jagvågar.blogg.se

Sitter i ännu en telefonkö. Den här gången är det Telia. Hur är det möjligt att göra så krångliga fakturor att vi inte förstår dem? Minns från min tid på WM-data att det drevs något projekt åt just dem för att göra just fakturorna "användarvänliga". Inte riktigt i mål än alltså, en så där 10-15 år senare. Vissa saker verkar vara omöjligt att få till även om det känns rätt enkelt för oss oinsatta. Bara att acceptera, slå på högtalaren på telefonen och vänta...

 

Befinner mig i dag i hemmaprojektledarträsket. Räkningarna ska betalas. Det i sig ett spännande uppdrag med räkningar från decembers synder, nya årsavgifter och en lönespec på 0,00 kr. Trycker in siffrorna, blundar och räknar till 100 med Telia-damen i bakgrunden. Förnekelsen gör mig sällskap. Jisses vad jag behöver komma i gång och jobba igen.

 

Förutom räkningar och årsbesked i drivor så kör skolorna ett race med infolappar. Dags för utvecklingssamtal igen. Huggsexa om tider som är humana (läs sen eftermiddag) och aja baja om man glömmer lämna in lapparna i tid. För vilken gång i ordningen sorterar jag in papper i mappar och försöker att hålla skrivbordet någorlunda rent. Det är en förutsättning eftersom sonen och hans kompisar inte alltför sällan belägrar bordet med dator, speltangentbord, spelmus x 2-3... mammas tid och plats är förbi. Längre från routern laggar ju wi-fi. Dotterns (10 år) gälla röst lyder från hennes rum: "Maaaaamma! Ditt wi-fi suger!!!" Jaha konstaterar jag och skakar av mig. Kan inte vara alla till lags. 

 

"I don't know the key to success. But the key to failure is trying to please everyone." (Bill Cosby)

 

Januari betyder nystart och full fart framåt. Själv försöker jag förhålla mig till att inte rusa i väg i full fart. Följer rådet att jobba deltid en liten tid till. Jobbet pockar på uppmärksamhet och saker är i görningen som kräver fokus och närvaro. Står också på tröskeln inför strålning fem veckor framöver. Tröttsamt mycket besök på sjukhuset fortfarande. Men- jag mår bra! En gång till. Jag mår bra!!! Förändringens vindar blåser runtomkring mig och jag försöker att se alla förändringar och nya tider an med en positiv inställning. Det kommer att bli bra. Det kommer att bli bra.

 

Annars då? Jo, smider lite planer på ett "nygammalt plan" med en vän. Är i inledningsskedet och velar lite fram och tillbaka. Är rätt skönt att känna igen processen. Idé- förankring- just do it! Vi får se. Kan bli hur kul som helst om det blir av. Försöker också att komma i fatt på hemmaplan. Tonårsbarn och pubertet, en hel del fokus från min sida att ta igen. Hur mycket ska de få spela? Hur ska jag få barnen att hjälpa till? Hur kan jag hjälpa dem på bästa sätt? Ja. Såna där viktiga frågor utan självklara svar.

 

Nu har jag kommit fram och igenom telefonkön, betalat berget av räkningar. Ett måste till innan bilen går mot Oskarshamn igen. En promenad i vinterrusket som dök upp från ingenstans. Fy katten vad jag längtar efter våren!

 

Om man har varit riktigt rädd någon gång så undviker man gärna att uppleva den känslan igen. Men vad är rädsla? Den ser, som jag ser det, olika ut för oss alla. Vi är rädda för stort och smått. Det kan handla om både saker och händelser i riktiga livet eller bara förnimmelser eller känslor. En rädsla kan vara en känsla som tar över och förlamar, men också något som kan pusha på och t o m ha en positiv inverkan.

 

Jag har aldrig varit mycket för att se skräckfilmer. Jag har undvikit dem eftersom jag lätt fick mardrömmar av dem. Lärde mig att jag varken njöt av det i stunden eller efteråt. Men minns när jag var i 10-årsåldern (?) och kröp mig fram i smyg på hallgolvet för att kunna, liksom de äldre i familjen, få titta på filmer eller serier i bland trots att jag var skickad i säng. Jag minns också väl ett sånt tillfälle då jag såg en sån otäck film att jag länge, länge var livrädd för att gå och lägga mig och sova.

 

När mina barn visar tecken på rädsla och jag märker att det bottnar i saker de har sett på nätet eller i någon film så försöker jag uppmuntra dem att självmant undvika att titta på sånt som de i magen känner att de faktiskt blir skrämda av. Nu är det ju så att barn och ungdomar som är 10 och 13 inte skräms av något. Det finns inget som visas på TV eller nätet som är otäckt. För några månader sedan stannade sonen uppe efter att jag gått och lagt mig, vilket i sig inte är en ovanlighet. Men när jag kom upp och skulle titta till honom fick jag se hur han såg på ett tv-program där en man satt på en annan man och misshandlade honom och slog honom till döds med slag mot huvudet så både blod och inälvor sprutade... Sonen tyckte inte att det var så märkvärdigt. Men jag slog av tv:n ganska omgående. Och jag vet, jag vet att han klarar att se sånt och jag lever inte i en sådan skyddad värld att jag inte förstår att han ser på saker när jag inte är med som jag tycker är otäckt, men inte han. Känner att jag i det här sammanhanget måste komma med ett litet erkännande... Den här mamman orsakade själv många nätter av sömnlöshet och mardrömmar för sina barn. Efter lång tids forskande vad det var som de var rädda för så visade det sig att det var att när jag visat musikvideon Thriller med Michael Jackson för dem inte bara introducerat bra musikhistoria utan också skrämt skiten ur dem. Så kan det gå, även då man har goda föresatser...

 

Men som förälder tycker jag ändå att vi bör förmedla de normer som vi tycker gäller. Därför så struntar jag i att jag då och då blir anklagad för att leva på stenåldern och inte fatta någonting.

 

Jag är rädd för mycket. Jag har också med åren utvecklat en rad fobier. Personer i min omgivning blir i bland förvånade över det. "Men Jojo, du som är så klok i övrigt. Hur kan du ha så här konstiga och många fobier?" Ja. Säg det??? Min största fobi är mot ormar. Sjukt rädd för dem. Jag är också rädd för höjder och blir alltmer klaustrofobisk med åren. Är livrädd för sprutor och har stor respekt för djupa vatten. Allt detta kan jag själv påverka och undvika i någon mån. Antingen så utsätter jag mig inte för dem, eller så får jag hantera dem. Då finns det större rädslor som är så mycket svårare. Men jag tror att vi är många som delar rädslan jag tänker på.

 

Vi har ett liv. Varken mer eller mindre. En början och ett slut. Däremellan är det som gäller. Jag tror inte på att gå omkring och vara rädd för slutet och döden. Jag är ovän av att ta ut saker och ting i förskott. Det har aldrig hjälpt. Jag är livrädd för att misslyckas med det som verkligen är viktigt och betyder något. För att få ut det mesta av livet och stunden så gäller det att ha klart för sig vad som är viktigt. När jag stannar upp och reflekterar över vad som är viktigt för mig får jag till följande livsviktiga prio-lista:

 

1) Kärlek.Till mig själv, en själsfrände/livskamrat, barn, familj, vänner, omgivning, det jag gör etc etc...

2) Trygghet. I mig själv, i relationer, i livssituationen, i jobb etc etc...

3) Frihet. Att själv välja hur, var, med vem och på vilket sätt jag lever etc etc

 

Om man har koll på det här så är det lättare att göra val. Och då ökar chansen att få ut så mycket som möjligt på den där mellansträckan som kallas livet. Det otäcka och skrämmande är att i bland så har du inte något val eller möjlighet att påverka. Ett slag kommer och knockar dig från höger utan att du är beredd på det. Det är då det tar som hårdast, får dig att gå i backen och ligga nere för räkning. "1-2-3-4-5-6..." Innan du hör 10 så gäller det att du reser dig upp igen... Att inte själv ha kontroll över och inte kunna påverka allt på prio-listan är nog det som skrämmer och skakar om mig mest av allt. Sen får man vackert acceptera att inte alltid nå upp till alla punkterna samtidigt.

 

 

Alltså. Det här är inget nytt. Det är bara en liten påminnare eller en liten klocka som jag ringer i för mig själv och kanske för er? Jag har på tidigare bloggar syftat till Maslows berömda behovstrappa. Men jag tycker att det är intressant att faktiskt konstatera att trots all utveckling och förändring så kommer vi ändå tillbaka till våra grundläggande behov. Jag hittade en prio-lista med några år på nacken, som Bertrand Russell (brittisk filosof, matematiker, historiker och pacifist som fick Nobelpriset i litteratur 1950) satt i hop. Enligt honom så var det följande som gjorde hans liv värt att leva:

 Bodil Jönsson skriver i sin bok "Vunnet och försvunnet, om rytmen i livet" följande:

 

Det får mig att tänka på Barnabokens uppfostringspedagogik som går ut på att göra barnen delaktiga i vår vardag genom att hjälpa till. Gör man inte det så kan barnens varande uppfattas "meningslöst". Hemska tanke. Tack och lov att jag i går kväll satte mig och gjorde upp en lista på saker som barnen kan (och bör...) hjälpa till med. Sent ska den här mamman vakna...

 

På facebook kan man också läsa sanningar. Hittade i dag ett budskap, en "favorit i repris": 

 

Känner att det blev en hel del svammel i dag. Kände ett behov av att fundera ett varv för att konfrontera mina inre rädslor för att inte lyckas, inte räcka till eller att göra fel. I glapp och faser av förändringar ställs vi mot väggen. Och som tonårsmamma, partner och karriärkvinna (tre överraskningar i ett??) behöver vi i bland fundera över vad som är viktigt och vad vi tycker och står för. Så jäkligt är det. Over and out.

 

I dag är en sån där dag då kylan biter i så där extra kallt. Var ute en kort sväng på området och gick genast tillbaka in. Det är sådana dagar som kräver särskild motivation att ta sig ut. Och motivation är något som jag känner att jag fokuserar på just nu. Och fokus, som jag brukar säga, ger alltid resultat. På vissa områden är jag motiverad till 150% just nu och när det gäller andra saker så brister den något. Och eftersom jag vet att jag är den enda som kan påverka just min motivation så försöker jag boota om och göra omstart. Ctrl-alt-delete.

 

Är på väg ur en kris. Har sista tiden förstått omfattningen på krisen. Börjar känna igen mig själv allt mer. Är glad igen. Inte arg. Äntligen! Fantastiskt att slippa många av de sidor som följt med. Som en vän uttryckte sig: "Den där Johanna får gärna ta långledigt nu."  Hear, hear! Hon får gärna avgå om ni frågar mig. Finns ingen plats för henne längre och hon är inte välkommen. Väck, väck, väck!

 

Men kriser är också fascinerande. Kriser är egentligen det enda som kan påverka oss människor så starkt att vi rubbar på våra attityder, värderingar och drivkrafter. Jag har sett det på nära håll förut hos människor som helt plötsligt inte bryr sig om samma saker längre, som ändrar inriktning och nästan personlighet. Det kan vara både på gott och ont. Men för omgivningen kan det vara svårt att förstå. I bland blir förändringarna bestående och i bland så faller människorna tillbaka i sitt gamla jag när han eller hon mår bättre eller är mer stabil.

 

För ganska många år sedan, när jag och en nära vän drev ett utbildningsföretag tillsammans så körde hon och jag en del utbildningar om det här med beteendestilar. Vi var ackrediterade på verktyg som gav deltagarna en bild över vilken beteendestil de tillhörde, hurdant de uppfattades av omgivningen och hur de genom att vara medvetna om sina starkare och svagare sidor kunde förbättra kommunikationen med sin omgivning. Vi utbildade ledningsgrupper, personalgrupper och även studenter. Våra föreläsningar handlade mycket om värderingar, attityder och våra drivkrafter. Det var alltid spännande att möta dessa grupper och ofta fick vi beskåda "aha-upplevelser" när deltagarna förstod varför de hamnat i vissa situationer, varför kommunikationen med vissa inte fungerade eller varför de trivdes tillsammans med olika personer. Mycket handlar om "sunt förnuft" och många av oss har en medfödd magkänsla som ger oss mycket av den här informationen direkt. Vi söker oss ofta till personer som vi märker att vi mår bra tillsammans med och delar värderingar med. Men alla är inte lika "lyhörda" och jag tror att vi alla i bland hamnar i sällskap eller situationer där vi inte känner oss bekväma. Då kan det vara bra att ha med sig att han eller hon inte är som hon/han är bara för att jävlas. Utan att vi är olika och det helt enkelt handlar om möten och kommunikation emellan människor. Vid flera tillfällen använde vi oss av både analyserna och föreläsningarna i gruppdynamik och teambuilding. Det underlättar att känna sig själv när man ska samarbeta med andra...

(Om någon är nyfiken på verktyget: http://www.ensize.se/ )

 

Varför tar jag upp det här nu då? Förutom att det ger mig många glada minnen att tänka på så känner jag att jag håller på att lära känna mig själv på nytt. Har läst igenom min egna profil och ler, eftersom jag tycker den stämmer in klockrent på hurdan jag är. (Mitt riktiga jag...) Eftersom analysen både är omfattande så tänker jag inte fördjupa mig i den här. Men delar med mig av några av mina framträdande egenskaper som är:

Någon som känner igen mig?

 

Som mamma till två barn så kämpar jag dagligen med att försöka att förmedla bra budskap, rätt värderingar och val i livet både i stort och smått. Ansvaret som vilar på axlarna är tungt och i bland övermäktigt. För det här med attityder och värderingar är något som vi som föräldrar och närmaste omgivning kan påverka när barnen är små. När barnen under skolåren hamnar i socialiseringsfasen så blir det vänner och andra sociala sammanhang som t ex föreningar som påverkar och färgar av sig. Så ja. Det är väldigt viktigt vad vi skickar med våra barn. Att vi ger en god uppfostran i hur vi är mot varandra, vad som är ok och inte ok, gränser, möjligheter och vår attityd mot världen, människor och hur vi hanterar olika situationer. Därför är det, enligt mig, den svåraste och viktigaste uppgiften av alla. Och därför känns det tungt när man (läs jag...) i bland misslyckas, trots alla goda ambitioner. Trots att vetskapen och förnuftet säger en sak så står man där och skriker på sitt barn eller ger dem fel förutsättningar. Och därför är det så viktigt att stå för det vi gör. Att våga erkänna att man (jag igen...) gör fel och att be om ursäkt. Det är att visa för barnen att alla kan göra fel. Och man lär sig av misstag. Både egna och andras.

 

I perioder i livet då man inte är på topp, eller t o m mår dåligt, så är det svårt att få till det eller att fungera som man vill. Jag känner en stor sorg och en otillräcklighet över många misslyckanden som varit under den jobbiga tid som jag har gått igenom. Är det något som jag lärt mig genom att gå igenom en kris så är det att det påverkar allt, allt, allt hos den som står i krisens centrum. Och dem som står bredvid. För när man inte är i balans så är det inte så enkelt att vara en god förebild och att ha fokus där det behövs. Då behöver man hjälp och en tillåtande och förlåtande omgivning.

 

Jag har tidigare lyft skillnaden på att drabbas av en sjukdom som mer har "en början och ett slut" och att drabbas av en sjukdom som inte försvinner. Ser på flera håll i min omgivning hur många kämpar och stretar samtidigt som de har vetskapen att det här är för resten av livet. Det är en så mycket större bedrift än, som i mitt fall, kämpa under en begränsad tid då man vet att det jobbiga har ett slut. Jag högaktar dessa personer för att de orkar och för att de klarar att på något sätt klara ut även vardagen. Mycket handlar om förhållningssätt och acceptans. "Det handlar inte om hur man har det, utan om hur man tar det..." Låter ju jäkligt enkelt, men jag inser att det innebär ett ständigt jobb med sina känslor för att orka med.

 

Sen är jag övertygad om att livet självt påverkar hurdana vi blir. Att barn, ungdomar och vuxna drabbas av livet färgar ju absolut av sig och påverkar vilka människor vi blir. Familjeförhållanden, sjukdomar, krig, våld, kärlek och erfarenheter är ju det som är livet. Därför tänker jag att även onda ting kan föra något gott med sig när det kommer till att forma en människas värderingar. Sanningen att man inte kan skydda sina barn från allt stämmer. Livet måste få göra ont i bland. Annars är det inget liv.

 

Har du koll på hurdan du är? Och hur du uppfattas av din omgivning? Antingen svarar du ja på den frågan med en bra magkänsla. Gör du det inte så kan det vara läge att ta en stund för reflektion. För ansvaret ligger hos dig själv. Som tur är så är vi alla olika. I bland under de föreläsningar och utbildningar som vi höll så kom frågan upp om vilka egenskaper som är bra eller dåliga. I ett samhälle där det gäller att visa framfötterna och tempot är högt så kan man i bland få uppfattningen att det är mer gynnsamt eller positivt att vara drivande, extrovert och snabb. Men tänk er själva in i hur det skulle se ut om alla var det??? Tack och lov så finns det många som står för ett mer analyserande förhållningssätt, ett lugnare tempo och mer genomtänkta lösningar. Vi behövs alla för att få det här samhället att fungera. Det kan också vara bra att komma i håg när du ryker i hop med grannen, vännen eller kollegan.

 

Att stanna upp och reflektera är något som jag med åren lärt mig är en nödvändighet för att må bra. Det är så lätt att fastna i ekorrhjulet och springa fortare, fortare och tappa kontrollen över det som är viktigt, trots att du i stunden känner att du verkligen har full kontroll. Livet är ingen tävling. Allt är förgängligt. Easy come, easy go. Visa dig själv den hänsyn och respekt som du förtjänar och stanna upp i bland. Kram!

 

 

 

 

När det kommer till vissa saker är vi människor verkligen flockdjur. Så här efter nyår och nyårslöften är säkert gymmen överfulla med trinda kroppar som flåsar på löpbanden. Jag vet ju inte. Jag själv är ju inte där. Men... snart så... Men visst är det nästan komiskt hur vi rör oss i flock. Vår generation är känd för att vara så självständig och individuella val känns självklara. Ändå är vi inte mer komplicerade än så. Nytt år. Nya möjligheter. Work it, work it! Det är inte fråga om diet. Bara vilken.

 

Själv känner jag ett större behov än någonsin att stänga ner och göra bokslut och öppna upp ett nytt blad att fylla med upplevelser, känslor och lycka. Det här med att gå igenom en kris har fått en helt ny dimension för mig under det gångna året. Och jag har även fått insikt i att det inte bara är den direkt drabbade som dras med i skiten, utan att den närmsta omgivningen får vackert buga och ta emot. Och ta emot.

 

Jag tänker inte älta mer det som har varit. Som sagt- se framåt var det. Men vill gärna lista Ögonblick jag minns från 2013. Dessa ögonblick och även situationer (ni vet sådana där det händer något, när världar krockar, möten sker eller det känns extra mycket...)  Dessa ögonblick kommer jag vårda ömt, ta med mig och förhoppningsvis är det bl a dem som kommer få mig att växa. Många är så klart tunga. Men många är också fyllda av glädje, lycka och kärlek. De ögonblick då vänner och familj gjort det där lilla extra och verkligen ställt upp, hört av sig eller delat med sig är alldeles för många att lista här.

 

Som så många andra så kryper det i kroppen av att "start fresh". Mina garderober svämmar över och min klädkammare är mitt hems största katastrofområde just nu. Inspireras av artiklar i tidningar och reportage och paneler i tv-sofforna. "Så här sorterar och rensar du!" Tydligen ska man inte nöja sig med att ta lite på ytan, utan man ska tömma hela klädkammaren och börja om... jisses. Inser att det är ett större projekt än en förmiddag. Men vet att det behövs. I går kväll när jag borstade tänderna tittade jag på tröjan jag hade tagit på mig då jag blev lite frusen på kvällen. Den tog jag från garderoben med "slit-och-släng- inte så fina men duger hemma". Det var en munkjacka från min tid på WM-data (!). Den fick vi i samband med att företaget firade 30 år. Det var enligt trycket på tröjan 1999. Hm. Det innebar att tröjan i sig själv firar 15 år i år. Tror inte jag har använt den på minst ett par år. Men. Det är ju inget fel på den. Den är hel och ren och ganska go fortfarande. Men jag inser att jag har ett problem när jag har så gamla kläder som jag använder så sällan vid sidan av allt jag inhandlat sen dess. Då blir det fullt. Så dagens projekt är att fylla minst två svarta sopsäckar med kläder och åka i väg med. Minst! Och det vore bara en bra början. Jag får helt enkelt nöja mig med att krypa in i kläder av nyare årsmodell, även en kväll hemmavid.

 

Tror jag har skrivit om det här med garderober och system tidigare. Många förespråkar att "byta ut" innehållet vid årstidsskiften. Ha sommarkläder framme halva året och vinterkläder halva. Men ärligt. Hur fungerar det? Jag förvarar mina kläder i just klädkammaren. Året om. Har inget extra förråd någonstans. Jo, ett förråd på bostadsområdet. Men det är katastrofområde nr 2. Tydligen ska man schemalägga även en rensning där under året enligt experterna. Hm. Är det någon som behöver en extra barnbilstol, en matta eller kanske behöver någon stor blomkruka? Call me!

 

Det är alltid en skön känsla av att slänga ut julgranen och plocka ner tomtarna. Ljusare och luftigt. Städa ur och släppa in ljus och vänta på våren. Likt hemmet så känner jag också en vilja att komma i gång själv. Behöver det mer än någonsin. För ett halvår sedan sprang jag Marathon. I dag flämtar jag när jag går mellan hemmet och bilen. Nu lägger jag upp en plan för att komma tillbaka i form. En träningsplan som skiljer sig lite från tidigare.  Men med lika tydliga mål. Och viktigare mål. Och jag är motiverad. Saknar min kropp. Håret börjar anas som kort kort stubb. Fortare fortare säger jag. Men inte heller här kan jag påverka.

 

Jag hoppas på nya utmaningar och chanser under det kommande året. Behöver dem och är redo att ta mig an dem. Jag har lärt mig mycket av det gångna året, på många plan. Jag hoppas att jag fått med mig en ödmjukhet för livet, kärleken och människor och kan lägga det på min plussida. För det behövs. Jag har slitit duktigt på både mina närmaste och mig själv. Har fått rådet av många att "vara snäll mot mig själv". Jag hade tänkt att  mottot för 2014 får bli "Var snäll!" Men vid närmare eftertanke och lite googlande och läsande av artiklar m m så fick jag klart för mig att snälla flickor och karriär/jobb inte går hand i hand. Kanske en modifiering av behövs? Ska fila på det och återkommer! Jag hittade (nätet är fantastiskt!) en krönika som Jennifer Österlin, världsmästare, europamästare och svensk mästare i thaiboxning skrivit.

Läs hennes krönika i helhet:
http://www.fightermag.se/2013/12/21/kronika-behandla-dig-sjalv-du-behandlar-andra/

 

Hon skriver bl a:

 

Varför är vi inte alla mot oss själva så som vi är mot vår bästa vän?  En bästa vän är man sig själv med, och är ärlig och respektfull mot. Låt dig själv få samma förlåtelse och överseende som du ger till andra. Samma chans, och möjligheter."

"Jag klappar min älskades kind och säger ”du är fantastisk”, och idag ska jag nog ta och göra det med mig själv… Helt utan anledning. Det tycker jag att du ska göra med. För det är precis så som det är. Jag har rätt att vara precis lika fantastiskt som vem som helst. Även i mina egna ögon."

 

Nähä hörrni. Nu måste jag ta tag i den här dagen. Klädkammaren var det va? Kram!

 

PS... tack och tips!
Måste passa på att ge en otrolig eloge och ett stort hjärta till personalen på Cytostatikamottagningen på sjukhuset i Kalmar. Fantastiskt stöd och mer än en hand att hålla i. TACK!

Team Olmed i Kalmar säljer numera både underkläder och badkläder för oss med bröstprotes. Jag vill gärna tipsa er som har vänner som kan ha nytta av det utbudet. Spread the Word! Jag fick förmånen att vara med på ett hörn och hjälpa till. Roligt!

 

Det var ett tag sedan jag bloggade. Har funderat mycket över det. Min tystnad kommer sig inte av att jag mår dåligt, utan av eftertanke. Från att tidigare i livet blivit anklagad för att vara naiv, och javisst också vara "guilty as charged" så märker jag hur jag blir alltmer betänksam och medveten. Finns det ett pris för att jag delar med mig av min historia? Kan jag göra på något annat sätt?

 

Jag har alltid varit den som "vågat" säga vad jag tycker, lyfta frågor och inte rygga undan. Minns en tydlig episod på gymnasiet t ex. Klassen hade musik och läraren bävar en ren och skär katastrof. Hon borde nog inte ha fått utövat yrket, så illa var det. Hennes nerver satt på utsidan och klassen var i upplösning. Jag blev på något sätt talesman och den diplomat som klassen skickade fram för att medla. Med följden att jag blev inkallad till ett personligt möte med läraren och min klassföreståndare. Under en timmes tid så blev jag utskälld och anklagad för diverse göromål och fick upptryckt i mig vilken dålig människa jag var. Efter att hon fått leva av sig blev det en vända till rektorn. "Jasså, var det dig hon valde i år..." Låt mig säga att rektorn var väldigt behjälplig med att byta mitt tillval musik till  bild. Vad jag vill säga med den här lilla anekdoten är att jag alltid tagit på mig att säga det som (i alla fall jag tycker...) behöver sägas. Den gången fick jag betala priset. Jag drog mig igenom bildlektionerna och överlevde det med. Det här har inte blivit till något trauma jag bär med mig. Men jag har alltid fått höra att jag "väl kan säga this and that". Och många gånger har jag gjort det. 

 

Jag har på min blogg alltid varit väldigt öppen och ärlig. Har delat med mig av min syn på saker och ting. Inte alltid tagit ställning, egen väckt frågor. Jag gjorde ett medvetet val att vara väldigt öppen med när jag blev sjuk och har velat dela med mig av mina erfarenheter och upplevelser genom den här resan. Det har jag gjort för att jag själv har stått som et stort frågetecken inför mycket av det som händer. Vi har lagt oss till med en vana och ett beteende att kunna googla oss till information om allt möjligt och omöjligt. Jag har resonerat så att mina berättelser kan hjälpa andra. Och jag har fått bekräftat och fått mycket tack och uppskattning för min öppenhet. Så syftet är uppnått på det sättet. Är helt överväldigad över tackbrev, förtroenden, flera välgörare och all kärlek och förståelse jag mött. Jag ångrar det inte en minut. Jag är sån här. Den här resan har gett mig en hel del bra saker också. 

 

Då och då har jag känt att jag blivit alltför förknippad med bröstcancer och sjukdom och det är det sista jag vill. Får jag här och nu påminna alla om att jag är FRISKFÖRKLARAD sen i september. Allt sjukt är borttaget och behandlingen jag gått igenom och är i slutfasen av är helt och hållet en förebyggande behandling och en säkerhetsåtgärd. Att sen behandlingarna jag tagit är den värsta pärs jag någonsin varit med om är något helt annat. Som att ta sig an en stor utmaning, nå ett träningsmål eller utmana sig själv.

 

Därför känns det jobbigt när jag märker att delar av min omgivning bara ser sjukdom när de tänker på mig. Jag räknas inte med, får inte möjlighet eller är uträknad på förhand. Mycket av ansvaret för min situation ligger hos mig, självklart. Och jag tycker att jag är så öppen och tydlig att jag borde slippa att känna att min öppenhet kostar mig delaktighet och möjligheter. Jag är medveten om att min ärlighet och öppenhet kan upplevas hotfull och skrämmande. Och verkligheten är skrämmande i bland. Många, alltför många, drabbas av sjukdom. Vis av egen erfarenhet kommer jag inte att räkna ut en enda av dem. Som jag kommer att möta. Låt dem sätta sina egna begränsningar och mål. Jag ber alla och envar att inte se varken mig eller alla andra som drabbas av liknande på det sätt som vi förtjänar. Vi fanns innan. Och det är egentligen inte så mycket annorlunda från en föräldraledighet. När man äter hemma med småbarn blir man uppsugen av den situationen under en tid och att man inte kan delta överallt som innan. Men de flesta småbarnsföräldrar kommer tillbaka till både socialt umgänge, jobb och delaktighet efter en tids frånvaro.

 

Känns skönt att lägga en tung period bakom mig. Jag ser inga begränsningar för vad jag kan göra i framtiden. Fokus här på bloggen kommer att förflyttas från berättelser från behandlingar till andra upplevelser och reflektioner. Ingen aning av oss vet vad framtiden bär med sig. Det är en del av  charmen med livet. Jag är frisk. Jag är här och jag är att räkna med. Jag tänker ge mig själv chansen. hoppas att jag får den av er också. I'm ready. Are you?