Myrornas krig
2-2 i matchen just nu. I går kom de från ingenstans. Invaderade hall och kök. Efter en jakt i bästa detektivanda så fick jag tag på myrdosor och runt lunch var de väck. Döm om min förvåning då jag när jag skulle släcka ner i köket innan sänggång fann dem på frontlinjen igen. Ny motattack och nu väntar jag med spänning hur ställningen är i morgon bitti. Är för övrigt på flugjakt också. Med värmen kommer alla möjliga mysiga gäster tydigen. Sonen klagar på sitt nyförvärvade getingstick. Ja, det är synnerligen spännande här ute i förorten. Och... det är precis så som det var tänkt den här veckan. Lyckades pricka in SOMMARVECKAN som en semestervecka. Full utdelning med sju rätt. Har lagt mig an att göra så lite som möjligt den här veckan. Inga måsten och absolut inga krav. Har bara latat mig och gjort det jag velat. Har knappt handlat i affären ens. Ungarna har fått stå ut med vad frysen har bjudit på. Och vet ni. Det gick bra. Den mesta tiden har jag lagt på stranden och på ett 1000-bitars pussel. Det senare har jag på ett snudd på maniskt vis lagt färdigt efter många långa och korta pass på altanen i skuggan. Ett nonsensgöra, javisst. Men det var det extremt långsamma tempot och den meningslösa sysselsättningen som jag var ute efter. Och känslan av att bli färdig. Nu när jag lagt pusslet färdigt får jag snällt plocka i hop det och lämna tillbaka det till lillasyster med tack för lånet. Var troligen hennes barns pussel. Motivet var ett zoo med alla möjliga djur och människor, fullt med aktivitet, rörigt och kaos överallt. Som i livet ungefär.
Det så mycket större pusslet börjar att falla på plats. Bit efter bit. Efter mycket pusslande så börjar motivet att skymta. Det blir ett betydigt vackrare motiv än den där djurparken.
I bland slås jag, och jag gissar att jag inte är ensam, av hur saker och ting har förändrats runt oss. Inte alltid till det bättre. Jag har under flera månader (!) försökt mig på att hjälpa min son med en, till synes, enkel men ack så viktig sak för honom. Han vill kunna betala på internet med ett bankkort. Det är ju liksom där som tillfällen till inköp ges framför allt. Ungdomarna befinner sig online mycket tid och där vill man ladda ner både "game-valuta", musik och göra inköp. Efter fem fysiska besök på tre olika banker, tre öppnade konton, ett bankomatkort, ett aldrig uthämtat leg och fyra samtal till bankers kundtjänster så hoppas jag kanske kanske snart vara i mål. Hade jag fått klara besked av alla så hade jag kunnat ta att bankväsendet inte hänger med. Men den karusell som vi har dragits runt i har varit otrolig. Eftersom en god vän till sonen har lyckats med konsstycket att få ett personligt utställt VISA-kort som han kan handla online på så har jag, envis som jag är, inte gett mig. Min poäng att jag ens tar upp det här är att jag skulle vilja uppmana bankväsendet (och lagstiftning?) att hänga med i utvecklingen. Jag som har mina barn online hela tiden uppskattar att man ser att det finns en skillnad på att vara myndig och omyndig och är inte alls intresserad av att släppa kontrollen. Men det borde vara naturligt att kunna erbjuda ungdomar möjligheten att använda sina pengar "under kontrollerade former", med kort kopplade till konton som målsmän kontrollerar och som inte har någon kredit. Hur som helst så hamnade vi på en för vår familj helt ny bank i dag. Spännande...
Väl på banken gjorde jag ytterligare observationer. Det är i dag tydligen kotym att ta emot kunderna mitt bland övriga väntanden. Ingen integritet här inte. Vi fick följa en hel del kunders göranden ganska ingående faktiskt. Vet inte om jag är anhängare av den här trenden? Och liksom Posten knappt längre jobbar med försändelser så verkar bankerna mer eller mindre ha slutat att hantera kontanter. En kund ville komma åt en lite större summa av sina pengar. Han fick gå därifrån tomhänt. Hänvisning till att leta reda på dosor och koder och Forex tror jag det var. Att befinna sig hos SIN bank som har hand om SINA pengar hjälpte tydligen inte. Jag känner hur jag börjar låta som min mormor gjorde... "Det var bättre förr."
Jag tycker att det är fantastiskt att kunna få unna mig rätten att gnälla över såna här vardagliga saker. Egentligen saker som knappt spelar någon roll. Fast ändå, om man lägger i hop den tid som många retar sig på dessa saker så blir det en ansenlig tid. Det är ett privilegium som vi har vi som har det bra. Förra veckan var det så dags för den första mammografin. Den första riktiga kontrollen som visar om allt gett det önskade resultatet. Jag hade ingen aning att jag varit så orolig som jag faktiskt var när jag parkerade bilen utanför sjukhuset på samma parkeringsplats och samma ruta som för drygt ett år sedan då jag och kärleken bröt i hop och grät tillsammans då allt rasade. Men känslan att befinna sig i det där väntrummet igen slog ner hårt. Undersökningen gick fort. Och den fantastiska sköterskan överrumplade mig med det fantastiska beskedet att jag fick sitta ner några minuter för att få veta svaret direkt. Eftersom de förstod att jag var orolig så lät de en läkare titta på bilderna direkt. I bland måste man bara älska Landstinget! På riktigt. Jag gick därifrån fylld till bredden av tårar. Glädjetårar. För vet ni. Det var bara goda besked. FUCK cancer!
Så därför tar jag mig rätten att reflektera (gnälla?) över små obetydliga saker. Bara för att. Gränsen mellan att våga ifrågasätta och gnälla är skör. I bland kan jag bli trött på mig själv då jag påpekar saker för min omgivning och ständigt kommer med förbättringsförslag. Försöker att komma i håg att göra det med måtta och på rätt sätt. Jag uppskattar när jag får tydlig och rak feedback. Men är väl medveten om att alla inte välkomnar detsamma. Men är också vän av idén att "inte säga något är också att säga något". Om banken inte får höra kundernas önskemål och verklighet så lär de aldrig förändra sitt utbud. Och om myrorna aldrig får något motstånd så lär de känna sig välkomna och ta över. But hey...not on my watch...
