mer att ge. Jag upplever en rädsla från olika håll för att jag är så ärlig och rättfram. Jag säger det som jag är. Lägger fram förslag som jag står för och är tydlig med vad jag vill. Jag bestämmer mig under min promenad för att vara väldigt noga med var jag lägger min energi. Tänker inte slösa bort en minut till av mitt liv. Jag kommer att kräva mer. Av mig själv och av min omgivning. Jag kommer också att ge mer. Och jag kommer att fortsätta att ta emot mer.

 

Resan tillbaka har börjat. En nära vän sa till mig att det ändå är ok att vara bitter. Så ok. Jag är bitter för att just jag blev sjuk! Jag är bitter över att min ekonomi raseras på grund av att jag drabbas av en sjukdom. Jag är bitter över att när jag för första gången på flera år har lyckats få i hop pengar till en utlandssemester så försvinner pengarna på räkningar. Jag är bitter på att jag inte kan bada mer i år. Att jag kommer att vara på en solsemester i Spanien med ett bröst. Att jag inte har kunnat delta i Kalmars Halv-Marathon, Kalmarmilen eller Nattloppet. Att jag inte kommer att kunna jobba som volontär i IronMan-tältet i år. Jag är bitter för att jag inte kunde åka karuseller med ungarna på Liseberg i förra veckan då jag kom dit för första gången på sex år. Och jag är bitter för att jag är bitter...