Den här bloggen skrev jag i morse innan jag begav mig till sjukhuset. Men på grund av min kraschade router befann jag mig i ett tillstånd utan bredband och wifi. Inte riktigt lika ställd inför faktumet som barnen. Men tillräckligt. Har under dagen hämtat en ny router och installerat. Back on-line again.
Tyvärr är dagens tema ännu aktuellt. Och det är skönt att ha den här bloggen att skriva i. Här är jag tillåten att "ta ut svängarna" och delge mina synpunkter. Alla behöver inte hålla med. Det här med att man inte alltid tycker samma eller behöver komma överens är något som jag försöker förmedla till mina barn. Vi har alla rätt till att vara olika och att tycka olika. Lite av kärnvärdet i dagens blogg, faktiskt. Here we go!
Först av allt. Jag är inte någon feminist som står och skriker mig hes för jämställdhet och att det alltid ska vara lika många av olika kön och bakgrund i alla sammanhang. Tillhör dem som anser att alla har rätt att räknas med. Sen ska ett urval och möjligheter ges till den som är bäst lämpad.
Efter den årliga fotbollsgalan på TV i veckan så handlar mycket om att Fotbollsförbundet uppmärksammade Anders Svenssons rekordmånga landskamper med en bil som gåva. Bara där sätter jag ut ett frågetecken? Tacktal och visa på tacksamhet.. men det finns väl många som gjort och gör bragder. Man ger sig in på en farlig väg anser jag. Inte bara svårt att göra en sån miss och fadäs som det blev, utan rent hopplöst. Alltid skulle någon annan också fått rampljus? Jag ställer mig gärna bakom och vill både fira och hylla alla hjältar, bragder eller enastående insatser. Längst fram i ledet! Heja heja!
Nu blev det en könsfråga av det här. Jag undrar hur det firande av Therese Sjögran som Fotbollsförbundet menade att de redan tänkt sig kommer att se ut. ”Vi vill på det här sättet uppmärksamma….” Känslan kommer att bli konstig om ni frågar mig. Lite som jag brukar säga till mina barn. Det är så mycket mindre roligt att ge er något som ni vill ha eller önskar om ni tjatar till er det. Glädjen förminskas eller rent av försvinner om det blir till en beställning. Vi får väl se hur den här historian slutar...
Genom mina yrkesverksamma år har jag stött på skillnader, kvoteringar och smått otroliga situationer som har med gamla förlegade attityder, diskriminering eller orättvisa mot, i de flesta fallen, det kvinnliga könet .Jag tänkte dela med mig av några exempel. Tyvärr är de alla sanna.
Jag arbetade under tio år i en väldigt mansdominerad IT-bransch. Inte sällan fick jag känna av att pressen var högre på mig att prestera mer och bättre än manliga kollegor. När jag besökte företag, IT-chefer och tekniker var en vanlig målgrupp, så testade man mig och utgick från att jag fattade noll och nada. Som jag sa så är jag ingen feminist utan jag tog det med ro och levererade i stället. Jag erkänner att jag då och då använde mig av ”kvinnlig fägring” då det knep. Med charm och ödmjukhet kunde man styra sig undan situationer där man behövde mer tid. Men jag är övertygad om att även män i vissa av dessa situationer hade använt en mer manlig list. Sådant spel tycker jag är tillåtet. För vi är annorlunda och det uppskattar jag, och tror jag, de flesta. Minns särskilt en kundresa som vi gjorde till världens största IT-mässa, Cebit i Hannover. Det var jag och en tjej till och ett femtiotal män. Då blev fördelningen väldigt tydlig. På många sätt. För något år sedan fick jag en fråga att sitta med i en panel… eftersom vi hade ”ont om kvinnor” i programmet. Självklart avböjde jag. Inte för att jag inte hade tillfört med min kunskap i panelen, utan för hur frågan var formulerad.
Fick i går i flödet på sociala medier på Radio Kalmar facebooksida reda på att en kvinna hade undersökt och bloggade om fakta att vi kvinnor rent lönemässigt fått in vår årslön i måndags:
"Från och med igår och resten av året ut jobbar alla kvinnor gratis, det har en LO-bloggare räknat ut. Siffrorna baseras på löneskillnaden mellan män och kvinnor som SCB tagit fram."
Så mycket skiljer det alltså mellan mäns och kvinnors löner. Och det anno 2013. Man tror inte att det är sant. Har själv råkat ut för ”orättvis bedömning” i lönesättning baserat på kön och blev lika förvånad då som nu. Hur tänker man som arbetsgivare?
Lågt. Riktigt lågt
För en tid sedan var jag på ett företagsbesök tillsammans med en man i äldre medelåldern. Den chef på en större verksamhet i regionen som vi besökte var i samma ålder. Vid ett tillfälle på mötet så bad min medbesökare om ett strömurtag. Den dialog som följde här fick mig att tappa fattningen. Låt mig återge den i korta drag. Strömuttaget var ganska lågt beläget och satt ”lite trixigt till” varför chefen ursäktade sig lite och berättade att ”han brukade be en kollega om hjälp. Särskilt om den kollegan han syftade till, den yngre kvinnliga receptionisten, hade kjol på sig den dagen.” Jag blev stum. (Det händer inte ofta.) Efteråt skrattade männen lite så där ”män emellan”. Jag tyckte det var rent oförskämt mot mig. Hur tänkte de att jag skulle ta emot, reagera eller svara på en sådan dialog? I efterhand ångrade jag mig att jag inte hämtat mig fortare och frågat dem hur de menade. Jag var glad när mötet var över och tar med mig händelsen som en bekräftelse på att det finns många, många mansgrisar där ute.
Och inte sällan så håller männen varandra hårt om ryggen. Jag är en sann nätverkare och tror stenhårt på informella kontakter. Men stöter då och då på situationer där det lyser igenom var beslut och strategier har fattats. Tyvärr så upplever jag då och då att, förutom kampen att göra mig hörd och tagen på allvar, också ibland befinner mig på en arena där männen ser männen. För att de är män. De är på så sätt självkvalificerade. Det finns en stor rädsla för nytt, driv och i vissa fall kvinnor. Det är i alla fall min syn. Och nu vill jag inte att någon som läser det här tar åt sig och undrar vilka situationer som jag åsyftar eller att jag ”kastar skit på någon särskild”. Det är mer ett konstaterande. Tror jag kan få medhåll här från flera. Och precis som jag kände att jag fick prestera hårdare i min karriär som affärsprojektledare och säljare i IT-branschen så känner jag att det fortfarande finns att göra. I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att lyfta hur fel det kan bli då kvinnliga chefer försöker spela med på männens arena. Ofta ses de som desperata och tas därför inte på allvar. Jag har mött många kvinnliga chefer och ledare i olika sammanhang och vidhåller att kvinnor som vågar vara sig själva lyckas bättre än de som försöker anpassa sig till männens mönster och spel.
Något som gör mig rosenrasande är de gånger som jag möter på personer som bemöter mig på ett förminskande sätt, just för att jag är kvinna. Det kan vara saker de säger, kommentarer som aldrig hade fällts om jag hade varit en man eller rent av ett kroppsspråk. Jag låter det alltid rinna av mig. Men tänker varje gång. ”Jag förtjänar bättre”. Och då har jag förmåga att stå upp för mig själv och dessa situationer uppstår inte så ofta. Tänker med förtvivlan på alla de som inte är lika starka och som blir utsatta, kanske på daglig basis.
Om ledarskap tycker jag..
Jag har utbildat många ledare på olika nivåer och inom olika näringar, drivit förändringsprocesser och satt ihop och drivit flera ledningsgrupper. Har mött ganska många chefer. Som jag sa till någon bara häromdagen så blir jag ofta förvånad över hur många dåliga ledare det finns. Önskar att en del inte blev chefer utan fick fortsätta att göra det som de är bra på och överlämna ledarskapet till de som är bra på det. Ser tyvärr ibland exempel på ledare som, i mina ögon, förminskar sin personal genom att inte våga delegera eller som styr för hårt, inte tillåter tillräckligt med egna initiativ, utan tar till ”lekskole-ledarskap” och daddande. Över könsgränserna gäller det jag tidigare skrivit om. De ledare som lyckas bäst är de som vågar leda andra till framgång och ser utmaningen i att leda teamet mot ett mål. Tycker att det ofta finns alltför mycket hierarki. Hierakrin är ofta förödande och förlegad. Förstår att den behövs till viss del, men med ett moderniserat synsätt och en mer tillåtande syn. Sen finns det gott om ledare i samhället som har mer ”psykopatiska personlighetsdrag” eller rent av är psykopater. Deras oförmåga att kunna stänga ute känslor och en stark förmåga att prestera passar många uppgifter, men ger negativa avtryck för de som står i deras väg. Ja, det finns mycket att säga om ledarskap. Lämnar det därhän. Avrundar det ämnet med en rolig detalj i tidigare nämnt fotbollssammanhang som jag vill lyfta fram så här när vi är inne på ledare. Det är att de är kul att se hur Zlatan mognat och blir allt mer en ledare, inte bara på planen utan även utanför planen. Han lyfter fram U17-laget och Therese Sjögran i sociala medier. Viktiga ställningstaganden som visar på en mognad.
Man, inte minst jag, kan ju fundera på att jag skriver den här bloggen en dag som denna, då jag har så mycket att lägga min kraft på och fokusera mig på. Men den här bloggen kändes så angelägen att skriva.
Tidigare i dag kom min mamma och hämtade mig. Jag tog henne i handen och åkte till sjukhuset för omgång nr 4 av 6. Den här gången för en ny sorts cellgiftsbehandling. Har under ett par dagar proppat i mig kortison i förebyggande syfte. Kan vara därför jag känner mig som en duracellkanin? Psykiskt blir den här resan värre och värre. Brakar långt ner i diket vissa dagar och klarar vissa bättre. Det har varit skönt att vara inne och jobba lite emellan. Jag blir ännu förundrad över alla som ringer, skickar meddelande, kramar och presenter. Inte bara från väntade håll, utan från människor som förbluffar mig. Jag känner av er kärlek och sympati och säger här och nu att utan er hade det här varit ännu tuffare. Ber kollektivt om ursäkt att jag inte alltid ringer tillbaka eller svarar. I bland orkar jag bara inte. Det är inget personligt med det! Det finns personer i min familj och närhet som också förtjänar tack, klapp på axeln, uppmuntran och guldmedaljer. De är hjältar som bär mig fram. TACK!!!
Har gjort avslut med arbetsuppgifter för den här gången. Har haft tvättstugan, bäddat rent i sängar, tvättat toaletter, fixat vinterkläder till ungarna och ska beställa tid för byte till vinterdäck. Känner mig som en björn som är på väg mot vinteride. Planering av november och december på hemmaplan avklarad. Det här är en ny verklighet. Tankar på tiden som följer efter allt det här snurrar i huvudet ständigt. Hur vill jag ha det? Planer, drömmar, strategier blandas med kravet att ta en dag i sänder och lägga kraften i den här utmaningen nu. Men jag vill mycket. Och jag kommer att jobba stenhårt för att få göra det jag vill och få det jag förtjänar. Och då pratar jag inte om någon bil för genomförda bragder. Utan att bli tagen för den jag är och det jag kan.
Over and out för den här gången från en relativt pigg en... eller är det fortfarande kortisonet som talar? Bra. Då kan jag skylla allt på det.
