Det var faktiskt det jag gjorde. Inget märkvärdigt med det. Men om jag reflekterar över vad som hänt efter det att jag skickade brevet så tycker jag att händelseförloppet speglar hur samhället ser ut i dag. I dag är allt mer eller mindre transperant. Så gott som alla företag och organisationer har som minst en hemsida där man informerar om verksamheten, mål och bjuder in till kontakt. De allra flesta är också aktiva i sociala medier via bl a Facebook, Twitter och Instagram. Som kund/konsument har du möjlighet att hitta information och även föra en dialog med företaget på ett enkelt sätt. I dag är det en självklarhet. Det är verkligen inte länge sen som vi som konsumenter såg personalen i de fysiska butikerna som de kontaktytor som var tillgängliga för oss. Är man missnöjd som kund i dag så har man makten och möjligheten att lägga ut dräpande kritik på deras sociala medier utan vidare. Skillnaden är att i dag sker mycket av feedbacken helt öppet för alla direkt. Det ställer så klart nya och enorma krav på företag och organisationer.

 

I min förra blogg så publicerade jag det brev som jag skickade till Lindex och Amelia med en utmaning att tillgängliggöra ett bättre bh- och badklädessortiment för alla med bröstprotes. Jag gjorde det här, likt jag gör så mycket annat. Jag talar om vad jag tycker och har jag förslag på förbättringar så delar jag gärna med mig av dem. Sen är det upp till mottagaren att välja att lyssna och ta till sig eller lyssna och förkasta. Men det är ett sätt för mig att inte hålla på att älta saker eller klaga. Gör- och gå vidare!

 

Nu verkar det inte som om jag kan gå vidare från det här riktigt än. För oj, vilken respons jag fick på brevet. Jag var nog inte riktigt medveten om vad jag satte i gång... För den som undrar (?) så har jag inga ambitioner att byta bransch och gå in i underklädesbranschen... Att mitt brev kunde tydas som affärsutveckling speglar väl bara mitt sätt att fungera, inget annat. Min grundsyn att se möjligheter i det mesta tillsammans med en stark drivkraft för rättvisa spelade också in. Till dags datum har jag haft nästan 1000 läsare på min senaste blogg! Otroligt. Det är tack vare alla er som hjälpt mig att sprida den på sociala medier som den når vidare. Redan dagen efter att jag publicerade mitt brev hörde Barometern av sig och ville göra ett reportage om min utmaning. När reportern frågade mig om de "var först" så undrade jag vad hon menade... Sen dess har jag blivit intervjuad i radion ett par gånger och även gjort en TV-intervju för Student-TV på LNU. Tydligen fanns det ett nyhetsvärde i det jag gjort. Det hade jag inte tänkt på...

 

Att sitta i bilen och lyssna på när Lindex presschef blir intervjuad om min utmaning var lite "overkligt". Att sedan höra henne berätta om att de antar min utmaning och genast ser över hur de kan öka tillgänglighet av bh:s och

t o m ska ta fram en kollektion med badkläder för oss med bröstprotes... det är coolt. Riktigt coolt! När jag hade skickat och publicerat brevet så tänkte jag för mig själv flera gånger att "det här kan ju inte vara första gången som det här kommer upp..." Och säkert var det inte det heller. Men när problemet lyfts på ett konstruktivt och direkt sätt och dessutom backas upp av en större massa, tack vare sociala medier, så är det så klart lättare att ta till sig idén. När jag lyssnat färdigt på radion parkerade jag bilen och gick in på E-handelsdagen, som jag är med och arrangerar. Jag var smått euforisk. Tänk- det gick hem! Under förmiddagen så spreds nyheten i publiken om att Lindex har antagit utmaningen. Facebook-statusar och tweets började sprida sig och radiolänken spreds nationellt och över landsgränser. Att det i publiken satt personer från t ex Borås som jobbar med kläddesigners och att via sociala medier nyheten spreds bland mina och andras vänner som jobbar med handels- och e-handelsutveckling nationellt gör det inte mindre. Bara genom att tala om att man antar utmaningen så har Lindex plockat hem bonuspoäng hos många. Marknadsföring när den är som bäst.

 

Vad jag vill förmedla med den här bloggen är att det faktiskt går att påverka. Enkelt. När man känner i magen att något är fel, eller om man stöter på ett problem som man faktiskt har förslag på lösning till så är det alltid värt att göra ett försök. För hur skulle samhället och världen se ut om vi nöjde oss med att konstatera problem eller situationer och aldrig försöka att göra något åt dem. Nu menar jag inte att vi alla ska springa runt och leta problem (au contraire!). Det är det alldeles för många som gör. Men vi ska veta att vi alla har möjligheten att vara med och påverka. Och eftersom du läser det här så är du i alla fall lite bevandrad i sociala medier...

 

Jag är säker på att en del tänker... herre Gud, har hon inget annat att göra än att "kämpa för underkläder"? Så jäkla ytligt... Jo då, ni som känner mig vet att jag brukar opponera mig i andra frågor. För ett par år sedan, t ex så skrev jag ett brev till rektorn på barnens skola, IT-samordnaren på skolan och en klassföreståndare där jag både ifrågasatte frånvaron av "utbildning" i etik på nätet och även föreslog flera organisationer som kunde bidra med att föreläsa i ämnet för både personal och elever. Min poäng var den att eleverna borde få lära sig om hur man bör vara, hur det fungerar, hot och möjligheter med Internet och sociala medier. Inte bara ge eleverna varsin e-postadress. Jag har ännu inte fått något svar från någon! Konstigt, med tanke på krav på oss som jobbar i det offentliga...

 

Ett annat exempel är när sonen berättar om hur det mer eller mindre är praxis att ha mobilen som ett verktyg i skolarbetet. Jag är absolut ingen bakåtsträvare och inser fördelarna med alla verktyg. Men när skolan inte tillhandahåller instrumenten, utan att det blir en "norm" att alla eleverna ska ha smartphones så blir jag rädd. För jag vet att det i varje klass finns barn som inte har någon smartphone eftersom föräldrarna inte har råd att köpa en sådan till dem. Ännu ett exempel på när man inte tänker igenom konsekvenserna fullt ut. När jag tog upp frågan med klassföreståndarna får jag höra att "det är upp till alla lärare att göra som man vill" och att en gemensam policy saknas. Min son kallade mig för trög. Det är säkert så han ser på det. Jag kan tycka att jag i så fall inte är ensam om att vara det...

 

Lindex har hört av sig till mig och bjudit in till dialog. Får se om det leder någonstans. Det är inte det viktigaste. Amelia var ännu snabbare att höra av sig när de fick mitt brev. Jag har haft en mailkonversation med deras chefsredaktör som berättade om att bl a den här frågan, men även frågor som jag känner igen som problem med sjukskrivningsregler, stödsystem och praktiska frågor, som t ex underkläder har tagits upp i tidningen då och då. Deras viktigaste nummer för året kommer ut i nästa vecka och är nummer där Rosa Bandet och kampen mot bröstcancer står i fokus. Tidningen var redan i tryck, som hon uttryckte det. Jag har lovat att köpa kommande nummer och har även tackat för det stora jobb som de gör. Efter att Lindex har nappat så har jag också informerat henne om det. Vi får väl se om de är intresserade av att följa den utmaningen längre fram?

 

Känns lite roligt också att berätta att jag i nästa vecka ska träffa ett företag som jobbar mycket med landstinget här i länet. De tillhandahåller olika former av hjälpmedel och proteser, och var faktiskt i gång redan med att ta in ett sortiment av underkläder för oss med bröstprotes. De vill ha hjälp med lite "smakråd" inför inköpet. Som jag sa till dem när jag fick frågan: "har jag satt i gång det här så får jag väl stå mitt kast..."

 

Annars har jag återigen ganska fullt upp med att orka med. Efter en dryg vecka då jag har mått precis som vanligt (!!!!) så känner jag hur jag mentalt räknar ner inför kommande behandling på onsdag. Cellgiftsbehandling nummer 2 av 6. Försöker se det som en nedräkning så att jag ska orka. Och ja ja.. jag är tacksam för behandlingen!! blir till mitt mantra. Hårstrån lossnar nu så sakteliga från mitt huvud. Upptäckten sänkte ner mig för en stund. Förra helgen träffades "Jojos Babes" på Stensö för första gången för att springa för livet. Mina fantastiska vänner!!! Vad gjorde jag utan er?

 

Glöm nu inte att bidra när oktober och Rosa Bandet sköljer över landet! Köp den dyrare plastpåsen på ICA, köp ett rosa band, En Amelia eller varför inte Lindex snygga armband som är specialdesignat för kampanjen? Ett sånt ska i alla fall jag försöka få tag i. Det finns mängder av sätt som du kan bidra, både som privatperson, men även som företag.

 

 

 

Ska försöka att samla på mig energi i helgen. Känner dessvärre av en förkylning och ska skynda in till bästisens Life-butik för att köpa Propex Express, för att försöka mota Olle i grind. Finns inget utrymme för sjukdomare här! På måndag är det provtagning inför nästa cellgiftsrunda. Och förseningar är inget som jag är vän av. Vill inte skjuta på kommande behandling. Fick av sonen bekräftat i veckan att jag har dåligt tålamod. Klokt- och helt riktigt. Jag mottar nyheten om att det är dags att skrapa rutan med en uns av glädje faktiskt. För det innebär att vintern närmar sig och jag kommer närmare slutet av den här jobbiga processen. Om jag håller planerad behandling så är cellgiftsbehandlingen slut i mitten av januari. Så- välkommen vintern, jag är redo!

 

Trevlig helg alla ni- och glöm inte att påverka och tycka till! Kram!

Summerar dagens shopping med en suck. Herre Gud, det känns som om jag befinner mig så långt från glamour man kan komma? Har inhandlat en protesvänlig bh och en peruk. För samma pengar hade jag kunnat köpa mig ett par bättre jeans och smink? Eller en snygg tröja och ett par höstboots? Problemet är att jag söks av många hjärnspöken just nu. I min värld så slutade världen att snurra den dagen som jag inledde min cellgiftsbehandling. Inte är väl höstens mode ens intressant för mig? Och att sminka sig- varför då? Och inte är det väl så att jag kan äta god mat, njuta eller t o m gå på en bio? Som tur är utmanas jag av min bättre hälft som övertygar mig om att jag visst kan. Skärpning på mig!  I onsdags åkte jag så till sjukhuset och lämnade över mig i deras vård. Dagen inleddes med en snabb operation för att sätta in en s k Port-a-Cath för att bättre kunna ge mig cellgifterna intravenöst. Tog min mamma i handen och gick sen vidare till Cytostatikamottagningen för att underkasta mig en behandling som jag bävat för. Vad skulle hända? Hur skulle jag ta emot det här? Hur skulle jag må? Osäkerheten var det absolut värsta med allt. Jag är van att vilja ha koll och veta vad jag har att tackla. Här var jag långt utanför min "comfort zone.". Det finns mycket att berätta om från själva behandlingen, och om hur det kändes. Men lämnar det hela därhän med att sammanfatta det med skrämmande, obehagligt och syntetiskt. En av sex behandlingar i gång i alla fall.  Har mått mycket, mycket bättre än jag någonsin hade vågat hoppas på. Är nästan uthärdligt. Det största är uppgivenheten över att inte kunna påverka hur jag mår. Längtar efter att må bra- riktigt bra- så att det gör ont i kroppen. Att vara frisk, känna energin i kroppen, att vara riktigt lycklig, glad och inspirerad. Det är ju sånt som de flesta av oss tar för givet när vi har det. Men, som jag längtar efter att få komma tillbaka!  Längtar nästan lika mycket efter att få ge. Att vara beroende av hjälp, stöd och att känna att man suger energi och är till besvär kostar på. I omvänt förhållande så håller jag med om att jag självklart hade varit den som givit om det hade varit så. Men det är riktigt prövande (och nyttigt?) att ta emot så mycket. Under sommaren har det stått tydligt för mig att jag har ett enormt nätverk med familj, kärlek, vänskap och omtanke runtomkring mig. Jag vet att alla inte är så lyckligt lottade som jag här. I min tid av prövning så finns det många, många som kliver fram och visar omtanke, kärlek, uppskattning och genuin välvilja. Det är fantastiskt och ger mig en ännu starkare tro på livet och kärleken! Fantastiska vänner som gör det där som gör så mycket.  Blev tagen på sängen av ett gäng av mina tjejkompisar för nån vecka sen. De hade så klurigt och kreativt sytt i hop gåvor till mig på alla nivåer.  De har bestämt sig för att jag ska springa Nattloppet i augusti nästa år tillsammans med dem. Och tro mig när jag säger att de här är inte tjejer som går i gång på att springa... nej, de gör det för mig och för min skull. En söndag i varje månad så har de bokat in en löparkväll på Stensö. Tillfälle att träffas, umgås, skratta och gå, lunka eller löpa... för livet och för varandra. Fy fan vad ni inspirerar mig tjejer!!!  Dessutom har de fyllt en kalender med roliga saker för mig att se fram emot tillsammans med dem under året som kommer. Allt på mina villkor och utifrån min ork. De nöjde sig inte med detta utan bjuder mig och min kärlek på middag vid valfritt tillfälle... och inte minst viktigt så har de gett pengar till Bröstcancerfonden. Jag är stolt över att ha såna fina vänner! Något för oss alla... Jag vet att det inte bara är jag som mår bra av dessa gåvor, utan att mina vänner mår bra av att kunna göra "något".  Jag funderar mycket över omgivningens reaktioner och sätt att hantera mig och situationen. Jag blir allt mer övertygad om att vi mår bra av att hjälpa till och göra något. Därför sköljs jag över av mail, sms, samtal, gåvor, förslag, besök, blommor och uppoffringar från så många både väntade och oväntade håll. Vart och ett blir all hjälp och kärlek likt ett lager bomull som skyddar mot det hårda och jobbiga. Ni hjälper mig att stå ut och att kämpa. Tack vare flera av er (ni vet vilka ni är...)  så har jag saker och händelser att längta efter och att se fram emot. Jag är överväldigad över kärleken.  Hur är det egentligen? Jag har alltid varit en person som tycker om och drivs av att hjälpa andra. Har försökt bidra både med tid och resurser. Tilltalades av Rotarys mission att göra gott genom olika aktiviteter och donationer. Har alltid varit intresserad av etik i arbetslivet och har en gång påbörjat en uppsats i ämnet: "Doing well by doing good".  Och det som tilltalar mig med kyrka och religion handlar just om att hjälpa andra. Och visst är det väl ok att hjälpa andra och samtidigt må bättre själv- eller kanske rent av gynnas av att hjälpa andra? För visst är våra egon inblandade när vi t ex skänker vinterkläder till Stadsmissionen eller vi betalar in pengar till ett fadderbarn någonstans i världen? Men vad gör det om vi alla mår bra av det?  Jag hoppas att jag kommer att få tillfälle att göra många goda gärningar framöver! Det skulle jag må bra av!     

Fuck cancer! Fuck, fuck, fuck!

 

Ja, om du inte vill höra en klagosång och om du känner att du inte orkar höra mitt ältande. Då kan du sluta läsa nu. För dig som orkar och vill veta hur orättvist livet kan te sig så bjuder jag på en alldeles sann och självupplevd mardrömshistoria.

 

Ja, jag fick bröstcancer. Har tidigare berättat om hur det upptäcktes och processens gång fram till operation, om min läkeprocess och hur låpig jag varit. Har också försökt att återge lite tankar om hur det är att plötsligt drabbas av en stor sorg, chock och möta en ny verklighet. Hur bitter och arg jag varit att just jag drabbats. I dag vill jag berätta om en fortsättning där orättvisan fortsätter och det blir tyngre och tyngre, trots att jag nu är frisk.

 

Efter att ha varit sjukskriven två månader så var jag så taggad för jobb. Jag ville inget hellre än att komma i gång igen. Och jobbet väntade och jag kände mig välkomnad tillbaka. Det var jobbigt att komma tillbaka eftersom jag kände mig utanför och inte insatt. Som vanligt efter en längre tids frånvaro så är det ändå slående hur snabbt man kommer in i saker och ting. Jag gick ut starkt för att efter några dagar bromsa mig själv lite. Kände att jag blev trött av att "vara ny" och gick ut i en mer "lagom ansats" (enligt mig själv). Körde i gång med aktiviteter och processer som legat vilande och hoppade in i flera fortgående. Visst kände jag till att jag hade ett läkarbesök på sjukhuset den 4 september. Men det var då det.

 

Så kom den 4 september. Infann mig ånyo laddad till tänderna. Hade en bild framför mig och hade för säkerhets skull ringt till Cytostatikamottagningen i förväg och förvissat mig om karaktären på mötet. Hade även ringt ytterligare en gång för att förhöra mig om "förväntad" handläggning. Det senare var för att kunna planera arbetet och även förvissa mig om att den sen länge inbokade semesterresan till Barcelona inte var i fara. Jag och min pojkvän möttes väldigt proffessionellt av en kunnig, empatisk och pedagogisk läkare som i lugn och ro beskrev vad hon kallade en "tuff behandling". Hon gick igenom de olika stegen och beskrev också konsekvenserna av varje behandling. Om vi säger så här... hon hade inte mycket roligt att komma med. När hon började prata första behandlingsdatum så stoppade jag henne. När hon ville köra i gång den 11 september, och ja, hon noterade just datumets historiska betydelse för mig så bad jag att få avbryta henne. Den resa som vi bokat till famljen till Barcelona den 20-27 september har för oss alla varit en livlina i sommar. Jag har under tre år stått emot barnens tjat och önskan om att komma i väg utomlands eftersom jag helt enkelt inte haft råd. Nu hade vi bokat en resa tidigt i våras och den var som ljuset i tunneln. Under de mörkaste stunder som varit så har jag sett fram emot att få åka i väg och bara bara vara. Visst hade jag haft orosmoment inför resan. Med ett bröst och bröstprotes så ställs vissa krav på badkläder, om vi säger så. Och sånt finns inte att få tag på annat än i en butik i Stocholm. Jag är en stor förespråkare av att handla via nätet. Men, tror bestämt på att man bör prova badkläder och underkläder på för att hitta den (nya!) storlek som man är. Men, jag hade smitt lite nödlösningsplaner för att hantera den problematiken. Det jag inte hade någon lösning på var den käftsmäll som vi fick när hon tydligt och bestämt avådde oss från att resa och vidhöll behandling den 11 september. Inga argument eller snyftningar hjälpte i det här sammanhanget. Och jag kände att jag litade fullt på henne och lade mig platt för hennes kompetens, erfarenhet och råd. Att köra i gång behandlingen efter den 27/9 var inte att tänka på. Vi åkte därifrån med information ända upp till öronen. Kan sammanfatta det med antiillamåendemedicin, cellgifter i olika stadier och av olika karaktärer, strålning och antikroppar. Inte all leka med. Det förstod jag. Däremot så påpekade hon för mig flera flera gånger under mötet: "Johanna, kom i håg att DU ÄR FRISK. Det här är en förebyggande behandling." Det kommer jag att ta med mig när jag brottas och kämpar. Några av alla effekter är att jag troligen kommer att bli torr i huden och i slemhinnorna, jag kommer att tappa smaken och jag kommer nästan helt säkert att tappa håret. Ingen pardon där heller. Nine-eleven, it is!

 

Nu kommer jag till något som du säkert kan se som en lång och tradig lista. Men jag väljer att berätta om den. Kanske kan du få dig en tankeställare och kanske t o m ta ett beslut om att säkra upp din tillvaro, om du kan och vill?

 

Som sambos på två orter så är vi skrivna på två orter. Som den moderna familj som vi är så är barnen också skrivna på olika adresser (läs- alltid en!) När man köper en resa så har de flesta av oss fått lära oss att 1) betala med kort 2) hemförsäkringen ska ha skydd. Jodå. Nu ska ju en resa avbokas och då lyfter man på de här stenarna... Jag och mina barn bor inte på adressen där betalande personen bor. Det är det första "felet". Det andra felet är att jag har ett "resetillägg" på den hemförsäkring jag så lydigt betalar på. Men, jag har inte ett "avbokningsskydd"... (Bye bye Trygghansa!) Pengar ut i sanden... check!

 

På mitt besök på sjukhuset så uppmanade de mig att skyndsamt kontakta en peruk-frisör. Det kan vara bråttom. De skickade med mig lite pengar att handla för, 2000 kr och en lista på ställen som kunde hjälpa mig. Förutom förnedringen och hopplösheten kring allt det här så fick jag förklarat för mig att just den här kliniken på sjukhuset är "snålare" än om jag fått pengar från Gyn. Då hade jag fått 3500 kr. Jag vet ärligt talat inte om jag hade velat byta, men kan ändå inte låta bli att fundera på hur skillnaden bestäms? Provade i alla fall ett par peruker och fick titta på bilder på olika modeller. Fick träffa en mycket hjälpsam dam som både med erfarenhet och empati fick mig att känna mig ok. Inte mer, men ok. Hjäääälp- vill inte! Här kommer min personliga nota att landa på mellan 1200 och 1500 kr ur egen ficka. Pengar ut i sanden...check!

 

På väg ut från frisören blir jag uppringd av min handläggare. Ja, man får en "egen sån" när man blir långtidssjukskriven. Var uppmärksamma att hos försäkringskassan är du inte någon människa av kött och blod som blivit sjuk. Nej, du är ett ärende. Punkt.

Eftersom jag var så tjänstvillig och bröt min sjukskrivning och ville gå in och jobba, komma i gång och bidra till samhället genom att arbeta så blir jag ett "avslutat ärende". Jag hade fyra eller fem dagar på mig att "känna efter" hur det kändes. Att jag tidigare beskrivit mitt case att jag nu mår bra och jobbar men kommer att gå in i en fas då jag ska behandlas och då troligen kommer att behöva sjukskriva mig igen spelar ingen roll. En gång till. Det spelar ingen roll. Nu hade tanten fått en ny sjukskrivning från min läkare och berättade för mig att hon nu öppnar ett nytt ärende på mig. Ny sjukperiod som innebär 1) en ny karensdag för mig och 2) arbetsgivaren tar över kostnaden de två första veckorna. Spännande är sen att höra att jag uppmanades att skicka in en kopia på sjukskrivningen, eftersom hennes kopia hamnar i det ärende som nu avslutas, eftersom det hör i hop. Så... jag kunde inte låta bli att informera henne om hur det kändes att vara en människa som drabbas av sjukdom, och att ha en sjukdom och en ärendehistoria som hänger i hop både i livet och i deras system... och att enda gången som det inte hänger i hop är när det ska betalas ut pengar. Det sociala skyddsnätet vi så ofta talar om har hål. Stora hål. Och brist på förståelse. För visst vore det väl mer rätt att behandla mig som ett ärende, oavsett om jag jobbat i två veckor, bara för att jag har kunnat? Pengar ut i sanden...check!

 

Det känns jäkligt orättvist att ha blivit sjuk. Sen känns det jäkligt orättvist att det är jag som får en massa nya kostnader samtidigt som jag får mycket mindre pengar att röra mig med. Skulle man kunna få en resa till Stockholm där underklädesbutiken finns betald? För förr eller senare så kommer jag att behöva mer än den bh jag hittat på Lindex. Och badkläder tänker jag komma att behöva! Jag kommer att behöva leta efter mössor, kepsar och sjalar att skyla mig med när en flint inte passar för situationen eller peruken inte känns bekväm. Och vem fan är snygg i sjal på huvudet? Jag tänker på Gudrun Sjödén och ser en massa gamla lärare framför mig. Det är väl ändå inte där jag har hamnat??? Och jag minns det läkaren sa till mig. Du är väldigt ung för att vara här. Även i våra ögon...

 

Så vad är det jag vill förmedla med all den här klagan? Ja, till att börja med så önskar jag att jag, trots en medveten ekonomisk prioritering, hade tecknat en sjukförsäkring för mig själv. Det räckte inte med att barnen är välförsäkrade och min hemförsäkring räckte tydligen inte till heller. Sen skulle jag vilja väcka frågan om hur den moderna familjen ser ut? Finns det hemföräkringar som tar hänsyn till den riktiga familjesituationen? Är det bara när man är gift som säkerheten är borgad- om den är det ens då om man bor på flera adresser? Sen är det det där vanliga... lev i dag och ta vara på nuet. För du vet faan inte när eller vem som drabbas nästa gång. Läste i en tidning att i Sverige så insjuknar en kvinna i timmen (!!!) i bröstcancer. En i timmen. Herre Gud!!! Och ändå så säger sig en underklädeskedja som Change sig inte "ha underlag nog" för att erbjuda bh med ficka i.

 

Ska försöka gräva ner stridsyxan och komma till sans. Försöka njuta av den kommande helgen. Ska försöka att acceptera att jag återigen får gå hem. Det är superspännande på jobbet just nu. Saker och processer som jag har jobbat med och brunnit för i flera år börjar bli verklighet. Det känns också som ett slag i ansiktet. Jag som brukar klaga på att vi är trögrörliga ber nu en stilla bön om att "vänta lite, lite på mig"... Jag tycker att jag är värd att få vara med och skörda. Jag förtjänar inte det här. Faktiskt.