jagvågar.blogg.se

I går såg jag något vackert. Jag tittade ut från mitt vardagsrumsfönster. Utanför går det en cykelväg där det dagligen passerar rätt många människor. Många som springer, en del som cyklar och en hel del som promenerar. Jag har t o m en granne som brukar gå med barnvagn och hund läsandes en bok. På riktigt så går han så ofta. Men i går var det så att jag hajade till när jag tittade ut genom fönstret i det härliga vårvädret. Det var ett äldre par som hade stannat upp. Det såg ut som om de var ute på en utflykt. Han hade en mindre ryggsäck på sin rygg och jag såg framför mig hur de hade med sig kaffetermos och fika. De hade stannat upp och stod vända mot varandra och pratade. Han tog sin hand och strök henne varligt på kinden med en genuin känsla. Jag blev alldeles varm i kroppen av att se dem.

 

De flesta av oss är sökare och jagar genom livet. Men något sade mig att de här två var precis där de ville vara. Just här och just då.

 

Det har varit tyst från mig en tid. Har temporärt tappat orden. Och när jag inte vet vad jag ska skriva så känns det urvattnat och onödigt att ens lägga tiden på att blogga. Och jag är rätt övertygad om att det vore bortkastad tid både för mig och er som faktiskt (!) läser min blogg. Så därför har jag låtit bli. Är det kanske så att allt inte ryms på en gång? Jag har så fullt med tankar och processer i mitt huvud och i min själ att jag kanske inte orkar att kanalisera ut en del av dem? Jag vet inte. Men jag vet att jag är ute på en lång resa, och en ganska strävsam sådan. Hoppas kunna angöra och förtöja i hamn snart och guppa vidare mer stillsamt efter att stormarna bedarrat. Lite som Robert Broberg sjunger i sin Båtlåt:

 

Det var en båt som sa till en annan;
"va du va stilig Vi borde borda  varann,
Gjorda för varann och köla lite grann,
Som bara båtar  kan"
Badda bam bam bam bam
Badda bam bam bam

Andra båten  sa;
"klart att jag vill va
Med och kryssa
Kyssa din stiliga för,
I  en stillsam slör,
Vi varann förför
Som bara båtar gör"
Badda  bam

Våren är här och det är så jävla skönt att jag var tvungen att ta till en svordom. Sommartid och nya tider. Har aldrig längtat så efter ljus och nya möjligheter tidigare i mitt liv. Snart ett år sedan som allt började. Säger som jag sagt så många gånger förut... tur att att man inte vet vad man har framför sig. Och framtiden bär aldrig några garantier. Men framtiden bär med sig möjligheter att plocka. Vi bygger själva vår framtid, utifrån de förutsättningar som vi ges. Så enkelt är det. Vi väljer själva om vi vill vara här eller inte. Låter så jäkla enkelt, men det är långt i från enkelt. För förutsättningarna kan ändras och vad händer om du är den ende som vill vara där? Känns det lika bra då? Eller innebär det ändrade förutsättningar i sin tur? Som jag brukar säga till mina vänner: "Vem fan har sagt att det ska vara enkelt?" När jag skriver det här så är jag smärtsamt medveten om att jag känner personer som kämpar i uppförsbacke just nu. Människor som lever med barn som är sjuka varpå deras liv blivit upp-och-nervänt. Där varje dag är en osäkerhet. Då är det fan inte lätt välja var man vill vara... Förstår jag väl, och jag hoppas att jag inte missförstås för att vara naiv och blåögd. Men faktum kvarstår, att det hjälper till att befinna sig i en kris, sjukdom eller katastrof om man i ursprungsläget befinner sig där man vill vara. I en period i mitt liv var jag ute på hal is och inte där jag borde varit. En tanke som återkom i mitt huvud var faktiskt "Vad händer om jag blir sjuk?" Med facit i hand så förstärker det min övertygelse att välja att vara där vi vill vara.

Träffade en vän för lite sedan och vi pratade om det här med ensamhet och tvåsamhet. Hon är en fantastisk människa som lever i ensamhet just nu. Och obs obs! Ensamhet behöver inte betyda att man känner sig ensam! Hon har varit i flera tvåsamheter och vi pratade om det här att det känns allmänt vedertaget att alla söker någon att leva med. Om man känner sig ensam i en tvåsamhet så kan ensamheten vara att föredra kom vi fram till. I vår diskussion konstaterade vi att just det där att dela allt med någon, att faktiskt kunna lägga huvudet i den andres knä och bli omhändertagen eller bli klappad på kinden är det saker som gör att man strävar efter en tvåsamhet. Annars kan det vara rätt bekvämt att leva själv. Mindre att ta hänsyn till och frihet att göra som man vill. Och ändå så ger vi oss i kast med att försöka att lyckas i relationer. Och vet ni. Jag tycker att det är värt det. Varje minut och timme. Att få en relation att lyckas i med- och motgångar kräver hårt jobb och framför allt vilja. Men samtidigt är det det som är så jävla underbart med kärlek. Det brinner till. Inte slätstruket och intetsägande, utan berörande och t o m jobbigt i bland. Med mitt resonnemang innebär det att de flesta av oss faktiskt kämpar för vår tillvaro. De som söker tvåsamhet och de som lever i tvåsamhet. Och kanske är det så det är? Är det därför som vi blir så lyckliga och förväntansfulla när vi ser dem där fantastiska äldre paren som är så rädda om varandra? Är det kanske en insikt som kommer med åldern? I så fall kanske det inte är så farligt att bli gammal ändå? I så fall vill jag vara där jag är nu. Och sen.

 

Känner hur jag är fylld med energi igen. En fantastisk känsla som jag har längtat efter. Jag far runt som en Duracellkanin och gör allt på en gång. Är härligt att må bra igen. En gång till. Det är härligt att må bra igen. Jag ber till högre makter att få fortsätta att må bra.  Och att få ta mig igenom den här stormens nålsöga och lägga till. Jag är frisk. Jag väljer att vara glad. Jag väljer kärlek. Vad väljer du?

 

 

Min tid är nu. Tydligare än någonsin förstår jag att det är här och nu det händer. Genom reflektion och självrannsakan möter jag varje dag och varje utmaning med en ny tillförsikt. Jag har fått en ny chans och jag har bestämt mig för att göra det bästa och mesta av den. En ny chans och ny förmåga är en ynnest som inte är alla förunnat. Jag har själv ansvaret för att bygga min egen verklighet. Sen händer det alltid saker och förändringar gör att verkligheten kommer att ändras över tid. Men det går inte att skylla på  någon annan och det går inte heller att sätta på sig skygglappar och blunda för det som är. Har blivit smärtsamt medveten konsekvenserna av hur det kan gå när någon går genom livet med en slags "stängdhet". Enligt mig är det att inte leva fullt ut. Att undvika och ducka för sanningen, ämnen, situationer och konflikter. Att inte förvänta sig mer. Eller att fastna i ett nät av bitterhet som förminskar världsbilden och möjligheter. Slöseri. Lika tragiskt är det när någon fastnar i det som varit utan att komma vidare. Det finns något positivt med avslut, trots att själva ordet är negativt laddat. Ett avslut öppnar upp för reflektion och en möjlighet att ta lärdom. Jag befinner mig i ett skede där mycket präglas av avslut, men också nystart.

 

Vår familj har sedan många decennier haft ett sommarhus på Västkusten. Min morfar blev förtjust i en tomt längs med Gullmarsfjorden och bestämde sig raskt för att bygga upp ett hus där familjen skulle kunna tillbringa somrarna på. I den stugan har jag varit i stort sett varje sommar i hela mitt liv. Många minnen med mormor och morfar, med mamma, med syskon och med alla syskonbarn och egna barnen. Långsamma dagar med promenader, plock av blommor, blåbär och svamp, rensning av fiskenät och krabbfiske växlat med dagar fyllda med stora släktsammankomster med en härlig kaos och röra då alla ska samsas kring mat, sovplatser, utflykter och renoveringsprojekt.

 

Jag minns lata dagar som barn och tonåring då jag lyssnade på Sommarlovsföljetonger på radio liggandes i hammocken med humlor som surrade runtomkring mig samtidigt som en lite salt doft steg upp från fjorden. Varma sommareftermiddagar då vi flockades runt den svartvita TV:n då Borg, McEnroe och Connors gjorde upp i Wimbledon. När "dagens händelse" var när man åkte till Konsum i Brastad och handlade mat med mormor och morfar. Den där lunchen som höll på att aldrig ta slut då mormor hade bestämt sig för att jag och min lillasyster s k u l l e lära oss att äta kalvsylta och inte fick lämna bordet förr. Jag minns också sommardagar då jag som vuxen tillsammans med övriga familjemedlemmar lagt en ganska stor del av tiden på att få fram mat på bordet till ett helt kompani tre gånger om dagen. Hur jag en sommar målade hela huset och ammade sonen i pauserna. Härliga middagar på altanen och lika härliga frukoststunder på trappan.

 

(Är det inte konstigt hur vuxna minnen ofta cirklar kring mat. När man försöker minnas tillbaka från sin ungdom så kommer jag mer i håg känslor och stämningar.)

 

I stugan på Västkusten har systersönerna ätit pizza för första gången, ett stort antal fisketurer (men ändå alldeles för få...) med torskpilkning tagit plats, egenkomponerade visor framförts vid födelsedagsuppvaktningar, ett flertal män fallit i sjön vid årlig isättning av brygga, otaliga våfflor gräddats på uteplatsen, oändligt antal potatisar skrapats och enorma mängder fiskar fiskats, rensats och ätits.

 

Men. Nu är den tiden förbi. Med nya förutsättningar så kommer vi att lämna Gökeplatsen (ja, stället heter så!) med många minnen från flera tidevarv. Tiderna har förändrats. Det är inte som förr på Gökeplatsen.  När morfar byggde så var det ett obebyggt område med nybyggaranda. Sen dess har de flesta husen bytt generationer flera gånger. Den största förändringen står nog ändå Norrmännen för. Stuga efter stuga har bytt skepnad från enklare boningshus till vitmålade palats med präktiga stenlagda uppfarter. Minst varannan bil på Västkusten verkar vara Norgeregistrerad och pengarna gör bevisligen avtryck. Allt har sin tid.

 

Det finns ett uttryck som säger att man ser hur fort tiden går genom att titta på sina barn. Så sant som det är sagt. Utan att jag förstår hur det har gått till har jag en tonåring i huset som med sprucken röst debatterar omkull mig på nolltid. Med fötter som aldrig verkar sluta växa och en omättlig hunger. När barn blir tonåringar krävs det ett nytt förhållningssätt och en ny plan för föräldraskapet. Det gäller att hänga med och anpassa sig efter den nya verklighet som helt plötsligt smugit fram runt hörnet. En värld där gaming är lika verklig som frukostbordet. Skillnaden är att den ena är för oss föräldrar totalt outforskad mark. Men eftersom en förälders främsta roll är att leda våra barn och agera vägvisare så finns det egentligen inte något alternativ än att försöka att sätta sig in i barnens verklighet. Även om den känns främmande och kanske t o m otäck. När vi jämför med den värld som omgav oss när vi var barn och ungdomar så skiljer sig den markant från den som omger våra barn. Det är inte så konstigt att barnen skrattar åt oss när vi gör våra jämförelser. Att det faktiskt har funnits en tid utan mobiltelefoner och Internet då vi hade två kanaler att välja på känns så klart chockerande för våra kids. Lika främmande och annorlunda kan det vara när vi synar den verklighet som omgett våra föräldrar i deras uppväxt. Genom att titta på våra föräldrar så ser vi alltså också hur fort tiden har gått. Vi präglas och bär med oss märkningen livet ut. Både gott och ont. Det är inte så länge sedan som den svenska flaggan var en självklarhet på skolavslutningar, den gamla psalmboken användes, skilsmässor var otänkbara och Europa präglades av efterkrigstid som följdes av det Kalla kriget. Skrivstil var en självklarhet och man kommunicerade via brev.

 

Det jag vill få sagt är att det vill till att vi anstränger oss och möter upp och bygger upp en bro mellan våra verkligheter. Och framför allt försöker att förstå. Allt har sin tid.

 

Börjar bli hög tid att avsluta den här bloggen. Klockan är alldeles för mycket. Jobb i morgon. Och en intressant resa till Lund för att studera ytterligare kring Öppen Innovation/Open Innovation. Det hela går ut på att man kan lämna över en frågeställning, ett problem eller ett behov till en process dit man bjuder in aktörer att tänka nytt, komma på nya idéer eller att utveckla vidare. I Lund och på jobbet tänker vi oss att använda  metoden i företagsutveckling för att hjälpa verksamheter att komma vidare och möta framtiden bättre rustad. När jag tänker efter så är det väl precis det jag gör med mig själv just nu. Jag ser över min situation och mig själv och funderar på hur jag ska vara så bra rustad för att möta framtiden som möjligt. Sen tar jag hjälp och tar emot input från andra. Och i processen känner jag mig både öppen och innovativ. För det var länge sedan jag insåg att "själv är bäste dräng". Jag tar hjälp av några i min närhet och tar sats mot framtiden. Allt har sin tid. Och min är nu. Så det så.

 

Vaken igen. Hjärnan går för högvarv samtidigt som mitt ärr värker och jag är varmare än varm. Tittar lite på gamla foton och saknar mitt gamla jag. Korrigering: saknar mitt hår och min tränade kropp. Det senare är jag på gång med och fjunet växer det också. Längtar efter att kunna dra handen genom mitt hår igen.

 

Hittar foton med mig för några månader sen. Ser hur uppsvullen jag var i ansiktet och hur cellgifterna satte sina spår i blicken. Är inte särskilt glad i den här bilden, men delar med mig av en speciell anledning.