New York är en fantastisk stad som har allt. Och lite till.
Undrar hur många övergångsställen som vi gick över under dagarna på Manhattan. Ett otal. Vi har tillryggalagt ett antal (hur många?) mil under dagarna. Vi har varit ute mellan 10 och 14 timmar och promenerat. Ställde just in joggingskorna i skåpet. De har fått jobba hårt den sista veckan. Glöm fashionabel i New York. När du ska göra den stan så är det joggingskor som gäller. Jo visst åkte de högklackade fram ett par kvällar. Men annars är det Walking som gäller.
Jag är just hemkommen efter en fantastisk resa till the Big Appple tillsammans med fantastiska vänner. Här följer en reseberättelse. Läs den om du vill och orkar. Jag känner ett behov av att få ner lite av alla intryck och minnen. Det svämmar liksom över. Lite reflektioner över saker som vi som kommer från den lilla lilla staden Kalmar till den stora stora metropolen New York gjorde följer också med. Under några få dagar så lyckades vi med bedriften att besöka alla Manhattans olika distrikt. Det innebar att vi fick se och uppleva många olika ansikten av New York. Vissa gjorde starkare intryck än andra. Här finns verkligen något för alla. Just därför är det bra att ha lite koll på vad man vill se. Jag förlitade mig helt på mina vänner som hade förberett sig genom att köpa en reseguide till staden som hjälpte oss igenom distrikten, lyfte fram höjdpunkter, coola miljöer, restauranger, barer och upplevelser. Inte så att vi följde den slaviskt. Men vi hade en ganska bra bild över vad vi kunde förvänta oss av de olika distrikten.
Mina fantastiska reseguider och vänner. Till och med under en kort paus på hoteller så jobbade de hårt. <3
Vi landade på Newark torsdag eftermiddag lokal tid. En relativt liten flygplats för att vara New York. Eftersom påven var i stan så var halva Manhattan avstängd och vi fick gå av flygbussen vid en busshållplats på 42nd Street. Vi fick stånga oss igenom Times Square- det galnaste av galnaste ställen- med våra resväskor. Kändes som rusningstrafik. Men frågan är väl om det finns någon annan? Här finns allt. Otrolig mängd människor på en och samma plats, Nakna cowboys i gathörnet, poliser som dirigerar trafik, olika aktiviteter och jippon jäms med alla neonskyltar och bildskärmar som projicerar filmer och budskap. Här blandas turister med affärsmän och människor utklädda till Ninja Turtles, Svampbob Fyrkant och gorillor.
Efter en kort paus på hotellet så begav vi oss mot Broadway. Vi hade bokat biljetter till Lejonkungen. Hemma kändes det som en bra idé. Att vi sedan kämpade i kapp med oss själva för att hålla oss vakna igenom föreställningen är en annan sak. En fantastisk uppsättning. Koreografin och framträdandet var enormt. När ensemblen gjorde den första entrén reste sig håret. Och ändå så gick det inte att hålla sig vaken och alert. Hur mycket vi än ville och kämpade. Trots allt var vi väldigt nöjda med vårt val. En fantastisk föreställning som rekommenderas.
American breakfast. Som sig bör.
Första morgonen intog vi så frukost på en diner i närheten av kvarteret innan vi tog tunnelbanan Downtown. Här kommer en liten observation.
- Som i så många andra städer så har man även i New York ansträngt sig för att göra det enkelt och lättillgängligt att åka tunnelbana. De har lyckats på sätt och vis. Men som svensk är vi nog ganska bortskämda med en enkelhet, tydlighet och användarvänlighet. Det märktes att det har gjorts mycket för att erbjuda tjänster till exempel med skärmar med självservice. Men oftast saknades helt logiken och innehöll ungefär 20 för många steg och knapptryckningar. Hyfsat enkelt var det ändå att köpa biljetter i automater vid varje tunnelbana. Men då kortköp endast fungerar så där var tredje gång så är man ofta förpassad till att det är cash som gäller. Som på så många andra ställen i den här stan. Fortfarande. En annan reflektion är att då tunnelbanebiljetterna är "valdid for two hours" så innebär de att de gäller för enkel resa. Inte att de gäller i två timmar. Kommer du utanför spärrarna eller ska hoppa på nästa så är det ny biljett som gäller. Sen är det ganska billigt att åka tunnelbana. Kostar 3 dollar, alltså ungefär lika mycket som att åka lokaltrafik med KLT här hemma. I sig något att fundera på. Men oj så hjälpsamma människor är i tunnelbanorna. Vi och många andra fick hjälp. Man hjälps helt enkelt åt i den här storstan. All the way. Vi såg hur människor följde med och visade och verkligen tog sig an den som frågade. En härlig känsla i en så stor stad.
Vi gick ut hårt med turistandet och tog färjan över till Staten Island, ett fantastiskt bra sätt att få se Frihetsgudinnan på. Vi njöt av färjeturen på Hudson River och fick se både Statue of Lliberty och en fantastisk skyline av Manhattan.
There she is!
Väl tillbaka på Manhattan så strosade vi igenom Battery Park mot Ground Zero. Men eftersom påven var på ingång så var hela området avspärrat. Jag vet inte om jag någonsin sett så många poliser som i New York. Enligt Google finns det ca 38000 NYPD:are. Många av dem var i tjänst just där och då vill jag lova. I stället promenerade vi vidare mot Brooklyn Bridge, ett annat måste. Vi var inte ensamma på bron på något sätt. Ändå var det en härlig upplevelse. En fantastisk bro och en härlig utsikt när du är uppe på bron.
Efter en snabb lunch begav vi oss mot Chinatown och Little Italy. En otrolig känsla när man på ena sidan övergångsstället befinner sig i asiatiska kvarter för att på andra sidan landa in mellan mysiga restaurangar och fik i Italien. Många intryck på väldigt kort tid. Av de två föredrar jag absolut Little Italy som är charmigare. Vi promenerade vidare genom Soho och Nolita. Ett klassiskt photo opportunity dök upp vid Flat Iron Building innan vi passerade Union Square och Farmers Market, en mysig marknad som bjöd på ett annat gatuliv och några av alla de musikanter som vi såg under våra promenader runt Manhattan. Fantastisk stämning, även här.
Brooklyn Bridge, Union Square, Farmers Market och Flat Iron Building
På fredagskvällen hade vi bokat bord på Red Rooster i Harlem. Det är svenske kocken Marcus Samuelssons restaurang. Vi hade fått många tips från vänner att besöka just den här resturangen och våra förväntningar var höga då vi steg ur taxin mitt i hjärtat av Harlem. Och förresten, att stoppa en taxi på gatan är precis så där lätt som det verkar i alla filmer och serier. Vi klev in på restaurangen och fick ett bord i området runt baren, precis som vi blivit tipsade om. Ju längre kvällen gick, desto mer folk blev det i lokalen och ljudvolymen steg. En DJ spelade hög musik med mycket bas i ena hörnet och bartenders blandade drinkar på löpande band. Passar på att slänga in nästa reflektion från "kusinerna från landet":
- Antalet personal som arbetar på restauranger, i affärer och överallt överstiger flera gånger om hur det ser ut i Sverige. Och när vi på många ställen märkte hur de jobbade, bristen på effektiva rutiner, bristande logistik och personalens attityd så förstod vi att de behöver vara många för att få jobbet gjort. Vid flera tillfällen såg jag möjligheten att ta jobb som förändringsledare "over there" och jobba med att förbättra deras processer. T ex var det ett företag att lyckas köpa bussbiljett ut till det fantastiska Outletområdet. Först fick vi tre olika instruktioner om hur vi skulle gå till väga. Då vi till slut befann oss på ett ställe som säljer biljetter så fick vi vouchers då vi betalade. Dessa vouchers var vi sen tvungna att komma tillbaka med dagen efter för att hämta ut våra bussbiljetter för att sedan kunna bege oss till bussens hållplats. Den hållplatsen var dessutom väldigt flyktig och fanns enligt utsago på flera olika ställen. Man får vara envis, påstridig och utrustad med en stor portion tålamod för att ta sig an turistfällorna. Skam den som ger sig.
- Försäljare av biljetter till bussar, shower och turistattraktioner fanns precis överallt på gatorna. Troligtvis fick dessa betalt enbart på provision. Ganska påstridiga, men oftast väldigt vänliga.
Red Rooster gjorde oss inte besvikna. Väldigt god mat och en fantastisk miljö. Att få sitta där mitt i pulsen och hänga med Harlemborna kändes nästan surrealistiskt. Här var vi i minoritet.
Lördagen tillbringade vi på ett otroligt stort Outletområde, Woodbury Common Outlet. Här fanns ungefär 250 affärer med ALLA berömda märken representerade. Mest galet var det förstås inne i Michael Kors-butiken. Vi funderade under dagen över vilken omsättning som en sån här outlet har varje dag? Dollarna rullar på bra vill jag lova. Vi kämpade på bra i "shopping-heaven" och var där mellan 10 och 18. Med ett antal påsar så återvände vi till storstan. Vill man shoppa märkeskläder och saker så är det en bra idé att ta sig ut till Woodbury. Där finns allt. Bussresan tog en timme och kostade 400 kr t o r. Det i sig är ju värt en reflektion. Kan tyckas lite galet att lägga en hel dag på ett shoppingcenter utanför stan. Men att kunna köpa såna här varor är väl lite "once in a lifetime".
Halftime-break
Tillbaka på Manhattan stannade vi och våra påsar till på Angelos pizzeria och fyllde på energi efter en hård dags shopping och att ha landat mitt i smeten kring Times Square en lördagskväll. I sig en galen upplevelse. Pulsen hade gått upp ytterligare. Efter att ha lämnat av alla shoppingpåsar så tog vi oss en promenad. Vi gjorde ett försök att ta oss upp i Rockefeller Plaza, men det var stängt. Vi gick vidare och gjorde en snabb visit på Grand Central Station. En fantastisk byggnad som är väl värd ett besök. Rekommenderas!
Söndag morgon köpte vi med oss frukost och gick ner ett kvarter från hotellet till Central Park. Vilken fantastisk plats! Bara Central Park skulle kunna få mig att flytta till New York. En oas mitt i storstan. Här finns det så mycket platser att bara vara på, hänga i och njuta av. Vi åt vår frukost medan vi tittade på ett par gäng som spelade beachvolleyboll. Sedan strosade vi runt, tittade, lyssnade och insöp den fantastiska platsen i lugn och ro.
Vart vi än vände oss i Central Park så var det underhållning och musik. Fantastisk oas och en lisa för själen!
Timmarna gick fort och vi njöt av varje minut innan vi begav oss vidare till det vi trodde skulle vara en av veckans höjdpunkter, en gospel-brunch. Det visade sig vara en riktig turistfälla och flopp. Pinsamt låg nivå på underhållningen, men så amerikanskt! Brunchen var god och vällagad. Men rekommenderar att spara de dollarna till något annat. BB Kings Jazzklubb i sig var nog ett anrikt ställe. Kommande veckan skulle Dionne Warwick sjunga här. Men Harlem Gospel Choir levererade inte en minut mer än de var tvungna. Pinsamt låg nivå faktiskt. Inte alls vad vi hade förväntat oss.
Efter resans lågvattenmärke (måste väl alltid finnas ett sådant?) toppade vi med New Yorks, enligt mig, allra härligaste distrikt. Vi promenerade runt i Meat Packing District och hamnade i Greenwich Village. Promenerade på det fantastiska konstgjorda promenadstråket High Line som är beläget ovanför mark. En faktiskt rofylld plats, trots mängden människor som promenerade här. Efter en paus på en härlig rooftopbar med utsikt över Hudson River så gick vi genom Chelsea Market. En fantastiskt saluhallsmijö med stort utbud om du är hungrig eller bara vill njuta av en cool miljö. Vi besökte (så klart!) Carrie Bradshaws hem (för den oinvigde- TV-serien Sex & the City) och åt middag i Carries kvarter på en fantastisk italiensk restaurang som faktiskt hade egen vingård och olivoljetillverkning. En riktig höjdare.
En annan höjdare, i ordets riktiga bemärkelse, var när jag utmanade mig själv. Tack vare mina vänner så to jag mig upp i Top of the Rock i Rockefeller Building. Runt 70 våningar upp, ca 250 meter ovan mark tror jag med den, enligt många, bästa utsikten över stan tittade vi ut över Manhattans skyline och fick bästa utsikten över Empire State Building. Att vi sedan prickade in tidpunkten för månförmörkelsen var ju förstås extra coolt och en bonus. Att jag grät när jag åkte hissen upp och skakade i kroppen är en annan sak. Hade mina vänner inte ryckt med mig in i hissen hade jag aldrig fått foten över hissens tröskel. Livrädd och gråtande välkomnades jag av personalen där uppe "Enjoy your Life!" Tacksam att mina vänner fick upp mig. Puh. Här slänger jag in ytterligare en reflektion:
- Amerikanarna har förstått att ta bra betalt för sina attraktioner. Det kostade t ex 300 kr att ta sig upp i Top of the rock för att titta på utsikten. Men det här med lättillgänglighet har de inte förstått sig på. Att hitta till rätt plats och entré, hiss och ställe för att köpa biljetter var ett företag. Så många olika råd, hänvisningar och instruktioner. Alla är väldigt hjälpsamma. Men frågan är vem man ska lyssna på? Tydlig skyltning har inte nått den amerikanska turismverksamheten. Vi var inte ensamma att leta oss fram. Någonstans. Roligast var vid ett tillfälle då jag hamnade bredvid ett sällskap från New Mexico. De undrade, precis som vi svenskar, över varför New Yorkarna skulle krångla till allt.
Bildbevis från Top of the Rock.
Måndagen tog vi oss till Tribeca för frukost på ett riktigt frukosthak. Pancakes, coming up! Vi tog oss återigen ner till Ground Zero och besökte Nine Eleven Memorial Park. Det var en plats som berör alla. En plats som symboliserar hur hård och kall vår värld på många sätt har blivit. Amerikanarna har lyckats att göra platsen som rymmer så många hemska minnen till en vacker plats för eftertanke. Vi nöjde oss med att besöka minnesplatsen och köade inte för att ta oss in i museet. Besök den här platsen om du är i New York!
Eftermiddagen innehåll ett ganska långt besök på Outlet-varuhuset Centrury 21(ja, vi hade shopping kvar att göra...) tog vi vägen förbi Wall Street och åt lunch i Little Italy och promenerade genom Soho innan vi och våra shoppingpåsar tog tunnelbanan tillbaka till våra kvarter. Vi packade våra väskor och däckade av utmattning. Sista förmiddagen tillbringade vi återigen i Central Park innan vi begav oss ut mot flygplatsen.
Väl hemma försöker jag att summera mina intryck och känslor. New York är en alldeles fantastisk stad. Här finns något för alla. Om jag ska plocka några av russinen ur kakan så blir det ändå oasen Central Park, Meat Packing District för att det är så coolt och en härlig stämning, Ground Zero för att det berör och färjan till Staten Island förbi frihetsgudinnan. Efter en veckas drömsemester som har gjort stora, ja rent enorma hål, i plånboken är det lite roligt att notera att favoriterna var gratis. Att leva och hänga i New York är dyrt. Sällan har väl dollarn varit så dyr för oss svenskar som nu. Det blir att leva på nudlar, knäckebröd och många, många sagolika och fantastiska minnen! Tack New York för att du finns! Bara att bo mittemot Carnegie Hall där Art Garfunkel spelar i nästa vecka och att sedan komma hem till lägenheten i Lindsdal ger en perspektiv på tillvaron. Jag kommer att sakna alla hjälpsamma och trevliga människor som gärna pratar och hjälper till. En fantastisk känsla att kunna känna sig välkommen och trygg i en så stor stad. Kommer förstås också att ta med mig intrycket av rätt så många uteliggare som bodde på gatorna. En påminnelse om skillnaden som råder mellan samhällsklasserna i det amerikanska samhället. Minns de tvära kasten mellan kaos och idyller som staden bjuder på.
Sitter i solskenet och skriver det här och njuter av vad det här livet har att erbjuda, som inte fanns någonstans i New York. Lyssnar till tystnaden, eller The sound of silence, som Art Garfunkel kallar det. Jag är otroligt nöjd med min drömsemester och så tacksam för att kunna dela upplevelsen med mina vänner. Men trots allt... it's good to be home!
