jagvågar.blogg.se

Satte mig ner en stund. Även om timingen var den sämsta tänkbara. Stressad över alla måsten och alla bör, en dag som denna. Första advent. Men gjorde ett försök till att göra i n g e n t i n g och bara få skriva av mig alla känslor. Tog 35 sekunder innan jag fick sällskap av dottern. Lite sällskapsjuk och nedstämd då hon skadade sig på fotbollscupen i går. Hon har ont och vill kunna röra sig som vanligt. Passade på att ta en kram i förbifarten. Tydligen var hon hungrig. Mitt på dan. Lunch, ja visst ja. Det var det också. Har just slängt ut ouppfostrad son med uppmaning att infinna sig till middag i kväll och fick ett enda stort "Varför?" som svar. Med en blick som sade allt. Då kommentaren fälldes strax efter att mitt försök att få honom att ta med sig soporna då han skulle i väg och fick till svar att "han inte skulle åt det hållet..." Som om jag har vägarna förbi just till sophuset? Blev helt oresonligt arg och diskussionen blev inte bättre av en ovilja från hans håll att förstå att varför vi hjälps åt hemma och varför middag är en nödvändighet.

 

Traskar ut i köket. Hittar några stackars halvfabrikatköttbullar i frysen som räddar nödsituationen. Länge sen jag var stolt över mitt hantverk i köket känner jag. Har tappat lusten här.

 

Min son brukar i bland säga till mig att han tycker att det verkar så himla tråkigt att vara vuxen. Och vet ni, jag är benägen att hålla med honom. Det är väldigt många måsten och krav. Hela livet känns i bland som om de är fyllda med dem. Saknar guldkanten i vardagen som inte synts till på ett tag. Spenderar rätt många dagar i sporthallar med fotbollsspelande barn. Det i sig är en glädje. Men att köpa hem, packa och fixa med mat, fickpengar och alldeles för många sockerkalorier i medhavd matsäck, ett ständigt ifrågasättande om de verkligen "måste duscha där och inte hemma". Tidiga morgnar och sena kvällar. Ett pusslande för att få i hop träningar, föreningsuppdrag, middagar och läxläsning med tvätt av kläder emellan träningarna och sen se till att hemmet inte dammar igen. Fick höra för någon dag sedan från en person att denne "inte klarade av en massa krav och  måsten just nu". Jag svarade att..."det är ju så livet som vuxen ser ut ju..."  Här finns inget utrymme för föräldrar och vuxna att vila ut, ta time-out, springa runt och "leta efter sig själv". Faktiskt inte. Och framför allt så har vi ett jävla ansvar att göra det absolut bästa vi kan- även om det tar emot. Tiden rinner i väg från en och varje dag är faktist dyrbar. Så har du en gång skaffat barn, gått in i en relation eller vänskap eller tagit på dig andra åtaganden så har du ett ansvar att göra ditt yttersta för att fungera och vara en del av det. Vi har inget val. Det är en kunskap som jag försöker förmedla till mina barn. Att de är en del av det här hemmet, laget, klassen eller släkten. Med det följer vissa krav. För inte hade jag något val då jag för ett och ett halvt år sedan blev sjuk? Inte var det någon som frågade mig om det passade in att hela livet skulle raseras just nu i mitt liv? Nej, livet ger oss inte alltid ett val. Ser framför mig en maskin med flera knappar att trycka på: Knapp 1: Ett lyckligt liv utan bekymmer i lugn och ro. Jag gör vad jag vill och sätter mig själv i första rummet. Knapp 2: Jag väljer att leva livet tillsammans med andra. Det innebär i sig en del krav från omgivningen, men de ger mig också en känsla av delaktighet och mening. Knapp 3: Stå kvar och gör absolut ingenting.

 

Tidningar och sociala medier dränks i adventsljusstakar och recept på hemmagjord glögg, fantastiska lussebullerecept och alla marknader som man bara MÅSTE vara med på. Jag uppmanar alla att faktiskt skänka en tanke åt alla som inte ser fram emot en glädjefylld jul. Alla som är ensamma, alla som vet att jul innebär kaos hemna eller alla som inte kommer få de där julklapparna. För vi längar faktiskt inte alla till julen. Gläds och njut! Men gör det där du är. Gläns över sjö och strand, men inte över andra. Förra året minns jag att jag längtade till julen och gjorde allt jag kunde för att riktigt "göra jul".

 

Ser bilden av ett barn framför mig som lägger sig ner på golvet och skriker och gråter för att han el hon inte får som hon vill. Visst kan det kännas lockande i bland. Har inget kontrollbegär, men erkänner en stark frustration då jag själv inte får vara med och godkänna eller kunna påverka min situation. Som barn kunde det i bland fungera med att lägga huvudet på sned och säga "snälla, snälla...". Men som vuxen verkar det mer handla om att gilla läget.

 

Här bjuder jag på min tio-i-topp-lista över saker som jag här erkänner att jag gärna skulle vilja slippa eller i vart fall inte tycker om, men som följer med vuxenskapet:

 

Någon som känner igen sig eller vill komplettera?

 

En man som jag känner har gett mig rådet att "göra mycket" av något för att det ska bli bra. Har bestämt mig för att gå "all in" när det gäller adventspynt i år därför. Inte för att jag vill. Men för att jag måste. Breaking News: Att vara vuxen är ingen lek. Och innebär en massa måsten och krav." Men, precis som med födelsedagar så är alternativet ännu värre. Det är nämligen att inte leva alls. Nehej, nu har jag inte tid längre. Sista vändan med dammsugaren, fram med pyntet, hänga tvätten och bädda sängarna. Sånt är livet. Och jag skulle inte vilja vara utan det. Inte en sekund.