jagvågar.blogg.se

Jaha. Julen avklarad. Även om vi är många som gör i stort sett samma sak runtom i alla hemmen. Äter alldeles för mycket mat. Dessutom i en salig blandning. När alla ätit och också tagit om ser bordet orört ut. Resterna stoppas in i kylskåp och plockas sen fram med jämna mellanrum under ett par dagar innan de hamnar i soporna. Efter maten bänkar sig smått otroliga 3,9 miljoner människor framför TV:n för att titta på tecknad film. Innan det är dags för att äta mer mat. Är det det här som vi kallar "hederliga svenska traditioner"?? Är det egentligen så mycket att värna om? Kallskuret och TV?

 

Visst är det lätt att gå i samma "julspår" som alltid. Har inför den här julen blivit påmind om hur lätt det är att bara hänga med. Och hur svårt det är att faktiskt bryta invanda mönster och ta nya vägar. Men har kommit fram till att ändring och förändring är bra. Känns bra att ha bestämt sig för något, velmaja som jag är.

 

Det här med att tycka olika om saker. Att ha olika värderingar och olika syn är intressant. Ju äldre jag blir, desdo tydligare blir det för mig hur viktigt det är att stå vid mina värderingar. Har svårt för inskränkthet och förutfattade meningar, som är alltför vanligt förekommande, enligt mig. Jag var nog inte ensam om att sitta och gråta framför TV:n häromkvällen när Årets hjältar skulle utses. När Emerich Roth fick ta emot pris för sina insatser att upplysa ungdomar om vad som hände i koncentrationslägrena under andra världskriget blev jag alldeles varm i mitt hjärta. Han talade om hur kärlek kan åstadkomma underverk. Och kärleken lyste verkligen igenom honom. På riktigt. Det är människor som han som påminner om hur vi alla kan göra skillnad för någon. Han såg ungdomarna. Vi kan alla ta oss tiden att se någon som behöver det.

 

 

I tider som runt jul då vi umgås mycket med famlj, vänner och bekanta och traditionerna omger oss så blir våra egenskaper och åsikter ofta ännu tydligare. Viktiga saker. Som i fall skinkan ska kokas eller stekas i ugn? Ska det vara mandel eller russin till glöggen? Ska tomten komma före eller efter Kalle Anka? Och är det verkligen ok med en plastgran?

 

Jag tycker att det är spännande, utmanande och i bland till och med roligt att lägga märke till hur olika vi tycker om saker och ting. Är van med att tycka olika och tycker det är ok. Bara så länge att vi alla accepterar att alla inte tycker som jag. Att ha en tillåtande attityd och en förståelse att världen inte är precis så som jag ser den. Har levt i en lång relation med en person där vi tyckte olika. Om allt. I bland skrattade vi faktiskt åt det. Och i bland slogs vi i blodigt allvar för våra ståndspunkter. Frågan är väl hur viktigt det är i fall disktrasan hänger där den ska och hur pappershögarna ska ligga på särskilda ställen?

 

Och kan man tycka om en person som faktiskt tycker om när handdukarna är så där läskigt hårda efter tvätt och tork på ställning i stället för mjuka efter torktumling? Svaret på den frågan är: Ja. Mycket. Särskilt om det är ok att jag i gengäld inte får bannor för att jag måste baka kakan två gånger för att jag är så disträ att jag glömde ha i hälften av ingridienserna. Eller orsakar en extra tur till affären för att jag är är hopplöst glömsk.

Det gäller att skilja på stort och smått. Med delade värderingar och livsåskådning spelar inte småsaker någon roll. Tror att lika barn leka bäst trots allt.

Vaknar. Sträcker på mig. Det är mörkt och  tidigt. Rastlösheten motverkar möjligheten att somna om. Vill så mycket och tankarna snurrar. Tydligen hade Maya-indianerna fel i alla fall. Känns onekligen som om världen finns kvar i dag, den 22:a. Men..å andra sidan, vem har inte haft fel? Jag gör fel ständigt och jämt. Hör liksom till. För vem har alla svaren från början?

 

Som förälder till barn som växer (!) så förändras spelplanen, förhållningssätt och situationerna allt mer. Har alltid hört till dem som är lite rädd för det tunga ansvar som föräldraskapet för med sig. Att ge en god grund att stå på, rätt värderingar och empatisk förmåga. Det är inte lite som krävs av oss mammor och pappor. Sonen kom hem med sina första betyg häromdagen. Han har alltid klarat skolan bra och vi som föräldrar har aldrig behövt oroa oss särskilt. Den största utmaningen för oss nu, var väl att kunna tyda och förstå om huruvida och till vilken grad betygen var bra eller inte. Då blir det lite jobbigt. Särskilt för en del märker jag. "Så här var det inte när vi gick i skolan. Då var det ...så här..." Men det är klart att en känsla av frustration infinner sig när man inte förstår något. (Tell me about it...) Men. Förändringar krävs i en utvecklande värld. Dagens skolbarn ställs inför nya krav och ett helt annat samhälle än när vi växte upp. Globalisering, nya slags företag, ny logik och en snabbare takt. Likt vi föräldrar bär ett stort ansvar för våra barns uppfostran bär de som styr landet ett tungt ansvar för att tillhandahålla en skola och verktyg som krävs. Hoppas att de tar sitt ansvar på lika stort allvar som lilla jag.

 

Genom åren har jag råkat ut för stora och små förändringar. En del har förändrat mitt liv- vägskäl. En del smyger sig mer på. Jobbade inom IT-branschen från början av nittiotalet (...ja, innan Internet fanns, på stenåldern alltså). Vi var ett tajt gäng och vi jobbade hårt och nådde höga mål. En dag blev vi kallade till ett kontorsmöte där en av våra kollegor meddelar att han skulle sluta och gå till en "kollega i branschen". Stämningen var spänd. Många av oss grät och vi kunde inte förstå vad det var som hände. Låt oss konstatera att förändringstakten inte var så hög då... Samma företag köptes senare upp av en stor koncern med parollen "Förändringar är vårt normaltillstånd". Likt Telia (omorganisationernas mästare?) förändrades spelplanen ständigt och jämt. Var nog en spegling av tiden och hur samhället förändrades. Och, i de flesta fall, nödvändiga förändringar.

 

Runtomkring oss blåser det nu ganska kalla vindar i den lågkonjunktur som råder. Människor som länge bidragit och dragit sitt strå till stacken ställs på bar backe när omorganisationer och sparpaket drar över näringslivet. Tror att vi till mångt och mycket kan köpa att det krävs. Sån är verkligheten. Men, i bland är det svårare att förstå. När lösningarna känns kortsiktiga och ogenomtänkta. Jag känner med dessa personer som drabbas. Minns så väl när jag runt 2003 åkte ut med huvudet före från min arbetsplats sedan tio år. Det var samma arbetsplats där jag tillsammans med kollegor tillbringat helger och kvällar... utan ersättning. Vi jobbade och slet och nådde också höga mål. När jag blev avpolleterad var jag en av koncernens främsta säljare i Sverige. Ändå blev jag drabbad. "I didn't see that one coming..." På en eftermiddag förändrades min spelplan. I mitt fall så blev det en spark framåt och jag gick vidare. Men, känslan av att bli utputtad från boet, gänget och inte längre få vara med att leka gav en bitter smak i munnen som höll i ganska länge. Jag kände mig kränkt ganska länge minns jag.

 

Som i alla förändringar i livet, på alla plan så tror jag att tydlighet är A och O. Visa vägen, förklara med bestämdhet och stå stadigt. Vid uppsägningar, omorganisationer, vid uppbrott i relationer, i nya relationer så måste vi ta ansvaret och visa att "nu är det så här". Att inte våga vara tydlig, att mjäka med eller  ta lite i taget hjälper ingen. För den som blir drabbad och som hamnar på en ny spelplan är det schysstaste med raka rör. Om vi som ansvariga ledare, partner eller förälder visar en osäkerhet eller inte vågar så kommer beslut och steg te sig obegripliga för den som "drabbas". Minns när jag som femtonåring "tvingades" flytta med min mamma och syster från Nyköping, där alla vänner, mitt liv och min trygghet..och min pappa fanns. Vi flyttade med min mammas nya man till en ny stad och började om. Jag var inte, hur ska jag uttrycka det, helt nöjd med min mammas beslut. Men, inte en gång backade hon. Hon visade vägen. Den väg som gällde då och där. Visst sjutton var det jobbigt ändå. Det är det. Men jag tar med mig det i mitt föräldraskap. Vid några tillfällen i livet så måste vi introducera jobbiga nyheter, faser och förändringar i våra barns liv. Jag har själv behövt göra det. Men det som känns bra är att vi som föräldrar tillsammans genom hela resan hållt dem stadigt i handen och visat dem vägen. Det är att vara förälder.

 

För mig som är en person som tycker om när det händer saker, och som har en postitiv grundinställning så är det kanske lättare att ta sig an förändringar och nya förutsättningar. Har jobbat med och lett förändringsprocesser i organisationer och vet att det inte är samma sak för alla. Det jag hela tiden brottas med är en ständig kamp med mig själv. Vill mer och vill vara där jag inte är. Jag har svårt att nöja mig med halva kakan, vill ha hela. Går gärna all in och vill nå toppen, på alla plan.

 

När vi var små och vår mormor tyckte att vi tjatade så brukade hon säga till oss: "Vill och vill! Din vilja sitter uppe i björktoppen!"

 

Ännu en mysig soppkväll med goda vänner avslutad. Ett roligt initiativ från en av vännerna har blivit till en uppskattad tradition. Tradition ja. Ett av kvällens stora samtalsämnen var förstås de nära stundande julhelgerna. Vad skulle alla göra? Hur känns det? Och låt mig sammanfatta det med.. att vi har alla olika känslor inför, om och kring julen. Det är en helg som berör. Alla diskussioner och olika erfarenheter gör mig rikare. I kväll har jag fått en påminnelse om att det återigen handlar om inställning, ansvar och egna val. Har ju faktiskt skrivit här om alla dessa viktiga ingridienser. Men, ack så svårt det är att leva upp till de värderingar och det agerande som man vet är rätt. Tack och lov för oliktänkande. Och tack och lov för vänner.

 

Våra soppkvällar är väl att jämföra med dåtidens syjuntor. I stället för att dricka kaffe på fat och sticka, virka och stoppa strumpor så pratar vi samhällsutveckling, jobb, politik, kärlek, familjeband och livets väsentligheter. Att utbyta erfarenheter och ge varandra råd och vägledning i frågor och situationer som drabbar oss alla i olika steg i livet. Vi befinner oss i olika livssituationer och har olika förutsättningar och problem att brottas med.

 

Förutom goda råd och härligt umgänge så utbyter vi sopprecept. Kanske får vi en dag i hop till en egen kokbok? Funderar på innehållets betydelse. Vad är det stora utbytet när allt kommer omkring?  Kanske skulle kvällens klokskap skrivas ner vid sidan av kvällens recept. En receptsamling att hålla i handen när man ska få i hop alla livets ingridienser att smälta i hop, gifta sig och överträffa förväntningarna? Nigella, Tina och Per Morberg släng er i väggen! Sopptanterna tar över! Slöööörp!

 

 

Sista andetagen i det mesta nu. Allt fler ser mer och mer härjade och slitna ut. Några dagar till, på alla möten pratas om att "nästa vecka stänger Sverige ner verksamheten"... Tänker..Är det verkligen så? Går alla ner på sparlåga i år och tar långledigt? Är det priset av det tempo som vi håller i dag- att det är legitimt att däcka vid ofrånkomliga långhelger. Vad skulle inträffa om vi plötsligt fick ett val, ett till alternativ: "Om du väljer att ställa in julen- tryck 1..."? Skulle vi då göra det?

 

 

För egen del ser jag fram emot att vara ledig. Julen i sig ser jag, helt ärligt, inte fram emot. Inte som förr. Jag var verkligen galen i jul och i att pynta, baka och tomta till det. Men de senaste åren har den lusten lagt sig. Troligen har det att göra med att jag blir äldre? Alldeles säkert har det att göra med att jag sedan ett par år tillbaka lever som frånskild. Som om det inte räcker med den vanliga logistiken och pusslandet av datum, helger och planering så ställer julen till det för många. Julen är ett känsligt kapitel för de flesta. Julen är barnens högtid- och hos vem ska då barnen vara? När ska granen kläs- har jag barnen då? När kan barnen träffa mormor och farmor? I mitt (vårt) fall så väljer vi att fortsätta att fira tillsammans, för barnens skull. Det fungerar än så länge. För mig är inte det här något enormt bekymmer, men vill gärna be alla uppmärksamma de slitningar som många, många i vår omgivning nu dras med. Det ska planeras, kommas överens och sen firas. Egentligen är det ju vilket datum som helst, den 24:e. Men.. det är så lätt att säga. Vi är många som sliter med önskemål, krav och kalendrar för att få i hop det. Lite extra omtanke eller hjälp kanske kan göra någons dag?

Från säker källa så vet jag i alla fall att tomten kommer till barnen (det var länge sen som han kom till mig)! Sen känner jag nog att det ändå blir skönt när han lämnar oss i fred igen. Ho, ho, ho!

 

Som det mesta här i livet så handlar det om inställning till saker och ting. I det snökaos som råder tycker jag dock att det är mycket som handlar om att ställa in. Inställda fester, möten och aktiviteter. Folk hinner inte, blir insnöade och till slut så är det det sunda förnuftet som får råda. Tror att beslutet att inte åka tåg till Lund i morgon är ett klokt beslut. Rapporteringar av förseningar, inställda avgångar och varningar på radion signalerar "ställ in".

 

Förra veckan fick jag blommor av en äldre dam. Jag hjälpte henne att återfå ett förlorat bankkort. Hon var så tacksam, tog sig tiden att söka upp mig flera gånger och levererade blommor. I går fick jag ett tack-mail från en student som tackade för "inspiration, engagemang och intresse" vid ett frukostmöte jag deltog i. Alldeles nyss ringde en äldre dam och tackade för hjälpen att koppla i hop henne med ansvariga på Varvsholmen så att hon kunde fira sin 80-årsdag i helgen som var. Hon hade sökt mig i går och lämnade en blomma och ringde upp mig i dag för att framföra sin tacksamhet.

Dessa guldkorn har ett gemensamt. Det är människor som tar sig tid att reflektera och även gör sig mödan att göra det där lilla extra och att säga tack. Det är sånt som får mig att le. Samtidigt är det lite tragiskt. Att det inte är en självklarhet, utan mer ses som "oförutsedda händelser" i vår vardag. Även här handlar det om inställning. Till livet och våra medmänniskor.

 

 

Hade i går kväll förmånen att vara med och provsmaka menyn som ska serveras på Guldfesten i Kalmar den 9 februari. I år fokuserar arrangörerna, med Näringslivskontoret i spetsen, på maten. Man vill överträffa förväntningarna hos gästerna. Därav provsittningen. Jag kan lova att alla ni som kommer att vara gäster på Guldfesten kommer att bli överväldigade över vad som serveras...

 

Men det var egentligen inte det jag ville lyfta fram i dag. Det är två saker. För att kunna erbjuda och leverera till Guldfesten har ett samarbete mellan två företag uppstått. Det är Bremersons och Kallskänken som tillsammans kommer att stå som leverantör av maten. Det är samarbetet i sig som jag gillar. Gå över gränserna, tillsammans är vi starka...och sen har vi kul också! I mina ögon Kalmars stjärnkockar!

 

 

Det andra jag vill lyfta fram är när någon brinner för något... när Johan och Martin pratar om mat, smaksättning och drycker så ..."går de i gång". Det är härligt. Jag förknippar känslan med eldsjälar.

Jag imponeras av människor som är riktigt kunniga i något område. När man märker att personen brinner för det han eller hon gör och att kunskapen och erfarenheten finns där. 

 

På väg mot jobbet där vi i dag ska utse vinnaren av Kalmar Science Park Award. Vi måste välja ett bland alla våra duktiga företag. Det är en svår uppgift. Men rolig!

 

Funderar på mina egna drömmar och hur det blev... jag har alltid haft en längtan efter att kunna sjunga, men har inte blivit begåvad med någon sångröst. Har aldrig vetat klart vad jag ville bli när jag var liten. Ingen konkret dröm- flygvärdinna, brandman eller polis.. kanske är det därför det blev som det blev? Däremot vet jag vad jag vill och vad jag brinner för. Det är väl good enough så länge som det finns en mottagare och förutsättningar för att få göra det... 

 

Snart helg igen. I veckan fick jag ett samtal från dottern. Hon beställde ett födelsedagskalas på fredag kväll. Hon bestämde menyn och upplägg. Det är bara att leverera. Stjärnklass var det!

Ska man göra något så ska man göra det ordentligt. Annars kan man lika gärna låta bli. Precis som i kortspel så handlar det om att spela de kort man har och våga satsa. Har man tur så vinner man. Men fegar man ur och satsar halvhjärtat så kommer inte heller vinsten och potten att hamna hos dig. Enkelt. Javisst, men jag tycker mig se det alltför ofta i olika sammanhang. Det är då det blir mediokert. Satt för en tid sedan på ett föräldramöte där man informerade om något som kallas för "mattelyftet" eller liknande. Kommunfullmäktige hade klubbat satsningen och den går ut på att alla elever ska nå upp till en viss nivå i matematik i skolan. Det är väl bra i sig. (Tror bakgrunden är att vi internationellt sätt ligger efter i mattekunskaper?) Men när jag ställde frågan till rektorn om huruvida man satsar på de som kan nå över den nivån så var inte svaret lika klart. Jag vill inte alls dissa satsningen- tvärtom! Men... tror att vi måste våga ta ut svängarna, satsa lite hårdare och lägga ribban högre för att kunna konkurrera och nå högre mål.

 

I mitt jobb får jag vara med om mycket utvecklingsprojekt och diskuterar frågor där det handlar om just det. Det är inspirerande att se de satsningar som görs och den viljan som finns. Men, i jämförelse med andra städer, regioner och aktörer så är det inte alltid att vi går "all in". Utan att lägga någon värdering i det vågar jag påstå att det är det som avgör om satsningar blir bra eller inte. Har i periforin sett projekt där satsningar gjorts, men inte tillräckliga. Då blir det just projekt som inte lämnar några beständiga avtryck. Kanske är då ett nej bättre, än ett "ja, lite grann då"? Satsa och tänk större, högre och längre!

 

Att våga satsa där det verkligen spelar någon roll. Att lägga sin energi och sitt fokus på familj, vänner och i relationer. Vi behöver alla bli sedda, uppmärksammade, älskade och omhändertagna. Genom åren har jag lärt mig, och säkert många med mig, att det gäller att omge sig med människor som ger energi och inte tar energi. För att kunna göra de rätta valen och våga ta avstånd från energitjuvarna gäller det att känna sig själv, sina behov och känslor. Och att våga stå upp för sig själv. Det handlar lika mycket om att våga släppa in de som vill komma dig nära och ge energi och kärlek. Att våga ta emot, även om det kan kännas otäckt, eftersom du samtidigt som du känner hur bra du mår av just det du får också inser hur du skulle sakna det om det en dag skulle försvinna. Men, om alternativet är att aldrig våga ta emot så är det i alla fall för mig inte ett alternativ. All in. Det får bära eller brista. Jag vågar!

 

Vintern verkar i alla fall ha gått all in...igen. För tredje året i rad så slår den till. Storslaget och på en gång. Nu när väl vinterdäcken åkt på och ungarna till slut accepterat de vinterkläder som jag handlat... så måste jag väl erkänna att det är lite mysigt med vinter. Kallt, men ljust och absolut mer energigivande än det gråa, mörka. Nya förutsättningar råder. Så även i min numera rödtapetserade hall...den ljusslinga jag hade uppsatt runt förra advent fick en..hm..helt annan inramning med det röda. För porrigt helt enkelt. Här har även jag mina gränser. All out! Ingen kan säga att jag inte är anpassningsbar. Är ju trots allt utbildad "förändringsledare"... 

 

Kul att läsa goda exempel i tidningen om de som vågar fokusera och satsa! För en tid sedan hade jag förmånen att lyssna till Peter Månsson som driver företaget InfoMaker i Kalmar. Jag blev imponerad över företagets sätt att våga satsa, fokusera och på så sätt ta ledande position. För lite sen blev de utsedda till "region Sydosts främsta entreprenör" i Ernst & Youngs tävling "Entrepreneur Of The Year". Kul! Läser också om den storsatsning som görs på ICA Magneten i Lindsdal. Den satsningen har jag följt på nära håll. Jäklar vilket bygge. Roligt med eldsjälar som vågar satsa- utan garantier. De drar också hem potten... Man skulle kanske ha satsat på att bli ICA-handlare?

 

 

 

Spelar Wordfeud med min nioåriga dotter...det enda problemet är att hon verkligen går all in. Hon skickar nya inbjudningar hela tiden. När jag på ett vuxet sätt ber henne att sluta skicka fler inbjudningar bemöter hon det med att "när hon och brorsan spelade så hade de 24 eller 27 spel i gång samtidigt" och bad mig acceptera "bara ett till"... och inte kan man väl säga nej då. All in var det!