jagvågar.blogg.se

Livet kan vara tufft. I bland tuffare än annars. Det känns som att det är så att en del får mycket. Sällan kommer en olycka ensam. En konstig ekvation. Har hört många säga att kriser och olyckor drabbar starka människor just därför att de är starka. Well, det som inte dödar stärker.

 

Och det är väl att spela de kort man har fått på handen. Försvinner esset eller jokern så sitter du där med en lite sämre hand, men ändå en giv. Förutsättningen är att man är överens om vilket spel man spelar. Lägger just nu patiens. Och som vanligt så går den sällan ut. Är så mycket bättre på sällskapsspel.

Hösten har anlänt. Som vanligt en intensiv period för uppstart och full fart. Det är som om alla tar sats mot vintern och julen och kör på i full fart. Varje år samma sak. Känner en stor längtan att komma vidare, att tiden ska gå fort härifrån då jag inte trivs. Samtidigt bävar jag för hur fort tiden går och kan lätt vaggas in i ångest över den högtid som närmar sig ovillkorligen. Karin Ström, en fantastisk artist, uttrycker det så bra i låten Stillbild:

 

 

Jag tar helt enkelt sats. Ser mig som en drake som motvilligt kämpar sig upp i motvinden. Ser framför mig hur den när den får luft under vingarna lyfter med kraft och är fri för vinden. För vad är alternativet? Att ligga skrynklig på marken. Det är inget liv för en drake. Jag har högre mål än så. Vi har alla ansvar för vårt egna liv. Det kan vi inte lägga över på någon annan. Vi förvaltar vårt arv, vår miljö och vår avkomma. Jag grät när jag läste tidningen häromdagen om en förälder som mist sin son tragiskt då han valt att ta sitt liv.  Hennes kloka ord har etsat sig fast i mitt huvud. "Ungdomar är inte beredda på vuxenlivet. Att det kommer kriser. Många saknar kanske verktygen att ta sig igenom svårigheter." Oj, vilket ansvar vi har här. Kriser och olyckor kommer att drabba oss alla.  Det är det som är livet. Genom att inte ge våra barn verktygen och en verklig bild av livet gör vi dem en stor björntjänst. Vart är samhället på väg egentligen kan jag undra för mig själv? Vår oerhörda fixering kring våra ego och våra bilder över hur allt ska vara perfekt och just som vi vill ha det. Bidrar det till att vi målar över verkligheten och livet med ett rosa skimmer. Allt är så bra, så bra. Sen- bam- så slår verkligheten våra barn i huvudet. Den dagen då de möter en lärare som vågar ställa krav, då man ska söka jobb, då någon blir sjuk, då jag tvingas försaka något eller tvingas dela den för mig så självklara 100-procentiga uppmärksamheten. 

 

Jag var på en föreläsning i går som handlade en del om värderingar och vår syn på oss själva och samhället. Bl a använde sig föreläsaren av en av mina favoritundersökningar "Ingleharts Value Map". Jag har bloggat om det förut.  Vi svenskar ligger högst av alla på skalan av vår vilja att förverkliga oss själva. Ja, med tanke på hur individuella vi är och hur lite stora bekymmer som vi har i vår skyddade del av världen så är det väl inte så konstigt.

 

 

Så när jag skriver om kriser så är jag väl medveten om att det vi kallar kriser. Kriser med konflikter, relationer eller orättvisor så är det inte jämförbart med delar av världen där man lever med k-pistar i sin omgivning, ebolaepedemier som skördar offer eller svält. Det är inte alla förunnat att ta "time-out" och fundera på vad vi vill göra med våra liv. Många är glada över att få vara vid liv.

 

Nu lever vi i den här verkligheten. Och det handlar mycket om mod. Mod att våga se livet i vitögat och ta sig an och visa den verklighet som är sann. Och det är som med allt annat att träning ger färdighet. Krisvana. Eller kanske är det livsvana? Nu har jag i alla fall en växande verktygslåda för krishantering. När du står där mitt i skärselden så kanske inte verktygen är det första du tänker på, men ack så viktiga för att du ska ta dig vidare. Och jag samlar i hop verktyg till mina barn och visar dem hur verktygen kan användas på olika sätt. En del monterar ner och en del sätter i hop.

 

Det är lätt att få en känsla av att jag tycker att det här är lätt och att jag har koll på detta. Au contraire, just nu är jag mer vilse än någonsin tidigare. Men jag är medveten. Stormar bedarrar. I positiva ögonblick kan man se en uppsida på det mesta. Har aldrig varit mer livsvan, friskare och mer medveten. Vår familj har gett sjukdom en käftsmäll än en gång. Har fått träning i att vara anhörig och allt vad det innebär. Kämpar med att slå tillbaka mot den känsla av kränkning som inbrott i mitt hem innebar. Tar tillbaka mark som jag förlorat under fötterna.

 

Jag försöker i stället att lägga fokus där det ger utdelning. Ta för mig av de möjligheter som faktiskt finns. Har svårt att förstå de som väljer att slänga bort möjligheter. Det är inte vad jag kallar för en vinnande strategi. Vem sakar ett klätt kort eller bryter en stege? För mig är målet självklart. Royal straight flush. Har väl aldrig varit någon stjärnspelare, men jag har fått lära mig att spela mina kort på bästa sätt. Delar vi upp livet i olika segment så hittar vi olika arenor och olika möjligheter. Har haft en otroligt spännande vecka på jobbet. Trivs när jag utmanas att prestera och det har jag gjort den här veckan. Fyller på med energi från positiva källor runt mig.

 

Att ge upp ligger inte för mig. Det har det aldrig gjort. Hoppet är det sista som överger en människa. Jag har höga förväntningar. Hoppas fortfarande.