jagvågar.blogg.se

Livet går vidare. En gång till. Livet går vidare. Det är det som är det konstigaste med allt det här. Ingenting stannar upp och väntar på mig. Det är fortfarande mjölk som ska handlas, relationer som ska vårdas, fotbollscuper som ska spelas och veckor som ska planeras. Men... hur sjutton går jag vidare? Har tappat min förmåga. Har fullt upp att leta efter mig själv. För första gången i mitt liv så kan jag inte själv. Tackar alla goda och högre makter att jag inte är själv att gå genom det här. För varje litet steg jag tar och för varje dag som går så har jag en hand att hålla i. Och många fler att sträcka mig efter.

 

Trodde jag var förberedd. Så fel jag hade. Gjorde som jag gör med allt annat i livet. Sätter upp mål, fokuserar och gör. Kom till sjukhuset laddad till tårna. "Nu gör jag det här!" Den första dagen på sjukhuset var både jag och mitt sällskap ganska säkra på att min nästa blogg skulle handla om förbättringspotential kring logistik, bemötande och rutiner. Det var rätt skönt att kanalisera min oro i frustration, ilska och förvåning över hur en dag och resurser slösades bort. Dag ett slutade med att vi checkade ut oss själva och åkte hem för en bättre uppladdning inför operationsdagen. Och den här bloggen handlar inte om förändringsarbete... För jag orkar faktiskt inte fokusera på något annat än mig själv just nu. Har fullt upp med att hitta tillbaka till mitt starka och vanliga jag. Saknar mig själv. Människor i min omgivning uppmanar mig att ta det lugnt. Att ha tålamod. De har nog rätt.

 

Frågan som i alla fall jag då och då har ställt mig när jag sett människor gå igenom kriser eller förluster är "Hur sjutton klarar man sånt?" Ja, jag var inte förberedd när allvaret kom i kapp. När varje ögonblick av lycka också innebär en ångest. Jag vill här citera min fina vän Jessica Bergsjö, som jag tycker uttryckte det så fint på min facebookstatus häromdagen. Hon brukar sätta ord på känslor, och den här gången beskriver hon det tillstånd som jag befinner mig i just nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

Att befinna sig i ett vakuum. Att stanna upp utan att riktigt veta nästa steg är helt nytt. Befinner mig på okänd mark och tassar fram. Är sjukskriven för första gången i mitt liv. Vad gäller? Vad händer? Hur gör man? Och- vad är ok att göra under sin sjukskrivning?

Är uppvuxen med Luther på axeln och ett fröken-duktig-manér. Är man sjuk gör man inget ansträngande, man går inte ut. Är man hemma från skola eller jobb så stannar man inne. Förlegat? Säkert. Men det sitter i benmärgen. Försöker att samla kraft, mod och samla mig inför operation nästa vecka. Har bestämt mig för att göra saker som jag mår bra av. Jag äter gott, dricker gott, unnar mig både vila, lättja och goda stunder. Att jag sen fysiskt mår precis som jag gjorde innan gör att det krockar lite i tankarna i bland. I förra veckan så tog jag på mig joggingskorna för första gången sedan jag sprang Marathon den 1 juni. Jag fick intuitivt en spärr hos mig som hade hindrat mig att ta ett steg. Uppfylld av känslan att inte vara frisk och med oro i kroppen gjorde att jag helt enkelt inte kunde förmå mig att träna. Det i kombination med mina förutfattade meningar om vad man får och inte får göra hindrade mig. Jag tog en väldigt lätt joggingrunda på fem kilometer, denna gången med ett väldigt lugnt tempo och med lugn och go musik i öronen. Långt från prestationskrav och träningsanda. Efter ett par kilometer kände jag ju att jag faktiskt kunde springa. Det var ett stort steg att ta mig ut. Men, eftersom jag vet att jag alltid har mått bättre av träning så tvingade jag mig i väg. Och jag dog inte av det.

 

Lata dagar med barnen och familjen. Strandhugg i en brassestol och härliga grillkvällar blandas med basket, äventyrsgolf och fotboll. Mitt i alltihopa så är ju livet ganska härligt. Det är en ordentlig krock. Att faktiskt då och då må bra, njuta och glädjas åt saker. Framsidan har förstås en baksida. När det känns så där bra och jag känner mig som mest lycklig så blir jag ofta melankolisk och nedstämd som följd. Det här är en inre resa som jag hoppas lära mig och utvecklas av.

 

Efter min förra blogg då jag berättade om min förestående operation så har jag blivit kontaktad av så många som varit med om samma eller liknande. Så klart att det här inte är unikt. Tvärtom. Det är också något som är en tröst. Det går oftast över. Så glad och tacksam för all kärlek jag visats i det här sammanhanget. Men...det är svårt att ta in att det är mig ni pratar om när ni beskriver det "där hemska" och hur tråkigt det är. Känner att jag står som betraktare utanför mig själv i bland. Glömmer bort att det är jag som är den som är "sjuk". Någon sa till mig att det är viktigt att prata om det för att göra det verkligt. Så är det nog. Samtidigt så orkar jag inte älta. Jag fyller på med energi och kärlek inför nästa vecka. Oron växer för varje dag samtidigt som jag bara vill få det här överstökat. Klassiskt försvarsmekanism skjuter i från. Dagarna och veckorna går lika fort som vanligt. Kort sagt. Livet går vidare.

 

I helgen som var firade vi min storasysters 50-årsdag. Nu har jag två äldre syskon som passerat den gränsen. Näst på tur är... jag. Nåväl, det är ett tag kvar. Födelsedagen innebar att hela familjen samlades. Det är relativt ovanligt och väldigt, väldigt roligt. Vi är ju fyra barn och vi har alla två barn var. Tillsammans med respektive med medföljande släkt blir vi ett väldigt stort gäng. Fantastiskt att få se och följa familjens tillväxt och se hur liten blir stor. En stor familj är en ynnest att vara rädd om.

 

Min lilla familj och jag drar runt med vår packning. Sover ömsom i Kalmar, ömsom i Oskarshamn med avbrott för lyxiga avbrott på Öland. Vi njuter av varje dag och det som bjuds oss. Det är spännande att se nya familjeroller växa fram med nya familjemedlemmar. Tryggheten ger ett skönt flow och en härligt känsla. Vi vänjer oss vid varandra och lär om. Då och då så fungerar symbiosen i en familj. Eftersom det finns ganska många perioder då det stångas om allt och tjafs vinner över all annan kommunikation i en familj så gäller det att njuta av stunder av flow. Glad över att jag är närvarande med mina barn och får känna den här härliga känslan som vi har just nu. Laddar på med den känslan som kan vara bra att dra fram vid framtida drabbningar som kommer. Två barn som är på väg in i pubertet och tonår. Tänk vad vi har framför oss...

 

Det blir en dag på stranden. I en brassestol där jag kan känna värmen på kroppen. Svalkande bad som kyler ner. Just nu är det som bäst. Varma dagar och kvällar. Nu gäller det att njuta av den svenska sommaren, livet och verkligheten. Det gör jag. Varför skulle jag inte?