jagvågar.blogg.se

Visst söker vi alla efter lycka. När vi är barn drömmer många av oss prinsessdrömmar. Framtiden är rosenröd, kärleken blommar och prinsens ögon tindrar med ögonen. Och självklart kommer han på en vit häst... Att det sedan sker i en perfekt miljö där fantastiska träd, buskar och blommor utgör ett sagolikt vackert landskap, ja det tar vi liksom för givet. Sån är ju verkligheten. Eller... hur är det egentligen?

 

 

Jag har tidigare skrivit om det där ekorrhjulet som många av oss springer runt runt i. I helgen som var så kom jag och min pojkvän att prata om vad lycka egentligen är för något. Jag definierade då något, som jag för första gången känner, som jag nog kan kalla lycka för mig. För mig är lycka en känsla av att vara just där jag vill vara. Att inte känna en längtan vidare eller efter nästa steg... Fram tills nu har jag nog alltid varit en rastlös själ (på gott och ont) och det är nog ett karaktärsdrag för en person som jag, och jag är långt i från ensam, det är jag säker på. Men att aldrig vara nöjd, att hela tiden se till nästa drag och pusha vidare. Då är det svårt att känna tillfredsställelse. Kanske, kanske har det med åldern att göra. Att visheten följer med åren? Att man får lättare att inse vad som är viktigt eller inte och faktiskt känna sig lite jävla nöjd någon gång? (ursäkta språket)

 

Jag har inte någon brådska någonstans just nu. Trivs bra där jag är. Barnen mår bra och är i en härlig ålder där de verkligen utvecklas till egna starka individer. Har träffat en man som faktiskt älskar mig just som jag är. Har en trygg boendemiljö, min släkt och mina vänner har hälsan och jag har ett stimulerande jobb. Och jäklar anåda, om jag inte är lite nöjd. En gång till: Jag är nöjd!

 

Träffade en kvinna häromdagen som påminde mig om den stress som jag lämnat bakom mig, där prestation överstiger det viktiga. Jag minns hur jag tokjobbade i trädgården, piffade i hemmet och helt ofrivilligt hamnade i stressen bland grannar, vänner och kände tryck över att ha "det perfekta hemmet". Den jag träffade bodde i ett nybyggt hus och undrade hur hon hamnat där hon hamnat? Allt var självvalt och väldigt, väldigt bra. Men tempot och allt gjorde att hon inte kunde njuta av det. Vi är många pressade av alla måsten, både uppsatta från omgivningen, men framför allt uppsatta av oss själva. Det sista är viktigt. Och väldigt bra. För det innebär att vi alla också har makten och möjligheten att dra i handbromsen. Stanna upp, lukta på blommorna och njut av naturen, barnen eller din partner. Tävlingen handlar inte om vem som får upp häcken i området fortast, vem som har den perfekta gräsmattan, snyggaste utemöblerna, häftigaste grillen eller nyaste bilen. Tävlingen handlar egentligen- på sikt- om vilka som överlever fasen och fortfarande har en intakt familj kvar efter att sätta bo, småbarnsår och karriärklättring. Been there, done that. Jag tänker och prioriterar annorlunda. Därav min orensade rabatt. Jag brukade ansa och handklippa min stora ligusterhäck. Den blev ju så mycket finare då... Och ja då, jag erkänner. Trädgårdsarbetet var en terapi i en tid då jag inte mådde så bra. Men, det är ju det där med att göra saker för rätt anledning. Hm. Av just den anledningen har jag en ständigt växande stryktvättshög ovanpå en garderob. Tillhörde de som t o m strök örngotten förr... nu får jag leta i högen då jag inte hittar något i klädkammaren.

 

 

Men, jag uppmanar alla- stanna upp i vardagen och känn efter! Dofta på blommorna, se hur allt knoppas och njut av fågelsången som faktiskt kommit tillbaka. Ta en promenad, sätt dig i en stol i trädgården och njut en stund eller ta fram en bok och tillåt dig göra ingenting en stund. (Oj, så bra jag är på det själv då?? Men, jag övar ständigt och jämt!)

 

Många av oss känner oss själva ganska bra. Vi är medvetna om vilken typ av personlighet och beteendestil vi har. Men, jag tror att många av oss kanske inte tänker på mycket på, eller reflekterar över vilka våra drivkrafter är? För mig är det att hjälpa andra, att lära mig saker och att nå framgång. I vardagshjulet så kan man lätt tappa bort sina drivkrafter. Om du inte får utlopp för din kreativitet eller inte känner att du har något inflöde av ny kunskap kan det vara förödande. Så, fundera över vilka drivkrafter som du har, och fundera på om du får utlopp för dem.

 

Lycka ser säkert olika ut för oss alla. Kanske den t o m förändras över tid? Troligtvis. Jag väntar inte längre på den där prinsen på en vit häst, och ni har själva sett hur min trädgård ser ut. Bilen behöver tvättas och dammsugas. Men... kärleken blommar! Det är tur att jag har skaffat mig förståndet (=blivit äldre och visare) och förmågan av att njuta av den. Befinner mig precis där jag vill vara, bland stryktvätt, vardagsmåsten och mycket kärlek.

 

 

PS. Det är vår ute. Solen skiner. Ut och njut av livet. Carpe diem!

Tänkte i dag ta upp ett känsligt ämne. Känsligt därför att det är svårt. Känsligt för att vi är många som tycker mycket i ämnet och våra dåliga samveten också spelar in. Men vågar mig ändå på att slänga in stenen i glashuset...

 

Vi som har barn känner ständigt av pressen att hela tiden vara standby. Vi är många som ständigt skjutsar runt till träningar och matcher. Har man fler barn än ett så får man vara glad om aktiviteterna inte krockar. Och då pratar jag från egen erfarenhet och i den så har inte barnen en uppsjö med olika aktiviteter. Hur de föräldrar som erbjuder innebandy, fotboll, fiol, sång och dans klarar av vardagslogistiken är för mig en gåta. Nej, våra barn har fått välja.  Har två barn som går i 3:an och i 6:an. Det innebär att det ändå behöver läggas en hel del tid på läxläsning och att skoldagarna kräver sin prestation. Barnen spelar båda fotboll, i en och samma förening. Det är här jag ser en väsentlig skillnad från när jag var barn och spelade fotboll. För på min tid (på stenåldern) så vet jag inte med mig att mina föräldrar ens såg mig spela en match, och att de skulle bistått mig med att ta mig till träning vore en orimlig utopi. Vi cyklade dit vi skulle. Själva. Det fanns kanske en och annan förälder som hjälpte till att skjutsa till matcher? Det minns jag inte, men troligen var det så. Som barn till icke bilburna föräldrar så var det i alla fall inte vi. Men, jag minns inte en enda gång att jag fick frågan om var mina föräldrar var eller att jag kände mig dum för att mina föräldrar inte var aktiva runtomkring. Det fanns inga såna förväntningar.

 

Men. Det finns det i dag. Och jag är den första att erkänna att det är jättekul att följa ungarnas utveckling och att titta på matcherna är fantastiskt roligt och spännande. Hade inte bytt bort det för allt i världen. Men... det är inte bara den insatsen som förväntas av oss som föräldrar. Och det är nu jag känner att jag riskerar att uppfattas som gnällig. Det är inte min avsikt, utan jag vill bara lyfta på locket och väcka frågan. Kanske, kanske finns det en och annan som håller med mig. Eller så är jag helt snett på det. Den risken tar jag.

 

Föreningslivet är ett fantastiskt upplägg! Jag har själv varit, och är, aktiv i flera för styrelser för ideella föreningar. Jag hejar på föreningslivet, som spelar en stor och viktig roll i samhället. Och jag undrar hur det var när jag var barn med föreningslivet? Hur fungerade det då? Var jag helt enkelt blind för alla de insatser som gjordes runtomkring mig eftersom mina föräldrar inte deltog aktivt? Eller fanns det mer samhälleligt eller ekonomiskt stöd förr? Eller var det mindre komplicerat eller på en annan nivå då?

 

I dag krävs det en hel del tid och resurser för att barnen ska kunna vara aktiva i föreningslivet. Först och främst så sköts träningarna av fantastiska eldjälar som lägger ner enormt mycket tid på att vara med barnen, bidra i deras uppfostran och hjälpa barnen och ungdomarna att utvecklas. Hatten av för dem! Jag förstår vilken tid och vilket engagemang som krävs. Mycket mer än det som syns. Men sen är det vi andra som får uppdrag att fylla och utföra med jämna mellanrum. För fotbollsföreningen fixar vi fika till hemmamatcher, grillar korv på helgerna (året runt), inventerar ett stort varuhus ett par gånger om året, jobbar på travbingo och säljer underkläder... Listan kan göras lång. Framför allt kan den dubblas eftersom vi har två barn. I praktiken innebär det inte att bara barnen är uppbokade i föreningslivet, utan att vi som föräldrar ofta har något åtagande på helgerna också. Och som heltidsarbetande är de två dagarna som är på helgen rätt heliga och inget man slösar med. (och jag förstår att någon reagerar här att jag använder ordet slösar...det är ju för att barnen ska kunna...ja ja, jag vet...) När helgen kommer och man kollapsar i soffan så är det dags att kolla helgens schema. Ska jag baka något? Ska jag skjutsa? Eller ska jag stå och frysa häcken av mig och grilla i fyra timmar? Då inser man att det inte bara handlar om att pusha och inspirera mina barn till att röra på sig och ha kul på fotbollsplanen.

 

I bland så krävs det ännu lite till. Det är när det drar i hop sig till cuper. Det brukar vara fantastiskt uppskattat bland ungarna och också vara spännande att följa. Jag vet, både av egen erfarenhet och av vänners erfarenheter, att kraven på föräldrarna här ser lite olika ut. Jag är vän av att "alla ska kunna delta". Blir därför orolig när jag stöter på historier som tyder på att så inte är fallet. Vissa klubbar, lag och ledare ställer krav på att alla barn ska medföljande förälder på plats, var cupen nu ska spelas. Det har, tror jag, att göra med vilket ansvar och vilken roll som ledarna vill ta och vilket upplägg man väljer. Kanske är det av ren oförmåga att sätta sig in i hur omöjligt det kan vara för t ex en ensamstående förälder med flera barn att förlägga en helg på annan ort, eller hur en tusenlapp faktiskt kan vara skillnaden på att gå back en månad eller inte ekonomiskt? För här har vi alla olika förutsättningar. Med medlemsavgift, träningsavgift, utrustning och deltagande som innebär ytterligare kostnader så är inte föreningslivet öppet för alla. Här finns en svår nöt att knäcka tycker jag. Hur gör man då? För visst vill vi absolut att de som, kanske, behöver föreningslivet och gemenskapen mest ska kunna delta i det?

 

Jag funderar mycket över hur det blev så här? Föräldrar verkar i mycket högre grad än tidigare leva genom sina barn i dag. Det är barnens aktiviteter som styr vad hela familjen gör. Så var det väl inte förut? Jag säger INTE att det var bättre förr? Men, visst tål det att tänkas på? Är det konstigt- eller rent av dåligt- av mig att tänka tanken att det därför är ännu svårare för oss som lever i varannan-veckas-livet? För vi försöker dessutom att hinna med ett annat liv, förutom familjelivet. Jag inser när jag skriver det hur det kan läsas. Jag menar inte att det ska finnas någon gräddfil för separerade föräldrar. Och jag menar inte, absolut inte, att vår fritid är mer värd än de som lever i en tvåsamhet! Missförstå mig rätt. Men, jag tror att den sociala tillvaro man lever i en tvåsamhet mer är inriktad kring vad familjen gör i samlad trupp, mer än att låta individuella aktiviteter styra? Och är det så så är det i sig ett problem. För jag är övertygad om att alla har individuella behov, önskemål, drivkrafter att mätta. För de som står utanför tvåsamheten så kommer den bara inte om man vill, utan situationen kräver att du gör aktiviteter och tar steg för att inte vara helt ensam. Men, jag menar absolut att det måste finnas luft i kalendrarna för att kunna möjliggöra individuella spår. Om man nu vill fågelskåda eller spela golf spelar mindre roll. Men det är otroligt viktigt att vi alla hittar plats, tid och utrymme att andas. Och det i kombination med att vi ständigt ska stå på pass för våra barn? Fungerar den här ekvationen?

 

Och till slut slänger jag in brandfacklan om tacksamhet. För visst vore det enklare och roligare att ställa upp och göra saker och hjälpa barnen om de uppskattade det. I dag tas vi som föräldrar för givet av våra barn. Vi är chaufförer och de som packar fika, handlar utrustning och tvättar emellan aktiviteterna. Vad skulle barnen säga om du i stället säger: "I helgen kan du inte spela match Hugo för då ska jag på en Sambakurs i Varberg." Eller "Jag har mitt spinningpass på torsdag, så du får fixa skjuts till fotbollsträningen." Någonstans tycker jag ändå att det är dags för oss föräldrar att curla oss själva lite. Tror barnen mår bra av ett nej då och då. Genom att lägga ansvaret på dem själva och kanske inte alltid vara med på alla matcher så tror jag att de växer ytterligare. Och då, kanske kanske, är de i stället tacksamma de gånger som du lägger en hel lördag och sitter med i sporthallen eller står på en blåsig idrottplats i Lessebo?

Det är någonting som håller på att hända. Ett paradigmskifte? Njae, kanske inte. Men nya krafter står och knackar på dörren och det visar sig nu vilka som är välkomnande och öppnar dörren och vilka som slår igen dörren, drar på säkerhetskedjan och låter bli att öppna.

 

Jag talar om att våga släppa på prestigen. I min omgivning ser jag,möter jag, hör jag talas om och läser jag om brist på ett modernt och modigt ledarskap. Enligt min mening är det alltför många som går på i gamla fotspår. Kanske för att de inte förstår bättre? Men också för att de inte vågar. För att våga släppa in nya initiativtagare, personer som brinner och vill vara med och bidra med sitt engagemang kräver samtidigt att kräver också att våga släppa kontrollen och dela med sig av sitt ledarskap. På kort sikt är det kanske inte så farligt. Personer som brinner brukar vara rätt ihärdiga och den elden pyr vidare och blåser till liv så länge det finns syre. Men på lång sikt så är det som att kväva en eld och lägga en filt över glöden. Det är sorgligt.

 

I många sammanhang ser jag, tyvärr, exempel på dåligt ledarskap. Förvånansvärt många är protektionistiska, konservativa och försiktiga när de i stället borde ta till vara på den möjlighet som engagerade medarbetare, medborgare eller för den delen barn innebär. För om du tänker efter vilka stora ledare som gjort avtryck i ditt minne och i vår historia så är det personer som allierat sig med rätt personer, vågat tänka nytt och som provar nya vägar. Vi har väl alla haft både bra och dåliga lärare, tränare eller chefer? Fundera på vilka goda egenskaper som de besatt. Vad var det som gjorde att deras ledarskap gick hem och gjorde att du utvecklades? I dessa dagar med uppstart av allsvenskan så ligger mycket fokus på Nanne. Har han lyckats hitta de där kornen, ge luft till de nya att hitta sin plats och utvecklas eller kör han på med gamla beprövade kort. Inom idrotten är det väldigt rakt på sak och upp till bevis. Egentligen är det samma sak överallt, men det blir inte lika tydligt och inte i tabellform.

 

1. Prestige.
2. Kontrollbehov.
3. Hierarkiskt tänkande.
4. Feghet.
5. Otydlighet

 

Det känns som om frågan om vår regions framtid aldrig har varit mer på tapeten än nu. Vi pratar om samverkan över gränser och i tidningen ställs vi mot Växjö i kampen om att vara en attraktiv plats att bo på. Jag välkomnar debatten. Tävling och konkurrens är bra. Det är då vi vässar våra klor ytterligare. Och för att koppla det till det här med ledarskap så verkar det vara som om Växjö har vågat lite mer? Heja Kalmar!

 

Jag är ingen akademiker med en massa tjusiga poäng. Har lärt mig genom att jobba och hämta upp erfarenheter från olika arbetsuppgifter, arbetsgivare, kunder, branscher och framför allt människor. Det är en bakgrund som jag är stolt över. Jag har aldrig känt att jag har behov av att komplettera de akademiska poäng jag har med ytterligare. Det är inte på poängen det hänger. Det är, hur ska jag uttrycka det.... intressant att iaktta den akademiska världen på nära håll i olika sammanhang. Det verkar vara en väldigt gammal struktur som råder innanför väggarna. Där är det titel och poäng som bestämmer vem som gör vad. Det verkar finnas en respekt som sitter i ryggmärgen. Eller är det i väggarna?

 

Jag har förmånen att möta många inifrån akademin i många olika sammanhang i mitt jobb och ser vilken kompetens som finns där. Tillsammans med den enorma kompetens som många företag ute i verkligheten besitter så borde stordåd kunna utföras. Men inser att de skilda ledarstilarna i de båda lägrena ställer krav på båda parter för att kunna mötas. Tror mycket handlar om respekt för varandra och att vilja mötas.

 

I föräldraskapet handlar det om att våga möta sina barn med respekt och öppenhet. Då om någonsin ställs vi på prov om vi vågar släppa in, släppa lite av kontrollen och se individerna växa. Har själv sett bristen på effekt av inställningen att "Jag är förälder och jag bestämmer..." i stället för att på ett tydligt sätt visa målet och vägen dit. I många många sammanhang så återkommer vi till vad det egentligen handlar om. Det handlar om vad det är vi kommunicerar. Eller inte kommunicerar. Kommunikation är nyckeln till förståelse och kunskap.

 

Har alltid varit fascinerad av det här med ledarskap. Vad det är som gör att en del personer har förmågan att plocka fram det där lilla extra hos andra. Att inpirera och motivera är en konst. Prova, vetja!