Ja mä!
Vad är det som händer egentligen? Dagarna i ända så rapporteras det om män (ja, jag har faktiskt inte hört om några kvinnor i nyhetsflödet, men det är förstås inte alls otroligt) som trakasserar kvinnor i sin närhet. Det är klart att det är fruktansvärt och hemskt. Alla övergrepp som sker är en brist på respekt för en annan människa. Även jag har hamnat i situationer som i n t e varit ok. Men ändå så tycker jag att drevet efter nya och gamla syndare är en hetsjakt efter syndabockar. Självklart är jag absolut för nolltolerans. Men syftet bör inte vara att fylla tabloiderna. Att gräva i garderober och lyfta på stenar. Kanske skulle jag söka upp den där äckliga gubben på mitt första sommarjobb som gjorde närmanden på mig när han besökte mig på kontorsvaktmästeriet då han visste att jag var ensam? Eller kanske skulle jag outa den VD, som än i dag är aktiv i näringslivet, som skrockade och skrattade när han på ett skrytsamt och beklämmande sätt beskrev hur han i bland bad sin receptionist om hjälp att sätta i en sladd under bordet. Han skröt för mitt manliga sällskap att det var extra roligt då receptionisten var klädd i kort kjol. Vi var där i ett seriöst syfte för att diskutera affärer. Aldrig att jag kommer att delta i ett möte då han deltar igen. Det är klart att jag ångrar att jag inte konfronterade honom direkt. Kanske var det för att jag blev överrumplad. Jag tror faktiskt att det är en vanlig reaktion på ett sådant idiotiskt beteende. Hur om helst så radas syndarna upp. Byken ska tvättas. Och det kanske är det ändå är en sådan här motreaktion om krävs för att få till stånd en förändring. Återigen så förundras jag av kraften i en kampanj som nyttjar sociala media. Som en löpeld som inte går att stoppa. Ungefär som Trumps twittrande.
Jag hamnade framför Skavlans program i fredags. I bland, som denna gången, så är hans gäster oväntat intressanta. Det var förstås fantastiskt att höra den svensk-amerikanska austronaten Jessica Meir som troligen blir den första nordiska kvinnan i rymden. Här talar vi tålamod. Mycket plugg, hårda uttagningsprocesser och sedan väntan på uppdrag och sen väntan och träning innan slutligen själva rymdäventyret tar flera år. Fascinerande med en sådan drivkraft. Ändå var det när Skavlan intervjuade Putinexperten Masha Gessen som var programmets höjdpunkt. (Ja, alla Henrik Lundqvist-fans får ursäkta...) Hon var född i Ryssland och har lämnat landet två gånger, den senaste för inte så länge sedan då Putin införde hårda tag mot homosexuella och hon kände att hon och hennes familj inte längre känner sig säkra i sitt hemland. Ännu ett övergrepp och brist på respekt som gör mig ledsen och upprörd. Masha Gessen återvände till USA, som varit hennes hemvist vid en tidigare landsflykt. När hon beskrev hur det var att leva i ett land med Putin som ledare och sen jämförde det med hur det är att, som i dag, leva i ett land som USA med Trump som ledare. Hon visade på en sådan klokskap och satte verkligen ord på varför ledare som både Putin och Trump kommer undan med det dem gör. Hon jämförde det med ett barn som ljuger en i ansiktet, trots att sanningen är uppenbar. Likt ett barn som tar något från dig och du konfronterar barnet och anklagar hen för att ha tagit din ägodel och hen nekar dig rakt i ansiktet samtidigt som du ser att hen håller i föremålet. Det blir liksom omöjligt att argumentera med en sådan person. Jag tyckte att liknelsen var klockren och väldigt talande. Har flera gånger liknat det som händer i the great US vid en sandlåda. Därav min totala avsaknad av respekt. Hon pekade på faktumet att den amerikanska presidenten trots allt är folkvald och menar att många amerikaner i dag har svårt att veta hur de ska hantera den här situationen när någon de har röstat på beter sig på ett sätt som går emot så mycket vett och reson.
Bortskämda barn, eller uppvuxna sådana, har jag alltid haft svårt för. Ändå så finns dem där i bland oss. Dessa barn som inte kunnat eller vågat klippa navelsträngen från sin mamma finns mitt i bland oss. Efter att personligen haft den stora oturen att på nära håll fått erfara vad det gör med en man när han fortfarande sitter fast i mammans navelsträng och är oförmögen att ta itu med livets krav på mognad och vuxenhet så står jag fast i min övertygelse att det är ett av de viktigaste uppdragen som mamma till en son. Att lära honom att stå på egna ben, att han duger till att göra vad som krävs själv och att livet inte är en dans på rosor, utan att också fullt med motgångar och uppförsbackar. Även om det så många gånger är så mycket enklare att underlätta genom att "hjälpa till". Men, not on my watch! Det går inte att leva med en person som beter sig som ett bortskämt barn, vare sig som president eller i en relation. I know. I alla fall det senare. Inte heller går det att jobba med dem då de ofta putar med munnen ogillande då det inte går deras väg. Troligen är det lika svårt att leva med en kvinna med samma "symtom" som blivit bortklemad av sin pappa, men det har jag inga egna erfarenheter av. Kanske finns det kopplingar till det som brukar beskrivas som Oidipuskomplex? Jag tror på respekt för varandra och varandras livssituation. Kände ett behov av att sätta ner foten. Ja mä!
