Ur balans
När vågskålen väger över och balansen rubbas så råder plötsligt nya förutsättningar. Det är en del av det så dyrbara projektet "livet". I och för sig tror jag att det också finns en mening med att förutsättningar förändras. Det får oss att stanna upp och tänka till. Att uppskatta och värdera det vi har mer än att trängta efter mer.
I ögonblick eller längre perioder när man är ur balans är man oftast ur slag. Oförmögen att prestera eller att fokusera. Man finns där på ett sätt. Men inte alls på ett annat. Bara det i sig är tänkvärt. Tänk så många bland oss som mår dåligt och ändå visar upp ett fungerande yttre och ett "happy face". I helgen kom vi att diskutera en del eländigheter. Statistiskt borde det vara så att i ens omgivning så finns där personer som är rädda för att gå hem. Rädda för att säga eller göra fel med följden att det smäller. Kanske leva i skräck för att någon i ens närhet misshandlas fysiskt eller mentalt. Statistiskt borde det också finnas de som lever i beroende. Av droger, spel eller i en osund relation.
Med det i åtanke så är det faktiskt mer underligt att det "flyter på" och inte märks mer? Jag uppmanar alla i min omgivning att om ni lever ett liv där ni inte är trygga, inte mår bra eller känner att ni blir utnyttjade- ta hjälp! Av egen erfarenhet vet jag hur lätt det är att förledas och att hamna där i en livssituation som man känner inte är en som man kan stå för. Och att behöva hjälp är inget unikt eller något att skämmas för. Att ta hjälp är en styrka. Ingen svaghet.
När balansen är rubbad och man hamnar i en situation där du är rädd för följderna så kan det vara jobbigt att göra minsta möjliga. Man tappar skärpan och kontrollen och vardagen och alla måsten blir liksom flytande. Om man är uppmärksam så kan man se det på personer i ens omgivning. Några som märker av är barnen. På nolltid kan en ordnad tillvaro löpa amok. De märker och utnyttjar, utan onda avsikter, en svacka till att gå lite över satta gränser eller pushar lite till. Barn tror jag är utrustade med särskilda tentakler som blir avtrubbade med åldern. Intryck suddas ut och smetas in ett högre tempo och fler måsten och till slut reagerar vi inte längre.
Veckan som passerat har gett många tankevurpor, lågvattensmärken i barnuppfostran, bitterhet, ifrågasättande, rädsla och mycket kärlek. Har blivit påmind om vad som är viktigt. Men har ändå misslyckats kapitalt att vara vuxen och klok flera gånger. Som tur är så har jag fått förmågan att erkänna mina brister, göra nya försök och ta nya tag. Det är aldrig för sent att börja om. Ansvaret vi tar på oss som föräldrar är stort och vi bör vara och agera förebilder. Men i bland är det lite svårare. Men det är alltid värt det. Det är ju vi som visar vägen.
Hysteriskt tempo på många flanker så här års. Det tror jag många känner igen sig i. Sommaravslutningar, avtackningar av lärare, klassträffar i kombination med jobb som vanligt och semesterplanering. Jag slängde in en badrumsrenovering och är med och planerar stor fest till helgen. Inte hade jag en aning om att jag skulle få in en Svarte Petter i kortleken nu...
Men om kaklet inte trillar ner, vi får i hop alla festtrix och att jag klarar av måndagens prövning så finns det hopp. För- vad är alternativet? Finns inte någon marginal i mångas liv för oförutsedda händelser och dåliga besked. Tänker väl lite som Emil: "Om jag inte kan leva mitt liv nu- när i hunnan ska jag leva det då?"
