jagvågar.blogg.se

Lätt det är att bli fast i gamla invanda mönster. Att bryta ett mönster eller hur man är tillsammans med andra kan vara en enorm utmaning. Det är ju alltid lättare att se när andra går i fällor och bryter löften om att "aldrig mer gå på det där..." Att man själv sen går likt en av Pavlos hundar går på nit efter nit, det är inte lika lätt att upptäcka..förrän skadan är skedd. Jag är en av de där vännerna som ofta kommer med goda råd till mina vänner om att de bör uppmärksamma signaler, vara på sin vakt när de närmar sig gränser eller hur de skulle kunna vara i relationer. När fällan nyligen klippte till med historiska vingslag och fällde mig stod jag där lika förvånad som alltid. "Hur sjutton hamnade jag här- igen?"

 

Tur att inget är beständigt. Tur att vi alla har möjligheten att förändra våra liv, göra våra val och inte tvingas till att stanna kvar i roller och sammanhang vi inte trivs eller passar i. Tur att förändringens  (förbättningens?) vindar ändå blåser. Men, när är det egentligen dags att bryta upp och gå vidare? Visst ligger det ändå mycket i att man bör sluta när man ligger på topp? Men, just då kan det vara svårt att kliva av, just därför att det går bra och att det är roligt?  Men, som alla ögonblick så går de över. Eller är det så att du helt enkelt inte kan se dig någon annan sits än den du har? Jag tror det är viktigt att se i dag, i morgon och i horisonten. Kan jag se mig själv här i dag? I morgon? Och vill och kan jag se mig själv här om några år? Är det här min slutstation? Eller vad finns runt hörnet?

 

Såg för någon vecka sedan ett program med Anja Pärson. De filmade henne i hennes liv som det ser ut nu, där familjeliv fått ta plats i stället för den alpina karriären och det hårda jobb som det innebar. Jag har aldrig varit otroligt duktig på något och fascineras av dem som är det, t ex elitidrottsmän. Det fokus och den insats som de lägger och deras målsättning imponerar mig grymt. Men, hur kommer man fram till att det är dags att kliva av karriären? En annan liten- men stor man- som nyligen meddelade sin avgång är ju Påven Benedictus XVI, som slutar sitt jobb (eller ja ja, kall?) i månadsskftet. Han skyller på att han inte orkar längre. Lite fantastiskt är det att det inte har hänt sedan 1400-talet att en påve avgår självmant. Hörde på radion att hans föregångare vägrade kliva av just av anledningen att det är något som man inte gör helt enkelt, och då var han ju riktigt sjuk och gammal. Vet inte, men jag tror jag föredrar nuvarande Påvens inställning. Och kanske var det trötthet som avgjorde även för Anja Pärson? Eller Carolina Klüft för den delen? Hon klev av innan hon ens fyllde 30... Och något som man alltid bör ha med sig är att ingen är oersättlig. Nya erövringar och nya rekord kommer att slås och nya relationer kommer tack och lov att uppstå.

 

 

Tror det är viktigt att faktiskt våga tänka tanken att bryta banor. Att leka med tanken och fantisera med den. Vill du få nya möjligheter måste du vara öppen för dem.Makes you think. "Vart är jag på väg?" som Christian Luuk skulle ha sagt.

 

För visst är vi alltid på väg. I mitt liv är det så i alla fall. Väldigt sällan slår jag mig till ro. Alltför sällan, jag vet. Men jag tycker ju om att se, upptäcka och uppleva. Och det finns så mycket att vara med om. Det är bara att omfamna det och kasta sig ut. Oj, så lätt att skriva, men ack så svårt att göra. Träffade några väninnor häromdagen och vi diskuterade just det där med att våga ge sig hän. Att våga satsa och sänka garden. Vi var ändå eniga att det inte finns något alternativ. Vi ska leva livet. Inte överleva det. Men då var vi tillbaka vid det där med invanda mönster och roller... Jag har ju både läst och utbildat i det här med beteendestilar och vet att det är väldigt väldigt svårt att bryta och förändra värderingar hos en människa. Ändå lägger otroligt många oändligt mycket tid på att försöka förändra människor i sin omgivning. I know, I know. Men, f-n vet om jag inte lärt mig den här gången?? Om jag inte kan åstadkomma de förändringar som jag vill se i en situation/relation eller sammanhang? Då får jag i stället jobba med mitt eget förhållningssätt. Det kan jag påverka. (Ja, kära vänner, jag hör vad ni säger...)

 

Slutsats: Det är alltså lättare att förändra sitt eget förhållningssätt eller situation än att försöka påverka personer eller omgivningen till förändringar. Då är det lättare att kliva av, abdikera, byta riktning eller mål. Helt plötsligt så känns det där med att kliva av inte omöjligt... och när man vågar och gör det, ja då öppnar sig nya möjligheter. Livet är spännande.

 

 

 

 

Så lägger vi ännu en Guldfest bakom oss. Det är alltid roligt att hylla personer och företag som lyckas med det de gör. Så även i år. Hur var det då frågade vänner jag talade med i går, som inte var där? Svårt sammanfatta en fest som pågår under nästan nio timmar. Men, låt mig försöka:

Bra förfest! Nästan 70 personer som trängdes i vår inkubatormiljö. Bra mingel, bra folk (våra gäster ju...), ok bubbel och bra nätverkande. Alla var taggade. På plats i Sporthallen (förlåt- Sportcentrum!) flöt det på. Logistiken fungerade så långt. Alla hittade sina platser och satte sig lydigt på plats. Johan Signert skötte sitt uppdrag med bravur. Det har funnits en tid före Johan Signert, när vi hyrde in "proffs från Stockholm" som t ex Adam Alsing. Men, med JS vid rodret så får festen en högre igenkänningsfaktor, och det är bra. Guldstjärna till honom!

 

Maten! Ja, den var oslagbart den bästa hittills. Har avverkat sju Guldfester nu tror jag, och inget kan mäta sig med den middag vi fick njuta av i lördags! Tillhörde de lyckligt lottade som fick vara med och provsmaka och benchmarka menyn i förväg för ett par månader sedan. Och jag intygar att grabbarna lyckades servera samma klass på maten när vi var sju personer som i lördags då vi var 700 personer! Det är starkt. Blir svårslaget...

 

Tempot kunde varit högre och festen hade lite svårt att sparka i gång. Men, vi var många som till slut kickade i gång och körde järnet på dansgolvet. Bra gung för en simhallsentré (förlåt, Sportcentrums entré...) Sen finns det många detaljer att fila på. Men att rodda en fest i den här storleken är inte gjort i en handvändning. Betyg: Väl Godkänt.

 

Inför festen så skrev jag om att jag trodde att flugan skulle vara het i år. Så var ju också fallet. Många män i fluga var det. Vissa hade läst bloggen och antagit utmaningen då jag skrev att bära fluga "kräver sin man". Hatten av för er grabbar! Kan inte låta bli att dela med mig av en syn från i lördags! Björn Mortensen gick "all in" vad gäller den utmaningen kan man säga. Härligt med glädjespridare! Pris för största fluga går, utan konkurrens, till dig! (Och ja, jag har stämt av med honom att jag skulle lägga ut en bild på honom....)

 

Guldskimret lägger sig över vår stad. Det är Guldfest på lördag! Helt plötsligt så struntar vi att vara så där svenska och lagom. Härlig injektion av skryt, självförverkligande, beröm och massor med glitter och glamour. Och det i ett kallt, blåsigt, vintrigt och (ursäkta språket) jäkligt tråkigt februari som har mycket mycket mer att önska. Timingen couldn't been better. Ler för mig själv när jag tänker på hur många vi är som under en längre tid planerat vad man ska ha på sig. Har personer runtomkring mig (inga namn nämnda!) som har beställt upp till tio klänningar på nätet för att prova ut den perfekta stassen. På herrsidan verkar det som om flugan kommer slå igenom i år. Men personligen tror jag att den kräver sin man. Om ni förstår vad jag menar...

 

Upp på scenen ska alla dessa fantastiska hjältar som gör skillnad. De som i sin vardag kämpar på något sätt. Härligt att några av dem faktiskt får ett erkännande inför 700 personer. Ofta kämpar nämligen dessa hjältar på i skymundan. Några av de viktigaste priserna, enligt mig, är de som går till "Bästa medarbetare" och "Bästa arbetsplats". Det sista är ett helt nytt pris, men ack så viktigt! Härligt när det inte bara är cheferna som står på barrikaderna tycker jag. Det är annars ett alltför vanligt fenomen. I mina ögon är den bästa ledaren den som vågar släppa fram medarbetarna och ta ett kliv tillbaka. Den norske hotellkungen Stordalen berättade för lite sen i Skavlan-soffan att mycket av hans framgång ligger i att han vågar anställa personer som är duktigare än han själv. Hear, hear!

 

Så, den här veckan så vaxas det, ansas det, brun-utan-solas det säkert på många håll och kanter. Frisörer och skönhetssalonger får säkert ett uppsving inför helgen. Lite roligt är det ändå när man tänker på hur mycket tid och energi det läggs från alla. Och ännu roligare är det när man tänker på att samma personer också är dem som diskar, skurar sina badrum och sorterar sopor...

 

De största hjältarna är de som levererar utan att kräva tack tillbaka. Funderar på att kanske inrätta någon form av utmärkelse här hemma. Veckans vardagshjälte? Och den här veckan skulle priserna se ut så här:

(Prisudeltning sker bland de närmaste, i mysbyxor och luvtröja.)

 

En riktigt hjälte, som jag gärna vill passa på att lyfta fram är Lennart Skoog, min mammas man. Under många år var han ordförande i KIUS, Uppfinnarföreningen. Vi har träffat ett otal lustiga människor i vårt hem under åren. Säga vad man vill om uppfinnare, men de är ett annorlunda släkte! Har själv medverkat i produktutveckling och framtagande av presentationsmaterial. Under många år så var Lennart hela föreningen och den som mötte alla med idéer. Han agerade bollplank, stöttade kring patent och vägledde. I år har samma förening fått lite mer muskler och arrangerar i maj Uppfinnarriksdag. Jag minns att Lennart under 90-talet också arrangerade samma riksmöte. Inte förstod jag då vad det var han gjorde egentligen. Vilken insats det var han bidrog med. Men i mitt jobb i dag så möter jag ständigt hans gamla hejdukar och kontakter. Jag går liksom i hans fotspår, och alla minns Lennart som en hjälte. Jag kommer i håg att jag faktiskt en gång för länge sedan såg en annons i Barometern där de efterlyste nomineringar till "någon slags hjälte" i samhället och att jag då, som väldigt ung, ändå skickade in nominering av Lennart. Inser så här i efterhand att det måste ha varit min första kontakt med Guldfesten. Han fick aldrig priset. Men, i mina- och i många andras ögon är Lennart en riktig samhällshjälte. Han får mitt Guldpris!

 

Har fullt upp med att planera och fixa inför Guldfesten. Vi blir som vanligt ett stort sällskap som går med jobbet och vi delar också ut ett pris. Det är en av många höjdpunkter på jobbet. Så roligt att få lyfta fram ett företag eller en entreprenör som förtjänar sin stund i rampljuset. Det största problemet jag har inför lördagen är om jag ska play it safe och ta mina gamla skor som jag vet jag inte får skavsår i, eller om jag ska inhandla ett par snyggare? Då förstår ni nivån på dilemman...

 

Den gångna veckan har återigen påminnt mig om att livet inte är för evigt. Sjukdom kan slå till plötsligt och hårt. Vi måste komma i håg att leva här och nu. Glad över den goda utgången.

Och till sist: Leve alla hjältar- både de som vinner, och andra som står bredvid och bidrar!

Nu är det så där synd om mig igen. Har tagit på mig offerkoftan, trots att den killar och sticks. Men, det är väl som munkarnas tagelskjorta. Den måste på i bland för att fördriva lättja och urspårade tankar.

 

Är så frustrerad över hur lite jag får till träning just nu. Behöver, måste och ska ligga i hårdträning. Men, får till allt för få och alltför korta pass. Behöver nöta, nöta och nöta. I stället får jag till intensiva, korta och stressade stunder på gymmet. Solen skiner i helgen, allt är upplagt för fantastiska löprundor utomhus. Och tro mig, jag har läst om en och annan sån i helgen på Facebook. Grrr, det gör ont i mig av avundssjuka.

Är det inte jobb så är det möten eller så är det aktiviteter eller saker som drar i mig. Faktiskt till största delen sånt som jag inte kan styra över själv, utan helt enkelt bara står i vägen för mina träningspass. En liten del beror det på mig själv, så klart. När jag inte orkat övervinna min egen trötthet eller t o m utmattning och gett mig av till gymmet. I helgen och veckan som kommer så njuter jag av att ha barnen hos mig. Och slå nu inte bakut någon när jag säger att de också utgör ett hinder för min träning. Jag älskar dem över allt annat, tro inget annat! Och min prioritering är ingen annan än att de kommer först. Men... det innebär också att bortprioriterat blir min träning...

 

I dag var jag 100% övertygad om att få till en riktig långrunda. Sonen på fotbollscup hela dagen och dottern hemma och hon var sugen på att vara med kompisar. Nu blev det så att de hamnade hos oss, och inte hos kompisen, vilket i sig är hur mysigt som helst. Och det är väl inte ok att lämna ungarna hemma själva och ge sig ut på en löprunda? Det känns oansvarigt... och får mig (hemska tanke) att jämföra mig med den gamla skatan Anna Wahlgren i rutan hos Skavlan i fredags... Man lämnar inte sina barn hemma själva. Punkt. Särskilt inte med en dotter som är i ett stadie där mamma inte kan lämna hemmet ens för att vara borta några minuter utan att hon oroar sig. Nej, då försöker man i stället att styra upp umgänget till att de ska byta plats för ett tag och gå hem till kompisen en vända? (Nöden har ingen lag!) Men. Patentlösningen fungerade inte i dag. Därmed fast vid hemmet.

 

Och ja, för att förtydlga. Jag njuter av att ha barnen runtomkring mig. Jag hör hur de leker, har sett kojan de byggt, fascineras över deras upptåg och njuter också av storebror som chillar på sitt rum. Men den njutningen i sig gör ju det ääääändååå svårare att ta sig i väg och träna... när de väl är här.

 

Bytte lite träningsstrategi i veckan, och tyckte jag var jättesmart. Tänkte mig att få till 3 mil utspritt över veckan. Sprang 7 km i tisdags, tänkte mig en mil på torsdagen, men fastnade sent på jobbet och kunde inte uppbringa orken. I stället planerade jag och tänkte smita lite tidigare från jobbet på fredagen för att hinna springa milen innan jag hämtade dottern på fritids. Men... fastnade på jobbet och stressade halvt i hjäl mig och klämde in 5 km på fredagseftermiddagen. Då återstod den nätta sträckan av 18 km och jag hade väl tänkt mig i alla fall klara av 14 i dag i solskenet. Det var inte första träningsveckan som gick åt skogen, om jag säger så. Paniken inför Stockholm Marathon den 1 juni börjar så smått infinna sig. Det här med marathon kanske inte är något för heltidsarbetande, ensamstående varannan-veckas-mammor egentligen? Eller jo, det är nog just för oss som de här loppen finns till. För att sporra oss och för att överhuvud taget få oss att ge oss i väg på träning alls?

 

Jag gläds med alla mina facebook-kompisar som har berättat om och lagt ut bilder från fantastiska löparrundor och aktiviteter i solskenet. Kul för er! Nu tar jag av mig koft-helvetet och går och myser med barnen i stället. Ingen idé att gråta över spilld mjölk heter det. Blev ingen träning den här helgen heller. Men.. tack vare "husarresten" har jag ett välstädat hem, rena träningskläder, nöjda ungar och ingen träningsvärk. Det kunde så klart vara mycket mycket värre. Det inser jag.